Händelserna i Helsingborg fortsätter att dominera nyhetsflödet. Analytikerna i sociala medier försöker hitta enkla förklaringar på komplexa problem.
1) Det är fotbollens fel. Någonting med lagsport och adrenalin tar fram mänsklighetens sämsta sidor.
2) Det är datorspelens fel. Folk förstår inte att våld är farligt.
3) Det är skolans fel. Värdegrundsarbetet har inte lyckats förankra respekten för människolivets okränkbarhet
4) Det är politikernas fel. Genom tydligare regler (maskeringsförbud och fler poliser) kan vi skapa tryggare arenor.
5) Det supporterklubbarnas fel. Genom att underblåsa hatet med ramsor och banderoller är de ansvariga för det upptrappade våldet.
6) Det är arbetslöshetens fel. I den rotlösa tillvaron söker identitetslösa personer sin stam och tillhörighet. Våldet blir en form av initiering.
7) Det är arbetarklassens fel. Våldet har blivit ett sätt att protestera mot en utarmning av arbetslivet. Bristen på bildning skapar utrymme för glorifiering av våld. (jfr romantiseringen av ”lads culture” inom engelsk akademi under 80-talet)
8) Det är de internationella förebildernas fel. (Nåja – England och Tyskland har lyckats tämja delar av den våldsamma läktarkulturern)
Jag ser poänger i alla förklaringsmodellerna. Därför blir jag förvånad när många debattörer väljer att fokusera på MANSROLLEN. Daniel Swedin och Oisin Cantwell skriver två i stort sett identiska krönikor och hyllas i sociala medier som klarsynta nytänkare.
Den första invändningen är att ”mansrollen” är ett komplicerat begrepp. Vi vet att idealen förändras över tid, att det ser olika ut mellan kulturer och att det rymmer vitt skilda tolkningar.
Den andra invändningen är det de flesta män inte känner igen sig i den våldsromantiska bilden av manlighet. Kopplingen odlas inom kritiska maskulinitetsforskning (Kimmell m.fl.) och har fått stort genomslag i svensk politik och utredningsväsende.
Den tredje invändningen är att det är oklart vilken agens som kan tillskrivas en roll? Utifrån ett marxistiskt perspektiv är det väl möjligt att se ideal som en del av den så kallade överbyggnaden och att dessa ideal i viss mån kan ses som föråldrade när produktionsförhållandena förändras. Samtidigt är det svårt att helt avfärda ett begrepp som för de flesta av oss är ganska meningsfullt. Som 58-åring fortsätter jag att brottas med frågor som handlar om kön och identitet. Vilken form av manlighet väljer jag att iscensätta? Hur fri är jag att utforma min maskulinitet i mötet med världen?
Om vi väljer att beskriva oss själva som offer för strukturer är det naturligtvis enkelt – då står striden inom överbyggnaden och de goda idealen ska besegra de onda (läs ”mansrollen”).
För mig som arbetat 25 år i förskolan känns det som att många debattörer förminskar människan i sin iver att skydda henne från sig själv. Jag har stor frihet att konstruera mig själv och det är möjligt att välja i vilken grad jag ska integrera traditionell maskulinitet i mitt identitetsbygge.
En demonisering av mansrollen leder bara till att klyftan mellan de goda och de onda förstärks. Barnen som försöker utforska gränslandet mellan stereotypierna överges av välmenande pedagoger och föräldrar. Ingen vill ju riskera att uppfostra en huligan.
Under tiden fortsätter arbetet att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken.
Tysta tankar 
Instämmer. Bra inlägg!
LikeLike
Tack – jag gillar de nervösa markeringarna av att Grön ungdom skämtar här:
LikeLike
Bra skrivet. Media har varit full av män som tagit avstånd, som är chockade, som INTE är fascinerade av våld. Dessa finns tydligen inte. Eller så är det kanske så att Cantwell etc tycker att dessa män är mindre manliga än de som slår?
LikeLike
“Vuxna män som gör saker tillsammans”…. 😉
LikeLike
Det blir inte konstigare:
LikeLike
Bra inlägg! Det var fullständigt förutsägbart att ett extremt utslag av läktar/firmavåld skulle kopplas ihop med manlighet som sådan. Borde inte all fotboll se ut som damfotboll, typ? Nästa steg lär väl bli att nazismen, i hela sin vidd, ses som en projektion av det djupt manliga.
LikeLike
Är det inte uppenbart. I botten finns biologin och det obehagliga faktumet att vissa (främst hanar) njuter av att få slåss. Dessutom helt frivilligt. Tänker man efter så är väl detta inte mer skruvat än BDSM, självplågeri och tatueringar. Ink Ironman.
LikeLike
Det går säkert att förstå – men det känns mer som en avvikelse än toppen på ett isberg.
LikeLike
Man får vara försiktig med ordet avvikelse. Nu har jag förstått att gaysångaren Rickard Söderberg är både sport och motorsportfobiker fast han själv anser att homofobi är ngt valbart.
LikeLike
Jag är osäker på det här med fobier.
Det vi kan välja är väl hur vi hanterar olusten inför något?
LikeLike
Nästan alla vet ju att våld mot “oskyldiga” är fel. Våld mot en fiende ( krig tänker jag främst på) eller våld för att försvara sig är ok. Det är ju till och med att i krig kan man bli beordrad att använda våld. Om jag fattar det som hänt rätt så är det det som hänt här. Den anhållne är med i Frontline, helsingborgs firma. De slåss rituellt och med tydliga regler mot andra firmor. Sanktionerat våld. Inte sanktionerat av myndigheterna men likväl okayat av en “auktoritet”. Inga oskyldiga drabbas, inga civila drabbas. Men det verkar vara det som hänt här, den anhållne har utövat våld mot en “civil”‘ en oskyldig. Därför har han tvingats av Frontline att anmäla sig till polisen.
Det är fascinerande med våld. Det har antagligen följt oss under hela vår tid på jorden. Och det verkar alltid ha varit mycket styrt av regler? Som hela tiden ändras visserligen, mammor fick utöva våld mot sin barn för inte så länge sedan, det får de inte idag. Men reglerna verkar alltid finnas där.
LikeLike
Aha – så av lojalitet mot gruppen tvingas individen att ta ansvar för sina handlingar. Det är en svindlande tanke och skapar nyfikenhet för de dolda hierarkierna inom den här världen.
Jag lyssnar på Alex och Sigges senaste podcast som delvis handlar om Alex förhållande till sin tid som medlem av Black army. Det är dags att gå vidare nu.
LikeLike
Man skulle kunna frestas att säga att dagens polerat sötsura innerstadsbor (yes, Hornstull, I’m looking at you!) inte orkar med när det blir svett, ånga, laganda, hårda muskler och en fullständigt icke-ironisk upplevelse av samhörighet med det egna laget. Jobbigt talkörande ,människor (ofta män) som engagerar sig i sitt lag år efter år, och som inte alls är speciellt medvetna om hur de i ögonblicket ser ut för oss andra. Som inte är inskolade i känslan av att befinna sig på en scen, där man ska uppträda avmätt, näpet eller med ett småleende. Idrotter som tennis och curling har betydligt mer av den där elegansen, särskilt på tv, dessutom slipper man känslan av att hela tiden vara inlemmad i en stor skara som hejar på samma lag..
LikeLike
De enda som framhäver mansrollen som våldsbejakande är
1) de som utför våldsdåden och
2) de politiker, jornalister, bloggare, twittrare, författare osv (i stort sett bara feminister) som ger våldsutövarna BEKRÄFTELSE genom att ständigt adressera dem och ge dem uppmärksamhet.
Vi andra, dvs nästan allihopa, osynliggörs.
LikeLike
Dagens bästa:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/mats-skogkar/forenklat-forvirrat-for-fanigt/
LikeLike
Men han är ju *man*, dessutom högerman. Ni förståååååår inte!!
LikeLike
Åh, tack för den länken Mats! En hoppfull start på denna dag. 🙂
LikeLike
http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=E1C83A1740C575FD49BE7A6930574765.sonny4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fblog.svd.se%2ffeed%2fsvd-feed-engine%3fblog%3dledarbloggen%26post%3dni-ar-javiga%26mobile%3d2
Det jäser på olika ledarredaktioner.
LikeLike
Det här inlägget av LUF-politikern Adam Cwejman efter en yvigt formulerad debattartikel av Carlos Rojas Ejemyr för ett par år sedan är klockrent, och det sätter fingret på det djupt problematiska i en debattkultur där många tar sig rätten att bara diskutera med sina kompisar och i samma svep giftstämpla motparten, och där det dessutom är individuell ’star quality’ och glamour som räknas, inte argument:eller konsekvenserna när man går från A till B:
http://adamcwejman.blogspot.se/2011/08/den-valvilliga-rasismen.html
Ja, det handlar om omvänd rasism och exotisering. Jag kommenterade själv litet i hastigt mod den gången, och ber inte om ursäkt för något jag skrev då. Carlos Rojas sätt att uttrycka sig var helt åt skogen, men attityderna under är tyvärr inte så ovanliga.
LikeLike
Tack – har vaga minnen av det här lärorika haveriet.
LikeLike