Jag läser texten och känner igen resonemangen. Frågan är om det går att använda den här formen av feministisk teoribildning för att analysera den utsatthet som män upplever när de arbetar inom förskolan?
Min tes är att godhet och omsorg gestaltas i handling. Maskuliniteten omförhandlas och omdefinieras av män som tar ansvar. De män som utbildar sig till förskollärare behöver alltså inte vara mer genusmedvetna än sina kvinnliga kollegor. Det räcker långt med att vilja göra ett bra jobb.
Skuld är en tveksam drivkraft.
Tysta tankar 
Det är när man läser den där typen av svammel som man blir ännu mer stärkt i sin insikt. Utan naturvetenskap är förståelsen av livet en riktigt religiös soppa.
Letar han skulden får han söka den mutation som ligger bakom den tvåkönade evolutionen. Problemet är att sedan länge skapade mutationer har ansvarsfrihet. Preskriberat så att säga.
LikeLike
Skuld som livsstil?
Jag har svårt att frigöra mig från att det är ett poserande projekt.
LikeLike
Att posera är nog en mer eller mindre mänsklig egenskap.
Mitt poseringsideal har med sanningssökande att göra – om jag räknar bort skickliga konstnärer som inte samtidigt leker ideologer och politiker.
LikeLike
Aha – det går kanske att se det som en lek med positioner? Typ postmodern ironi?
Fast det känns inte riktigt som att artikelförfattaren är av direkt lättsinnig.
LikeLike
Dagens Kobra var ett sånt där riktigt kulturprogram som berättade om riktiga konstnärer helt befriade från politiska diskurser. (Möjligen undantaget fransmannen uppe bland renpolisen)
LikeLike
Tack för tipset!
Jag är nog mottaglig för konstnärsromantik på många plan.
LikeLike
“Jag fattig, syndig man…” skulle man vilja parafrasera. På en nivå är det helt enkelt maktutövning det handlar om – har den ena sidan (männen) tryckts ner rejält i skoskaften och fråntagits rätten att handla och tänka av egen kraft, utifrån sin insikt och sitt kunnande, att känna stolthet över vad de gör, så kommer de sedan alltid att bli förbisprungna av tilltagsna kvinnor som njuter av vissheten om att vara bekräftade och sedda. Både i skolan, på jobbet och utanför i offentligheten.
Klassiskt revirpinkande faktiskt. Och det är helt klart att många kvinnor inte heller respekterar män som kryper eller vacklar på det här sättet.
LikeLike
Du menar att hans syndabekännelse är ett försök att skapa en ny plattform för sin maktutövning?
Det är en svindlande tanke – och inte alldeles avlägsen.
LikeLike
Nej, snarare att han anpassar sig till en högljudd genusdiskurs som ofta syftar till att bevaka eller besätta maktpositioner, att göra att somliga blir “in the right”. Men det är möjligt att han då och då kan känna att han själv skulle få makt av det här – och då måste han ju diskutera den med sina medarbetare.
Allmänt talat så är det en väldig energitjuv att hela tiden tvingas hålla på och tänka “vänta nu, hur ska jag avläsa hennes feministiska kritik mot det den här andre sade eller gjoirde så att det blir rätt? Det måste ju vara feministiskt eftersom hon/de sade det, inte sant?” Det driver folk (män, eller de kvinnor som inte är lika inne i sekten) in i ett reaktivt tänkande, och därmed har de varken kraft eller tid att själva utforma några tydliga egna ståndpunkter. Medan vederbörande feministiska debattörer glatt hoppar bock kring sina egna axiom och argument, men ändå låtsas vara på rätt köl och konsekventa. Eller också tror de verkligen att de *är* konsekventa – men oftast är det nog rätt oreflekterat; man tar ett par skridskoskär tvärs över eller runt de principer som man annars håller för självklara, och så kommer man hem till rätt ställe.
LikeLike
Det låter som ett högriskprojekt – på alla plan.
Vad hände med gammal hederlig självspäkning?
LikeLike