Jag vet att det finns folk som menar att jazz är den minst sexiga musiken på planeten Jorden. Andra njuter av att slippa den allt mer påträngande sexualiseringen av det populärkulturella rummet.
Programmet Rendez vous är fortfarande svårslaget oförutsägbart.
Tysta tankar 
Här behövs en djuppsykologisk analys. För mig finns en vallgrav mellan erotisk och sexualiserad. Har det med ödmjukhet att göra eller är det spänningsfältet mellan extrovert och introvert.
LikeLike
Flera av styckena i programmet tolkar jag snarare som tillbakalutat coola – men är det kanske erotiskt. Dvs lite så där ödmjukt introvert.
LikeLike
Håller med om att jazz inte brukar vara aggressivt “in your face”-sexualiserande i sitt tilltal, varken på 50-talet eller idag. Under ytan kan den förstås vara sensuell och erotisk, och i en konsertsituation ibland halvt hypnotisk.
Paret Clarke/Moreira i RTF:s rytmsektion är en tung del av det nattligt sensuella med de två sista spåren, de lägger ut det trägolv och de öppna fält som Flora Purims klara sopran (och de andra i bandet) flyger fram över.
Och Stanley Clarkes ton och frasering på bas är verkligen hur sensuell som helst. Från distinkt och snabb till mullrande som åska eller havsvågor.
LikeLike
Tack för länkar – fin musik!
Jag tror inte det är fruktbart att försöka erotisk musik. Antagligen ör det extremt subjektivt och det riskerar att bli patetiskt normativt.
Det kanske finns konventioner och signalsystem som är starkare än det musikaliska uttrycket – typ nu är det dags!
LikeLike
Den här visualiserar attraktion – eller “aktion” – på ett litet rakare sätt, men ändå med en varmt flödande sensualitet. Jag har inte sett filmen Jungle Fever, men det är inte svårt att gissa hur Spike Lee använde just denna biten…
LikeLike
Can you say “tajt”? Eller “flow”? Underbar tagning med en 70-talslegend som länge verkade ha dragit sig tillbaka från att spela live över huvud taget – och vilket band sen!
LikeLike
Tack – det puttrar fint!
LikeLike