Jag hittar den här skivan i prylboden.
Boken Dans till svart pipa skakade om min tillvaro i tonåren. Mezz Mezzrow var en medioker klarinettist, men en författare som lyckades förföra mig fullständigt. Jazzen blev en livslång kärlek, lite förvirrande och ojämn, men fullständigt självklar i sin mångfald.
Tysta tankar 
Den här är ändå rätt cool i sin spontanitet.
LikeLike
Tack!
Det var ju kul. Är det Tommy Ladnier på trumpet? Kompet svänger ju tungt och klarinettister som vinglar runt i kadriljer har man ju hört förut (och värre).
Låter lite som tidig Billie Holiday.
LikeLike
Kunde inte låta bli att kolla upp. Jag tror det är Frank Newton.
Älskar den tidiga 30-talsswingen!
http://www.jazzdisco.org/riverside-records/discography-1931-1950/
LikeLike
Tack – jag är också hjälplöst förtjust i den här lätta fusionen mellan swing och dixieland.
LikeLike
Veckans offra sig för konsten – eller ska vi gissa att Pratt möjligen brer på litet om hur mycket han tvingade sig själv att lyssna på soundtracket?
http://www.svd.se/kultur/kultursvep-28-juli_3780498.svd?sidan=3
Låter litet grann som när Naomi Watts sade att “jag kunde praktiskt taget höra prinsessan Diana viska i mitt öra, och hon tyckte att jag spelade bra”.
LikeLike
Jag tror det finns teoretiska begrepp för det här skådespeleriet – method acting? Stanislavski?
Att helt gå in för rollen.
Jag kan ha blandat samman allt.
http://en.m.wikipedia.org/wiki/Method_acting
Eller inte!
LikeLike
Metoden ja, men just att lyssna non stop på låtarna från den tiden är kanske inte så centralt för att komma in i figuren, eller karaktären.
LikeLike
Jag läser om boken och ser omslaget!
Har du boken?
LikeLike
Nej tyvärr – den har försvunnit!
LikeLike
Jag har boken 🙂
LikeLike
Inte många band idag lyckas förena blues. jazz och soul bättre än det här gänget. Fantastiska gitarrlirare, fett blås och dubbla trumset – ändå låter det inte alls baktungt. Och Susan Tedeschi för sig som en pånyttfödd, litet mera harmonisk Janis Joplin. Måste nog se dem live “in person” vid tillfälle.
LikeLike
Fint – tack!
LikeLike
Hon o gänget har åkt in i min Spotifylista. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka på van Morrisons fantastiska 80-90 tals utgåvor.
LikeLiked by 1 person
Jag levde med hans tidiga soloskivor. Tupelo honey, His band and street choir, Astral weeks…
Det finns en risk att jag tappade intresset för den hårdare rocken då. Och blev en livslång mjukis.
LikeLike
Såg Van the Man två gånger live på Roskilde 1987, han gjorde en ny spelning varje dag i olika tält, det var alltså rätt intimt. Nog är han en ikon! 🙂
LikeLike