Den här artikeln väcker mig ur sommardvalan. Tack för det.
Jag vill citera långt – läs hela texten:
Finns då någon som försöker intala dem att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Jag kan inte värja mig för det intrycket. Märkvärdigt nog kommer detta slags antirasistiska retorik ofta från människor som ser sig själva som ”vänster”. Det är konstigt. Hur kan den som identifierar sig som vänster glömma klassfrågan?
Spelar det någon roll om en antirasistisk agitation får människor i socialt underläge att tro att huvudproblemet i deras liv är rasismen? Ja, i så fall frestas de att tro att det är de öppet rasistiska partierna och grupperingarna, som är deras huvudfiender. Intrycket förstärks när antirasistiska organisationer mobiliserar främst mot udda öppet rasistiska partier. Klassmotsättningarna slätas ut. Man får ett intryck av att bara moderater, vänsterpartister och Svenska Kyrkan går samman och bekämpar de främlingsfientliga partierna, så är problemen lösta. Men tänker man så bortfaller de viktiga förklaringarna till underklassens problem: den högerpolitik som har ökat och befäst klassklyftorna. Den öppna rasismen är ett litet problem. Den strukturella rasismen, liksom den latenta, utgör långt större hot mot dem som kan beskrivas som ”främmande”. Men klassförtrycket överskuggar rasismen i alla dess former.
Saken har ännu en sida. De som ger sitt stöd till de främlingsfientliga partierna har ofta drabbats av samma högerpolitik, som drabbat de invandrade. De som invandrat har aldrig erbjudits några jobb eller någon social trygghet. Andra har förlorat sina jobb och sin sociala trygghet. I brist på politiska alternativ har de kommit att tänka att deras problem skulle lösas, om Sverige befriades från invandrare. Den tanken är lika dum som den att allt vore väl i Rosengård om man bara fick bukt med rasismen. Dessa tankar utgör emellertid varandras spegelbilder. De förtryckta invandrarna tänker att Sverigedemokraterna är deras huvudmotståndare. Och de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna tänker att det är invandrarna, och de antirasistiska organisationerna, som är deras huvudmotståndare.
Dessa missförstånd samverkar. De kan underblåsa krig mellan två förtryckta grupper i vårt samhälle, påhejat av vänsterns överdrivna antirasism och Sverigedemokraternas cyniska populism.
En rättfram vänsterpolitik borde kunna erbjuda ett – och samma – politiska alternativ till såväl Sverigedemokraternas väljare som marginaliserade invandrare i fattiga förorter.
Tysta tankar 
Ja, det är intressant att den typiske SD-väljaren är just från landet eller “vit” underklass, medan de som hårdast engagerar sig “antirasistiskt” är medelklass. Resultatet att de klassmässigt slår nedåt. Inte så lätt när klass inte linjärt passar in i höger-vänsterskalan.
LikeLike
Jo, det är en beskrivning som stämmer mycket väl med mina erfarenheter.
Vad gör vi med denna insikt?
Måste vi välja mellan att romantisera invandrare eller underklass?
LikeLike
Tror inte romantisering av någon grupp är vägen framåt. Som invandrare själv (från andra sidan sundet) kan jag säga att det innebär både för- och nackdelar att vara invandrare. Ger en andra verktyg, men är också en jobbig process att gå igenom som barn. Det samma med klassresor. Det ger en insikter, men innebär också ett utanförskap. Koder och värderingar man måste lära sig. Att vara “riktig” arbetarklass är ofta ett ganska hårt och torftigt liv. Utsliten rygg och Ullared som årets höjdpunkt.
LikeLike
Inte ens medelklassvänstern lyckades romantisera arbetarklassen fullt ut på 70-talet.
De som försökte proletarisera sig då blev både genomskådade och uttråkade.
LikeLike
Utbudet av hipp arbetarklasscreddig musik, eller kinesisk revolutionär musik med hitpotential, på den tiden var magert, Knutna Nävar och norrländska arbetarmarschband hade inte så stor “mass market appeal”, De som idag lanserar sig som etnifierat svarta eller “I wanna be Black” (wiggas, med andra ord) kan luta sig mot hela den amerikanska hiphop- och r’n’b-marknaden och dess inkörda politiska och musikaliska tyngd Sbeskar beundrar ju USA och redan runt år 2000 fanns det en tydlig underton hos många som skrev om svart musik här hos oss att älskar du inte samtida r’n’b och förortsrap så är du egentligen rasist, du vill bara ha vit musik.
Och i USA har ju rock och pop länge setts som just de vitas musik, om än med svarta rötter. De är inte “real black” längre – Stevie Wonder eller Curtis Mayfield beskrivs inte som pop over there, om de skulle kallas det så är det mera i nedsättande syfte. Riktiga svarta gillar Rihanna, NWA och Beyoncé, typ.
LikeLike
Ouch – mardrömmen att lyssna på rap av ideologiska skäl! Det låter mycket svåruthärdligt.
Nu förstår jag lite mer av mitt främlingsskap inför en del kulturyttringar.
LikeLike
Mitt sinne fylls av längtan efter ren musik. Obesudlad av klass, kön och ras.
LikeLike
Jag tror det finns två parallella tankesystem.
1. Man försöker gradera orättvisan. Man ser klassorättvisor som mindre orättvisa. Däremot orättvisor som uppstår p.g.a kön och migration är mer orättvisa. Olika nivåer av orättvisa.
2. Men samtidigt så finns ett mer ideologiskt resonemang. Där man värderar olika tillstånd olika. “Kvinnlighet” eller kanske mer kvinnliga värderingar och val är mer värda än manliga (Romson tänker nog så). Samtidigt så är ett multikulturellt samhälle mer värt än ett som är mer etniskt likriktat.
Dessa två tankesystem lever sida vid sida. Där vissa grupper favoriserar det ena framför det andra. Nr 2 är typiskt miljöpartiet och FI. Nr 1 är nog vanligare bland “vanlig” medelklass.
LikeLike
Frågan är väl om det är rivaliserande eller kompletterande perspektiv?
För en marxist ligger ju ekonomin alltid i grunden för idéerna. Idag tycks det vara bekvämare att förändra språket än de ekonomiska förutsättningarna.
Eller väljer att uppfatta dem som naturgivna.
LikeLike
Jag tror det är både kompletterande och rivaliserande perspektiv. Det ena tar med klassperspektivet men värderar det lägre, det andra bortser från klass. Passar olika situationer.
Om det beror på språket får jag nog fundera ett tag på.
LikeLike
Jag är lite trög. Om det enbart eller mestadels språket så måste det innebära att man medvetet manipulerar. Kan inte se det på annat sätt. Om så är fallet, så är det ännu värre än vad jag trodde.
LikeLike
Normandie2009 är samma som klas…
LikeLike
Den som försöker manipulera språket (eller förändra hur vi “tillåts” snacka och skriva om vi ska tas på allvar) har fördelen att det inte syns lika tydligt att det här handlar om repression, styrning eller (i vissa fall) våld. Om du ska stöpa om ekonomiska förhållanden, ändra på regler på jobbet eller på skolans läroplan, så blottställer det dig mycket tydligare för anklagelsen att det rör sig om en orättvis politiserad styrning, “att lägga livet till rätta”. Att tvinga på alla exemepelvis bruket av hen eller ”kamp mot rasifiering i kultur och språk” är förstås också rätt uppenbar styrning, men det är lättare att snacka bort eftersom intrången och verkningarna inte är lika direkt konkreta och synliga.
LikeLike
Diskurs är ju ett gångbart ord. Ibland går det att använda för att synliggöra maktens gåtfulla uppenbarelseformer.
LikeLike
Idéernas kamp handlar idag ofta om ord. Min tes är att en del av de segrar som vinns inom detta område får en motsatt effekt.
http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Pyrrhusseger
LikeLike
Ok, jag tror jag förstår. Det är i “orden” kampen pågår – hur och vem som formulerar problemet. Kanske är jag för naiv. Jag tror ju att jag kan få till exempel Åsa Romson att se bristerna och det omvänt sexistiska i sitt resonemang genom att argumentera skickligt. Men är det endast kamp och ” krig” som återstår…
LikeLike
Njae – det är nog bättre att se förhandlingarna kring språket som ett spel. Ibland med stort allvar.
LikeLike
En del av tondövheten i debatten idag beror säkert på at vi har hyfsat många (ofta litet äldre eller mindre akademiskt utbildade) som tror att duellerna handlar om realiteter, att de ska prövas mot en yttre verklighet, och på den andra sidan ofta litet yngre personer som är uipptränade på att använda ord, retorik och ”stories” som sin arena.
I Sverige har ju retorik ofta setts som ”onödigt bjäfs” och granna ord, den vanlige Svensson brukar vara rätt fientlig mot all retorik och pompa som verkar uttänkt och iscensatt. Nu är många yngre inte buskablyga på det sättet. men de säger förstås inte att det är retorik de sysslar med.
LikeLike
Den här hyllningen till en sommarpratande poet är också en form av retorik:
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/ideologisk-diktradio/
LikeLike
Yeah right. Svarade litet längre ner.
LikeLike
Handlar det inte om flockföräderi och en upplevelse av att de besuttna o lyckosamma väljer omsorgen av de andra före de egna. Total dystopi!
LikeLike
Ungefär som om rika serber sket i sina egna utstötta och istället byggde omsorgsanläggningar till kroater – mitt i kriget.
LikeLike
Menar du att gruppegoismen är en positiv kraft?
Eller om den bara finns – ens möjlig att tygla?
LikeLike
Jag brukar inte alltid ha så lätt för Johan Hakelius, men den här granskningen av en mycket underlig krönika av Mona Masri i DN var klockren – och den fångar upp hur rasismparadigmet blir en konsekvens av att man har läst in vissa saker, dock inte historiska eller politiska grundkunskaper, och sedan ska försöka skaffa sig en karriär på dem.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article18329785.ab
Mona Masris krönika här: http://tinyurl.com/orv2jra
Det var säkert många som insåg det häpnadsväckande i hennes påståenden om “den svenska utrikeshandelns” höjdpunkt (hej JAS; ABBA, Tetra Pak m fl!) och om “svenska slavägande USA-emigranter” – dock nästan ingen i gammelmedia, i varje fall ingen som yttrade sig.
LikeLike
@Mats 15.02 e.m: Visst är det retorik, inget är lättare att skriva än en upphissande geniförklaring.
Jag har själv hyfsat hög tolerans för retorik, gärna bra retorik då, men jag håller med Maja Hagerman. Hon är arkivskolad historiker och reagerade på twitter inför Farrokhzads påstående att Rasbiologiska Institutet (i Uppsala, väl?) sysslade med experiment i syfte att fysiskt eliminera människor av fel slags ras: ”Får man påstå vad som helst?” när man sitter med en friplats i media, undrade hon. Ja, tydligen.
https://twitter.com/hashtag/sommarip1?src=hash
(Jag har också svårt för Filip och Fredriks dänga om DDR-Sverige, numera närmast en mediekulturell klassiker. Sist jag kollade mina och andras barndomsminnen var det aldrig någon i den tidens Sverige som hölls utanför högskolestudier av ideologiska skäl, var förbjuden att lyssna på kortvågsradio, skickades till arbetsläger för att de läste fel böcker etc. Folk var inte heller förhindrade att resa över Öresund eller Nordsjön av statssäkerhetsskäl. Att häkta ihop DDR och Erlanders eller Palmes Sverige känns som en fnysning också åt dem som förtrycktes i Östtyskland)
LikeLike
Håller nog med om att DDR inte bör relativiseras. Weissensee är en fantastisk serie som gör ont i hela kroppen.
Jag tappade lusten att höra sommarprogrammet efter den unledande hyllningen av den där killen som knivskar flyende nazister bakifrån.
LikeLike