Ouch! Så går det när man rusar iväg utan att tänka. Höjdpunkter är såklart “så hade de aldrig visat spiderman” (eehh jo) och att Elle har åsikter om hur kvinnor framställs.
Håller med, korkat och närsynt (och moralstormen kunde mycket väl ha inträffat i Sverige, däremot hade omslaget ifråga inte släppts igenom här).
Skulle tänka mig att det namnet Milo Manara (som tecknade Spiderwoman-omslaget) betydde en del för att trigga igång drevet, han är mest känd för sina erotiska serier och för många genusdebattörer eller bara ”oroliga föräldrar” betyder erotiska serier av den arten ju närmast hårdporr. Hade det varit en anonym inhoppare på Marvel om gjort bilden hade det nog inte tagit fyr lika snabbt. Men hallå, spelar inte Madonna, Beyoncé eller Kanye West ofta på sexistiska attribut och poser? Och har de inte kanoniserats som ”ikoniska feminister” eller utbrytare ur det svarta ghettots fängelse? Medan Taylor Swift däremot blev lovligt byte när hon lånade danssteg och moves som hon ”inte kulturellt ägde”.
Till vår fasa upptäcker vi nu att det redan finns en bild på (nästan) en bakåt-twerkande Spindelman. 😉
Jag är motvilligt imponerad av alla som ger sig in på normkritikens/ideologikritikens bana. Det finns ju något väldigt naivt över tanken på att vissa bilder skulle vara goda, trevliga, stereotypifria och allmänt accepterade – samtidigt som de skulle förväntas väcka någon form av intresse?
Konst och reklam handlar i oväntat hög grad om att bryta mot förväntningar och att flytta gränser.
Det blir så när ideologin saknar all verklighetsanknytning, ungefär som med många andra mentala kollapser där de hävdar att olika fenomen bar drabbar kvinnor eller drabbar kvinnor mycket värre, oftast utan att ens ha försökt jämföra. De börjar bli ganska många vid det här laget, för sansade människor borde det mana till en viss insikt om ideologins brister.
Ideologikritik är ju ganska roligt – förrutom när någon tar det på allvar och verkligen tror sig kunna bedöma konst, litteratur och reklam utifrån de här enkla mallarna.
Det är så mycket lättare att få fram klatschiga och medialt säljbara slutsatser om man inte låter sig begränsas av empiriskt faktakollande eller logik. Idag kan folk oftast inte hålla på och fila av och till i tio år på en doktorsavhandling eller i en månad på en längre tidningstext (kultursida eller essä/reportage i en tidskrift). Det ska gå snabbare och kortare nu, och då sänker man ribban och börjar bygga sina texter på mera löst frihandstecknad ”symbolanalys” eller diskurstolkning som inte behöver stämmas av mot någonting särskilt utanför det moln av texter och citat som skribenten själv har plockat fram.
Förr hade forskning i t ex litteraturvetenskap och konsthistoria ofta en nära koppling till idéhistoria, biografi eller studier av hur ett verk hade kommit till, idag handlar det ofta om att man ställer ett löst knippe verk, tavlor eller ”texter” (ofta en heterogen mix) mot något aktuellt problem som djurs rättigheter, migration eller kriminalitet. Gränserna för vad som ska behandlas och hur blir så pass suddiga att det delvis kommer att handla om att sno ihop något som låter bra och som ger en ’snygg’ bild av de symbol- och tankeskiftningar forskaren har bestämt sig för att få fram.
Att opponera i detalj på en sådan avhandling där saker hela tiden lämnas hängande i luften, och där man har några veckor på sig att kolla av ett stort och hyfsat konturlöst material där författaren/forskaren har plockat ganska fritt och gjort egna pararaser som blandas om med källcitaten för att ge skjuts åt texten, det kan nog vara en rätt marig upplevelse. Särskilt om man väger in att det sättet att skriva idag är accepterat: du får inga starka appläder om iu påpekar att en viss tolkning är biografiskt eller mentalitetshistoriskt orimlig.
Tysta tankar 
Och jag trodde detta var något svenskt. Typiskt svenskt tänkte jag om sådan moralism. Kul är det och så snyggt! Jag älskar Internet.
LikeLike
Ouch! Så går det när man rusar iväg utan att tänka. Höjdpunkter är såklart “så hade de aldrig visat spiderman” (eehh jo) och att Elle har åsikter om hur kvinnor framställs.
LikeLike
Håller med, korkat och närsynt (och moralstormen kunde mycket väl ha inträffat i Sverige, däremot hade omslaget ifråga inte släppts igenom här).
Skulle tänka mig att det namnet Milo Manara (som tecknade Spiderwoman-omslaget) betydde en del för att trigga igång drevet, han är mest känd för sina erotiska serier och för många genusdebattörer eller bara ”oroliga föräldrar” betyder erotiska serier av den arten ju närmast hårdporr. Hade det varit en anonym inhoppare på Marvel om gjort bilden hade det nog inte tagit fyr lika snabbt. Men hallå, spelar inte Madonna, Beyoncé eller Kanye West ofta på sexistiska attribut och poser? Och har de inte kanoniserats som ”ikoniska feminister” eller utbrytare ur det svarta ghettots fängelse? Medan Taylor Swift däremot blev lovligt byte när hon lånade danssteg och moves som hon ”inte kulturellt ägde”.
Till vår fasa upptäcker vi nu att det redan finns en bild på (nästan) en bakåt-twerkande Spindelman. 😉
LikeLike
Jag är motvilligt imponerad av alla som ger sig in på normkritikens/ideologikritikens bana. Det finns ju något väldigt naivt över tanken på att vissa bilder skulle vara goda, trevliga, stereotypifria och allmänt accepterade – samtidigt som de skulle förväntas väcka någon form av intresse?
Konst och reklam handlar i oväntat hög grad om att bryta mot förväntningar och att flytta gränser.
LikeLike
Det blir så när ideologin saknar all verklighetsanknytning, ungefär som med många andra mentala kollapser där de hävdar att olika fenomen bar drabbar kvinnor eller drabbar kvinnor mycket värre, oftast utan att ens ha försökt jämföra. De börjar bli ganska många vid det här laget, för sansade människor borde det mana till en viss insikt om ideologins brister.
LikeLike
Ideologikritik är ju ganska roligt – förrutom när någon tar det på allvar och verkligen tror sig kunna bedöma konst, litteratur och reklam utifrån de här enkla mallarna.
LikeLike
Det är så mycket lättare att få fram klatschiga och medialt säljbara slutsatser om man inte låter sig begränsas av empiriskt faktakollande eller logik. Idag kan folk oftast inte hålla på och fila av och till i tio år på en doktorsavhandling eller i en månad på en längre tidningstext (kultursida eller essä/reportage i en tidskrift). Det ska gå snabbare och kortare nu, och då sänker man ribban och börjar bygga sina texter på mera löst frihandstecknad ”symbolanalys” eller diskurstolkning som inte behöver stämmas av mot någonting särskilt utanför det moln av texter och citat som skribenten själv har plockat fram.
Förr hade forskning i t ex litteraturvetenskap och konsthistoria ofta en nära koppling till idéhistoria, biografi eller studier av hur ett verk hade kommit till, idag handlar det ofta om att man ställer ett löst knippe verk, tavlor eller ”texter” (ofta en heterogen mix) mot något aktuellt problem som djurs rättigheter, migration eller kriminalitet. Gränserna för vad som ska behandlas och hur blir så pass suddiga att det delvis kommer att handla om att sno ihop något som låter bra och som ger en ’snygg’ bild av de symbol- och tankeskiftningar forskaren har bestämt sig för att få fram.
Att opponera i detalj på en sådan avhandling där saker hela tiden lämnas hängande i luften, och där man har några veckor på sig att kolla av ett stort och hyfsat konturlöst material där författaren/forskaren har plockat ganska fritt och gjort egna pararaser som blandas om med källcitaten för att ge skjuts åt texten, det kan nog vara en rätt marig upplevelse. Särskilt om man väger in att det sättet att skriva idag är accepterat: du får inga starka appläder om iu påpekar att en viss tolkning är biografiskt eller mentalitetshistoriskt orimlig.
LikeLike
Är det detta som kallas dekontextualisering?
Man kan ta vad som helst för att bevisa vad som helst. Det är verkligen ett skrämmande scenario.
LikeLike