“Men proggens renässans, med sin alltför avslappnade estetik, självförhärligande stämning och gränslösa didgeridookärlek – den förblir ett problem.
Likt uniformt hennatatuerade träd ställer den sig i vägen och skymmer sikten för de som verkligen skulle behöva se den empatiska och välkomnande skogen som växer där bakom.”
Hmmmm – det här tål att funderas över. Och jag gillar verkligen progg.
Tysta tankar 
Han pratar om grupptillhörighetens utestängande avigsida. Den ständiga konstruktionen av VI o DOM andra. Fast jag är jazznörd har jag aldrig känt mig hemma i jazzklubbens viskapande. Jag lyssnar på jazz när jag går i skogen o kör bil. Då behöver man inte inordna sig i ett VI.
LikeLike
Jag är nog som proggens Bo Hansson. I utkanten. I skogsbrynet.
LikeLike
Det kanske är där det händer?
LikeLike
Frågan om lojalitet är central. Jag har nog också svårt för det där kollektiva – samtidigt som jag vet att det är en stark drivkraft inom människan att känna delaktighet.
LikeLike