6 thoughts on “Ungefär all intellektuell stimulans jag behöver idag”
Ärligt talat så tror jag att Lena gillar mystik och att du tvingas läsa två gånger.
Det spelar ingen roll. Det finns bara två alternativ. Verkligheten är antingen.
1) intermittent deterministisk
2) deterministisk
1 gäller om äkta slump verkligen existerar. ( dvs utfall som saknar bakomliggande orsak) i annat fall gäller 2.
Jo – det kanske är så. Just nu blåser det rejält och jag har svårt att se det deterministiska inslaget. Även om jag anar att det finns några diskreta lågtyck i bakgrunden.
Tja, när det gäller essentialism versus antiessentialism (där t ex kön, ras och historiska konflikter ses som språkliga och sociala konstruktioner) i samtiden, så är det kanske så här: de som plockat upp postmodernism och ympat in den som ett verktyg i sin kamp idag vill gärna kunna åberopa sig på historien eller på hårda, nästan orubbliga strukturer (Patriarkatet, rika vita män, kolonialt tänkande etc) men samtidigt vill de gärna ha utrymme att kunna uppfinna och modifiera denna historia på egen hand efter behov, utan alltför många störande frågor utifrån. Det är ungefär som att journalister gärna (internt) tycker att storyn, det är något vi skriver om och fixar till som vi vill, från en vecka till nästa. Om det mesta kan förvandlas till språkspel eller positionering blir det lättare att slippa svara på krångliga frågor om verkliga förklaringar, kriterier och empiriska fakta, samtidigt som man får utrymme att berätta historier som låter synnerligen konkreta och klatschiga.
Och Popper var, vad jag förstår, starkt emot tankemodeller som innehöll cirkelbevis eller omkopplingsargument vilka gav möjlighet att hela tiden glida undan frågor om kriterier på att något var sant, frågor om falsifiering och verifiring av ett påstående. Freudianen som säger: “du är inte med på mina läsningar av dina drömmar och minnen därför att du omedvetet gör motstånd mot min klara analys”, leninisten som säger “ditt tänkande begränsas av din klassposition: du kan inte ta till dig vad vi talar om så länge du tillhör kapitalisterna”. Liknande återkopplingar finns hos många som kallar sig antirasister och många identitestänkare idag; dina knepiga frågor är bara ett utrryck för att du inte vill se att du är med och förtrycker mig, din kritik mot låt oss säga Lyotard eller Andrea Dworkin är en oförskämdhet och ett uttryck för naiv tro på de vita männens filosofi, osv. Jag har själv läst en hel del av och om Foucault och ser honom som en banbrytande tänkare och sociolog, men han skulle, tror jag, ha föraktat den här caffe-latte-versionen av hans och andras tänkande där postmodernism/ poststrukturalism rätt och slätt blir en ursäkt för att hävda sin vinkling utan vidare och för att kunna säga: ingen ska få ifrågasätta min magkänsla eller neka mig rätten att upphöja den till sanning!
Tack för sammanfattningen. Ungefär så konstigt är det nog.
Frågan är väl om ens Foucault skulle kunna orientera sig bland alla de här här lagren av makt och ickemakt? Jag inser att det är en ofta återkommande fråga (vad skulle F. ha sagt?) och tänker att här gäller det att hålla huvudet på kylning för att inte bli indragen i underliggande strider.
Till sist verkar det mesta handla om positioner och teorierna blir en form av flaggviftningar – i första hand till för egen uppbyggelse. Går det att undvika cynism?
(Hälsningar “en som aldrig frågat förr”)
Jag tror också att Foucault och t ex Derrida (en annan man som namedroppas i tid och otid av folk som knappast har läst honom på riktigt – det har inte jag heller, men jag ger åtminstone inte sken av det) hade haft svårt att orientera sig i det här snabbtänkarlandskapet, där positionering och slogans oftast är viktigare än analyser. Det verkar uppenbart att Horace Engdahl, som ju var med och lanserade postmodernism och andra post-strömningar i Sverige, har ett rätt distanserat förhållande till den här mediala och halvakademiska stockholmsvarianten numera.
Lena Andersson är säkert inne på något, även om det inte behöver ha så mycket att göra med just Popper. Däremot har hon fått mig intresserad av att faktiskt läsa Det öppna samhälllet – har tidigare bara läst Poppers inlägg om vetenskaplig metod i “Conjecturs and Refutations” och så.
Jag tänker på hur en del lärare på litteraturvetenskapen i Lund 1975 med bävan talade om hur de tagit sig igenom den althusserianska yran, vars förmedlande kategorier kunde förklara allt och ingenting. Samtidigt bultade hermeneutiken på dörren.
Så här i bakspegeln misstänker jag att det är vanlig hederlig historiematerialism som dragit nitlotten. När såg vi en forskningsansökan med det perspektivet senast?
Tysta tankar 
Ärligt talat så tror jag att Lena gillar mystik och att du tvingas läsa två gånger.
Det spelar ingen roll. Det finns bara två alternativ. Verkligheten är antingen.
1) intermittent deterministisk
2) deterministisk
1 gäller om äkta slump verkligen existerar. ( dvs utfall som saknar bakomliggande orsak) i annat fall gäller 2.
LikeLike
Jo – det kanske är så. Just nu blåser det rejält och jag har svårt att se det deterministiska inslaget. Även om jag anar att det finns några diskreta lågtyck i bakgrunden.
LikeLike
Tja, när det gäller essentialism versus antiessentialism (där t ex kön, ras och historiska konflikter ses som språkliga och sociala konstruktioner) i samtiden, så är det kanske så här: de som plockat upp postmodernism och ympat in den som ett verktyg i sin kamp idag vill gärna kunna åberopa sig på historien eller på hårda, nästan orubbliga strukturer (Patriarkatet, rika vita män, kolonialt tänkande etc) men samtidigt vill de gärna ha utrymme att kunna uppfinna och modifiera denna historia på egen hand efter behov, utan alltför många störande frågor utifrån. Det är ungefär som att journalister gärna (internt) tycker att storyn, det är något vi skriver om och fixar till som vi vill, från en vecka till nästa. Om det mesta kan förvandlas till språkspel eller positionering blir det lättare att slippa svara på krångliga frågor om verkliga förklaringar, kriterier och empiriska fakta, samtidigt som man får utrymme att berätta historier som låter synnerligen konkreta och klatschiga.
Och Popper var, vad jag förstår, starkt emot tankemodeller som innehöll cirkelbevis eller omkopplingsargument vilka gav möjlighet att hela tiden glida undan frågor om kriterier på att något var sant, frågor om falsifiering och verifiring av ett påstående. Freudianen som säger: “du är inte med på mina läsningar av dina drömmar och minnen därför att du omedvetet gör motstånd mot min klara analys”, leninisten som säger “ditt tänkande begränsas av din klassposition: du kan inte ta till dig vad vi talar om så länge du tillhör kapitalisterna”. Liknande återkopplingar finns hos många som kallar sig antirasister och många identitestänkare idag; dina knepiga frågor är bara ett utrryck för att du inte vill se att du är med och förtrycker mig, din kritik mot låt oss säga Lyotard eller Andrea Dworkin är en oförskämdhet och ett uttryck för naiv tro på de vita männens filosofi, osv. Jag har själv läst en hel del av och om Foucault och ser honom som en banbrytande tänkare och sociolog, men han skulle, tror jag, ha föraktat den här caffe-latte-versionen av hans och andras tänkande där postmodernism/ poststrukturalism rätt och slätt blir en ursäkt för att hävda sin vinkling utan vidare och för att kunna säga: ingen ska få ifrågasätta min magkänsla eller neka mig rätten att upphöja den till sanning!
LikeLike
Tack för sammanfattningen. Ungefär så konstigt är det nog.
Frågan är väl om ens Foucault skulle kunna orientera sig bland alla de här här lagren av makt och ickemakt? Jag inser att det är en ofta återkommande fråga (vad skulle F. ha sagt?) och tänker att här gäller det att hålla huvudet på kylning för att inte bli indragen i underliggande strider.
Till sist verkar det mesta handla om positioner och teorierna blir en form av flaggviftningar – i första hand till för egen uppbyggelse. Går det att undvika cynism?
(Hälsningar “en som aldrig frågat förr”)
LikeLike
Jag tror också att Foucault och t ex Derrida (en annan man som namedroppas i tid och otid av folk som knappast har läst honom på riktigt – det har inte jag heller, men jag ger åtminstone inte sken av det) hade haft svårt att orientera sig i det här snabbtänkarlandskapet, där positionering och slogans oftast är viktigare än analyser. Det verkar uppenbart att Horace Engdahl, som ju var med och lanserade postmodernism och andra post-strömningar i Sverige, har ett rätt distanserat förhållande till den här mediala och halvakademiska stockholmsvarianten numera.
Lena Andersson är säkert inne på något, även om det inte behöver ha så mycket att göra med just Popper. Däremot har hon fått mig intresserad av att faktiskt läsa Det öppna samhälllet – har tidigare bara läst Poppers inlägg om vetenskaplig metod i “Conjecturs and Refutations” och så.
LikeLike
Jag tänker på hur en del lärare på litteraturvetenskapen i Lund 1975 med bävan talade om hur de tagit sig igenom den althusserianska yran, vars förmedlande kategorier kunde förklara allt och ingenting. Samtidigt bultade hermeneutiken på dörren.
Så här i bakspegeln misstänker jag att det är vanlig hederlig historiematerialism som dragit nitlotten. När såg vi en forskningsansökan med det perspektivet senast?
LikeLike