Efter en dag av diskussioner om dokumentation i förskolan snurrar det av frågor. Samtidigt pratar jag med en klok journalist som undrar om det finns ett mönster i att manliga förskollärare anmäls av oroliga föräldrar och att utredningar läggs ner? På Flashback är många upprörda över att pedagoger filmar barn – ofta i oklart syfte.
Det är svåra frågor. Jag funderar över bilderna som mina föräldrar tog på mig som barn och jämför med vilka foton som finns på våra barn.
Jag ser moralpaniken växa och hittar inga verktyg att bemöta den. Vem bestämmer var gränsen går? Föräldrarna, staten, facebook eller konstvärlden?
Mary Cassatt
Mother and Child, 1898
Lite oskuldsfullt googlar jag på “naked child” och inser att lagbrottet är nära.
William-Adolphe Bouguereau Admiration, 1897. Källal
Uppdatering:
Det är jag på bilden. Jag äger den och har tolkningsföreträde när det gäller innehållet. Hur förhåller sig publiceringen av bilden till rådande lagstiftning?



Jag får “Göran-Lindberg-vibbar” av deras kommentarer, dvs de protesterar hårt för att dölja sina egna tankar. Om man ser något sexuellt i en naken tvååring som hoppar i en säng, har man lite att jobba med. Sen projicera det på andra. Lite som att många av de värsta homofober är själva osäkra på sin sexualitet och använder hatet som ett självförsvar eller hålla sina demoner stången.
Obehagligt att de själva sexualiserar barn på det sätt de protesterar mot.
LikeLike
Det är nog en omöjlig diskussion – frågan öppnar avgrunder av förbjudna tankar och försök till desperata gränsdragningar i något som i brist på annat skulle kunna kallas “privat”.
LikeLike
Det är väl kanske just det som egentligen är bakgrunden, privat vs publikt. Anklagelserna om pornografi är återigen bara ett verktyg för andra ändamål i det här fallet antagligen kritikernas individuella status eller stärkande av en konservativ moralbild.
LikeLike
Eftersom vi tangerar så starka tabun ökar också behovet av att kunna skilja ut de oönskade handlingarna – helst ska de tillskrivas en särskild sorts människor som vi kan kalla sjuka (eller kriminella)
LikeLike
Jag menar nog att orsakssambandet snarare är det omvända, tabun skapas och förstärks för att kunna skilja ut eller utmåla andra som dåliga. De börjar kanske ofta i något skadligt (ungefär som effektiva lögner ofta har en kärna av sanning), men sedan glider omfattning och betydelse för att omfatta allt mer som har väldigt lite med ursprunget att göra, vilket ger möjlighet att skapa statushierarkier eller kanske snarare hackpyramider, eftersom de används för att stöta ut avvikare och stärka de moraliskt rätttrognas position.
Det påminner lite om vissa typer av lekar som tjejerna brukade ägna sig åt när jag gick i skolan, som gick ut på att bygga en allt större härva av meningslösa regler som deltagarna skulle följa och om de missade någon så eliminerades de ur leken tills det bara var en kvar.
LikeLike
Hmmm – så de här reglerna har någon form av egen självbekräftande logik? Jo, människa har nog en dragning till sådana konstruktioner och jag anar att själva hierarkierna skulle kunna vara användbara för positionering i andra sammanhang – men jag orkar nog fullfölja en tanke som leder rakt ut i cynismen.
LikeLike
Det är väl därför cynismen blir idealistens sista utpost även i praktisk mening.
Idealisternas motstånd åstadkommer sällan annat än en förstärkning av samma mekanismer som de säger sig vilja motarbeta, just för att de ofta har förutfattade meningar om orsakssambanden. De som inser att deras arbete motverkar sitt syfte, men inte klarar av att förändras blir negativa cyniker, de som inte inser att arbetet motverkar sitt syfte utan bara ser avsaknaden av förändring blir neutrala eller uppgivna cyniker och de som både inser och anpassar sig blir cyniker i mer klassisk mening, dvs antar en mer känslokall livsåskådning.
LikeLike
Jag vill helst inte gå nerför den vägen. Även om jag ser lockelsen.
Tänker dö som naiv.
LikeLike
Undrar om man kan vara naiv cyniker
LikeLike
Jag är rädd att min naivitet har poserande drag.
LikeLike
Borde inte vara ett hinder i sig
LikeLike
Inget större skivbolag hade velat ta i ett omslag som det här idag. Oskuldsfullt och arkadiskt då (1975), klart ’misstänkt’ om det gjorts idag:
http://www.discogs.com/viewimages?release=800548
Notera fjärilens strategiska placering på framsidan (bild 2), nästan exakt över flickans (är det väl?) kön.
Men Roger Dean är och förblirhelt rätt man för det här bandets omslag.
LikeLike
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Roger_Dean
Dagens bildningsgärning!
LikeLike
Då på den tiden (min riktigt romantiska) var bilderna snarare associerade med En midsommarnattsdröm eller möjligen för mig:
LikeLike
Bo Hanssons musik håller än långt bättre än mycket annat svenskt från den tiden.
LikeLike
En midsommarnattsdröm? Tänker du att Puck skulle vara ett barn? Som förför människorna med sina magiska droppar.
LikeLike
Nog spelar denne Puck på det barnsliga – även om han/hon inte är helt oskuldsfull? En (av många) som kände sig erotiskt berörd var Strindberg:
(Fast när det gäller bilder som Yesterdays-omslaget eller många reklambilder med barn från 70-/80-talen håller jag med om att de inte var tänkta som sexuellt kittlande på något sätt)
LikeLike
Jag har minnen från en föreställning med Skånska teatern ((1979 ?) där en ung Rolf Lassgård spelade Puck. Jag tror han droppade något i Peter Habers ögon…
Föga anade vi de oceaner av polisserier som skulle komma.
LikeLike
Du menar de här poliserna? 😉
LikeLike
(kom just på att den videon kanske inte ter sig speciellt lätt att genomforska för en färgblind person, men som illustration av “polisarbete” har den onekligen sina sidor)
LikeLike
Jag är ju dokumenterat svag för såpbubblor så det fanns något även för mig i filmen…
Vi ligger verkligen i utkanten av dagens hårda diskussion om polismetoder. Jag ligger lågt när det gäller Limhamn.
LikeLike