6 thoughts on ““Well, I don’t want to be vulnerable any more.”

  1. Ja, ett geni – och helt otänkbar i 2000-talets musikklimat. Mitchell hade inte haft en chans på miljonen om hon börjat spela in de senaste tio åren, i princip allt med henne går tvärt emot hur musikbranschen och musikkritiken fungerar nu. Hon är inte högljudd, hon spelar inte hårt på sex appeal, hennes berättande och melodier smyger in från sidan, hon skyr det mesta som luktar paroller och slagord, hon har hög integritet och kräver rätten att få vara komplex…Idag hade bara ytterst obskyra små skivbolag låtit henne hållas, och då hade hon knappast hittat någon större publik eller kunnat få den slags produktion och de studiomusiker hennes musik ibland behöver.

    “I knew he was difficult the first time I met him, but I love difficult people” sade hon om sitt första möte med Charles Mingus – bara en sådan replik går spikrakt emot vad som anses funka i offentligheten eller på marknaden nu.

    Like

      • Det finns mycket att (åter)upptäcka. Hejira är en förtrollande platta, vi är många som har ett djupt personligt förhållande till den – konstigt nog verkar den ha fått sval kritik när den gavs ut. Och konsertvideon “Shadows and Light” från 1979 med Jaco Pastorius, Michael Brecker och Pat Metheny i bandet är en ren njutning, eller ska vi säga förföriskt öppen – det syns verkligen att Joni njuter av att stå på scen med det här gänget. Här är en annan spelning från samma år med samma kompband:

        Like

  2. En som tog intryck av henne tidigt på den egna vägen var Prince, säkert också Tori Amos. Joni har berört några gånger i intervjuer att Prince också gett tillbaka – både musikaliska impulser och ekonomiskt och moraliskt stöd under en tid när hon inte var lika mycket i fas med tidsandan (eller lika ung) längre.

    Like

Leave a reply to Magnus Cancel reply