Den här texten påpekar det uppenbara:
Det som krävs för att uppnå en tydlig social förändring är alltid att tillräckligt många i den dominerande gruppen blir politiskt medvetna och går till handling
Samtidigt har jag svårt att föreställa mig målgruppen för budskapet. Texten läses av redan medvetna män som antagligen väljer att förfasa sig över hur omedvetna de övriga är. Det finns en moraliserande underton som är svår att värja sig mot. Vi är överens om att det är en viktig fråga och alla goda krafter borde samlas. Heder åt dem som vill något. Men hur kommer vi bort från det där proklamatoriska flaggviftandet?
Under tiden väljer en del män att gå utanför de traditionella könsmönstren och utbildar sig till förskollärare. Jag har svårt att tänka mig ett mer aktivt ställningstagande.
Tysta tankar 
“Den dominerande gruppen” är återigen ett sätt att beskriva världen som kollektiva grupper, med kollektiva egenskaper, och ställa dem i maktrelation. Det är “männen” som ska hindra “våld mot kvinnor”, eftersom det är “männen” som har makten vilket “kvinnorna” inte har. Nu måste “männen” diskutera detta inom gruppen så att de får de dumma männen att sluta slå. Typ.
Det är ytterligare ett sätt att kollektivt skuldbelägga. Ingen skulle acceptera att “kvinnorna” måste ta tag i egenmäktighet med barn (där kvinnor är överrepresenterade). Eller spädbarnsmord.
Det är helt klart att bilister ställer till det mest för andra i trafiken. Sällan att gångtrafikanter dödar, bilister, men oftare tvärt om. Om vi skulle följa deras sätt att argumentera skulle vi uppmana “bilisterna” att sluta döda gångtrafikanter. Nu får “bilisterna” ta ansvar som grupp. Om man inte går med i någon trafiksäkerhetsgrupp som kollektivt gör avbön för bilisters uselhet är man en del av problemet. Bidragande till en “trafikdödarkultur”. Nej, självklart inte. Det finns inget “vi” bilister. Man har ansvar för sitt eget beteende i trafiken, inget mer.
Idén bygger också på att man tror det finns samma sociala kontroll bland män som bland kvinnor. Det gör det inte. Det finns inget “broderskap” som ett “systerskap”. Man umgås bara inte med fel män. Det kan finnas öar av broderskap, bra och dåliga, t ex i krig och gäng, men inte universellt.
LikeLike
Ja, det känns inte bekvämt att säga “Nu måste vi män sluta… ” – vad det nu är vi ska sluta med den dagen.
Frågan är väl om det går att skaka liv i den kollektiva tanken? Jag tänker att det är helt möjligt inom ganska begränsade gemenskaper. Typ – du får inte vara med och leka om du inte följer våra regler.
På ett samhälleligt plan är det nog individualismen som gäller. Du bestämmer om du vill förstöra ditt – och i förlängningen andras – liv.
Vi män måste även sluta röka, dricka, se på TV och äta onyttig mat.
Men nu känner jag att vi glider över i ett förlöjligande av den ytterst godhjärtade artikelförfattarens text. Den är värd ett bättre öde.
Tror jag.
LikeLike
Nej, Jackson Katz är bara värd att ignoreras eller förlöjligas. En snabb googling ger skrämmande resultat.
LikeLike
http://en.wikipedia.org/wiki/Jackson_Katz
Det finns väl en del intressant i den här biografin? Allmän våldsprevention och ett försök att aktivera åskådarna (bystanders?) i destruktiva relationer och mobbning.
Men helheten pekar åt en kärlek för program av amerikansk modell. Typ snabba lösningar.
LikeLike
När man som Mats frågar sig, vad är det vi skall sluta med? Då kanske man istället skall betänka att det finns ett antal människor som gör sig karriär och utkomst på tingens ordning. Därför kommer tingens ordning att bestå! Viljan till förändring och det som behövs för denna, sträcker sig inte längre än till kollektiv skuldbeläggning. Det är just vad dessa opportunister ägnar sig åt.
LikeLike
Vem är det som tycker att det är ok med våld och som inte samtidigt mår så dåligt att allmänna argument inte fungerar?
LikeLike
Om jag fattat rätt är författarens första strategi någon form av interventionsprogram – då är det kanske djärvt med ett försök till allmän medvetande höjning? Typ:
– Nu måste ni skärpa er grabbar…
Fast det känns inte som en framkomlig väg mot gruppvåldtäkter i Indien.
LikeLike
Jag tror mer på välfungerande skola, arbetsliv och en högstående socialtjänst och psykvård.
LikeLike
Att bli pådyvlad attityder, behov och avsikter som befinner sig miltals från vad som är giltigt för dig eller de flesta andra i en ”målgrupp” är inte hederlig debatteknik, och det brukar kräva ansenliga doser moraliserande klyschor för att hjälpligt fungera retoriskt. Som t ex när Katarina Wennstam (i Svenskan häromveckan) påstod att vanliga män i Sverige ju egentligen hör till samma hjord av skurkar som utförde den avskyvärda gängvåldtäkten i Indien och som sedan försökte hindra att polisen kom in i bilden – ni är på samma sida, gubbar, så länge ni inte gör avbön och köper just vår syn på hur man ska förhindra sådana brott. Eller ”manligt våld” och hat mot unga flickor över huvud taget.
Argumentet är ingalunda unikt, även om det är relativt sällan det uttalas så öppet av en tung debattör i rätts- och polisfrågor. Javisst, hon hänvisade uttryckligen till Schymans gamla talibantal. The Blueprint kan man väl säga, för svensk del i alla fall.
Och exakt hur mycket förmåga/kompetens har FI eller någon annan svensk genuslobby att påverka rättssäkerheten för kvinnor i Indien, kan man undra. Eller på skolor i Nigeria.
LikeLike
Tänk om tillvaron är så komplex att den manliga egenskapen att kunna våldta är något som evolverat via honligt urval. Dvs en slags manlig ruttjänst för honlig konkurrens. (Hanar är bara drängar!)
LikeLike
För övrigt har väl boko haram o liknande grupper tvångsrekryterat hundratusentals unga pojkar. Det är väl fler än 100-200.
LikeLike
Men grabbar *kan* ju slåss, skräna och våldta. Ungefär som att alla finnar slåss med kniv.
LikeLike
Nu befinner vi oss i en värld bortom ont och gott?
Här vill vi inte vara.
LikeLike
Frågan är väl om den här typen av texter inbjuder till dialog eller om den stänger dörrar. Risken finns att män reagerar med lättstötthet.
Jag tror att det går att undvika den enkla provokationen. Ett djupt andetag. Så nu kan vi börja diskutera.
LikeLike
Tror i och för sig också att det är ganska många som genomskådar korttänktheten – eller ska vi ohöviskt säga: bluffen? – i en text som Wennstams, eller Anja Gatus krönika om Zlatan och patriarkatet i vintras. Men det finns ingen egentlig kommunikation mellan dessa samtalsfält. Den här sortens krönikörer, tyckare och självutnämnda (och betalda!) ”experter” som skriver krönikor, analyser och nyhetsartiklar behöver inte oroa sig för att det skulle släppas fram några inlägg som angriper själva deras vinkling, ofta inte ens i kommentarfältet. Det är ju välkänt att de artiklar som slår hårdast på trumman oftast är undantagna från kommentarer eller ens blogglänkar. Okay, det finns bloggare och andra som opererar på egen hand, men de har inte en tjugondedel av genomslaget hos till exempel en sörre kultursida.
Jonas Thentes inlägg nyligen, med de uppföljande attackerna på honom, visade hur lågt i tak det kan vara. Och då ska man komma ihåg att synpunkter som hans nästan aldrig kommer fram i större tidningar – och han hade över huvud taget inte fått in sina analyser av näthat och konformism i DN om han inte varit en mångårig, stadig medarbetare med ganska hög profil. För 20-25 år sedan hade en forskare eller fri författare kunnat få in den sortens debattinlägg på DN:s, Aftonbladets eller Sydsvenskans kultursida (eller t o m ledarsidans debattdel) utan att vara ”etablerad inne i huset” först, men idag är det nog i praktiken omöjligt.
Vi har fått ett klimat där normen är att man inte diskuterar med dem man vill se som sina motståndare, inte ens för att pröva sina egna argument. Att ha dem som sparkbollar eller ignorera dem är mycket coolare.
LikeLike
“First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”
Mahatma Gandhi
De vill för allt i världen undvika det tredje steget och det därmed oundvikliga fjärde steget. Frågan är hur man ska kunna få upp dem i ringen. Ett alternativ är väl annars att deklarera sig själv vinnare på walk-over och helt enkelt växla mellan att ignorera dem och att skämta om dem. Jag läser aldrig sådana texter självmant, utan ser dem bara i länkar till inlägg som analyserar deras dumheter. Stackars dem som tvångskommenderas till deras indoktrineringsläger. Debatt och diskussion är de inte intresserade av.
LikeLike
Kolla bara på utvecklingen för SVT Debatt, numera SVT Opinion.
https://www.flashback.org/t2311362
LikeLike
Oj – så många inlägg. Det tycks vara en kontroversiell fråga.
Idén om fritt tankeutbyte är väldigt hotfull.
LikeLike
Angående SVT Opinion:
“Intressant är att se hur många som delar “artiklarna” på FB och Twitter. under 100 verkar vara en bra siffra.
Inte skulle jag skicka in en “insändare” där som jag jobbat och filat på och som läses av… ingen.
Vi kan med stor sannolikhet dra slutsatsen att den nya sidan är ett praktfiasko.
Vi bör kunna dra slutsatsen att internt inom SVT så börjar man undra? Hur kan vi motivera fem medarbetare som jobbar där(säkert inte 5 heltidstjänster dock)?
Vad händer nu tro?
Sidan har imploderat. Det finns inga läsare kvar. De/vi har alla flytt och lär inte återvända.”
LikeLike
Håller verkligen med om att frågan är hur man ska få upp dem i ringen. En hel del sådana här artiklar är ju lika lösliga, korkade eller dammiga som vi idag uppfattar det som skrevs om sedernas upplösning på 30-talet – de faller ihop om man synar dem litet – men debatten släpps inte fram (vilket i sig knappast är unikt). Att få igång debatt via de större dagstidningarna eller i SVT ser idag rätt meningslöst ut, de kör bara på att det handlar om mysig underhållning och medelklassiga debattörers självbekräftelse, och det kommer de nog att fortsätta med i många år till. Det skulle behövas en slags motoffentlighet med bra vindfång och hög svansföring – och som faktiskt hörs och inte bara viftas bort som ett gäng ”dumma fascister”.
LikeLike
Uh – jag vet inte om det går att komma bort från det höga tonläget?
Jag lyssnar på dokumentären om Zoran Ismael och tänker att hans ambitiösa lunchprojekt tillsammans med Linus Bylund är ganska vackert. De vårdar bilden av ett möjligt samtal, trots att de ligger långt ifrån varandra ideologiskt.
P1 Dokumentär – Sorans kamp!
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/364615?programid=909
LikeLike
Det går naturligtvis att hitta enstaka guldkorn, men väldigt mycket av dagens svenska journalistik *är* tydlig och ganska slarvig ideologiproduktion, som i princip struntar i både omdöme, faktakoll, logik och sunt förnuft. Eller rubrikfrossa…
Man skulle ganska lätt kunna upprätta en katekes över vad som får och inte får tas upp, och vilka slags krav som ställs på en artikel eller ett inlägg på SVT/SR för att det ska anses tryckbart/sändbart eller få ett seriöst bemötande.
LikeLike
Jag har nog en mer positiv syn på både journalistik och debattklimat.
Kanske är jag mer bekymrad över en trångsynt akademi…
LikeLike
Det räcker med att jämföra hur fältet av accepterade ståndpunkter i den ”vanliga” debatten – den som syns och hörs – ser ut i Sverige jämfört med till exempel Frankrike, England, Finland eller Tyskland. I frågor som t ex berör genus, män, våld och feminism – eller t ex religion, film eller litteratur – är skillnaderna mycket påtagliga. Ingen hade accepterat samma slags grova skillnader i t ex debatt om ekonomi eller skola, då hade Sverige setts som en verklig avvikare och det hade man inte varit sena att påpeka även här hemma.
Det var i stort sett det där Henrik Oscarsson gjorde när han myntade uttrycket åsiktskorridoren – han pekade på hur avsmalnad debatten har blivit på många områden i Sverige och hur ointresserade ’elitgängen’ har blivit av att komma med argument eller att ta en debatt i sak. Åsiktsnissar och journalister skriver i allt högre grad för sina kompisar och med ögonen på vad dessa ska tycka, inte i kommunikativ dialog med en publik eller ens med dem som arbetar ”på fältet” – t ex förskollärare, ingenjörer, läkare, kommunalpolitiker. Och att nämna fel person eller beröra fel frågeställning kan göra en artikel helt otryckbar – skriver du t ex om att hederskultur och barnäktenskap är ett problem och orienterar det på kulturella vanor och seder som hör hemma i vissa etniska grupper snarare än ett obestämt manligt våld så blir det förmodligen inte tryckt. I England hade det inte varit något problem alls.
LikeLike
“Attacks on feminism is attacks against democracy”, Jackson Katz #nf2014
LikeLike
Attack är nog ett ord som har blivit förstört av kvällstidningar.
Idag är allt “hat” och ingen vill riskera att förknippas med Breivik.
Det borde finnas utrymme för nyanser.
LikeLike
Fysiska attacker mot meningsmotståndare är givetvis alltid attacker mot demokratin, oavsett vad om det är feminister eller icke-feminister.
LikeLike