Det är fantastiskt att så många människor kan vara så arga på något så oförargligt som Twitter.
Om du tycker att personerna du valt att följa är tråkiga, grälsjuka eller ointelligenta – vad säger det om dig?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Man kanske kan mena på att det är ett problem att twitter dränerar debatter som borde varit offentliga och där folk verkligen borde stått för vad de säger och tänker hela vägen från A till B till C. Men det är det å andra sidan mycket som gör i dagens medievärld, nojsar till debattlandskapet.
Twitter strimlar upp debatter som liksom hade behövt helbilden, eller en svit av helbilder, för att bli verkligt meningsfulla och angelägna. Och den här ankungen gör det också mycket lättare att välja vilka man tycker det är opportunt att diskutera med/mot. Följer man diskussioner på twitter mellan personer som man vet är bekanta eller vänner, så kan man ganska ofta se att när oenigheten blir lite mer vass och preciserad, så viker en eller båda parter undan i nån kokett ironisk vändning eller ett ”nu ska jag ta och fundera på det över en kopp kaffe” – eller samtalet avbryts helt enkelt. Jag förmodar att det är där man går över till mera privata kanaler, mejl eller telefonsamtal till exempel. Inget konstigt om det vore privatpersoner, men när det handlar om personer som faktiskt har som jobb att tänka och uttrycka åsikter i frågorna inom ett visst område, och göra det *offentligt*, så blir detta hukande problematiskt.
Det finns en gräns där ”jag diskuterar bara kring X när jag är bekväm med det” går över gränsen till feghet och undfallenhet. Men jag kommer förstås från en analog och liberal debattkultur där det inte ansågs riktigt respektabelt att bara le snett och antyda att inte ska väl du… eller: jag har en bad hair day just nu. Eller att aldrig kalla en spade för en spade.
LikeLike
Vi rör oss i en ny form av halvoffentlighet där allt du säger kan användas mot dig. Å ena sidan skapar det en viss försiktighet – å andra sidan händer det faktiskt att folk ställer varandra till svars på ett öppet och ärligt sätt.
Jag är glad över att lärare börjat tala med varandra under t.ex. #fskchatt och #skolchatt. Det känns som ett oerhört stort steg ut ur den tystnadskultur som råder på många skolor.
LikeLike
Visst, det är stor skillnad på när folk i traditionellt inte så offentliga yrken (lärare, jurister, sjuksköterskor, lantbrukare, naturvetare etc) använder twitter för att ventilera frågor som väckts av deras vardag och arbete, och å andra sidan när folk som “jobbar med media” eller ofta syns i media (eller rena makthavare) använder twitter mer eller mindre som imageskapande verktyg eller kompiskompass. Det är främst det senare jag har sett och där är det mycket vanligt att folk säger något (x) som egentligen ska avläsas som något helt annat.(y). Och att folk ger sken av att typ “det är mycket välkommet att ni frågar mig om allt, ös på bara allihop!” men sedan uppenbart sållar hårt i vad de vill svara på.
Samtidigt skjuter folk från höften på twitter (och bloggar) och skriver saker som att X är ett ärkenöt av nationella dimensioner eller att skolans förfall är bögarnas fel (som inlägg i aktuella debatter) – det är ett sätt att uttrycka sig som tidigare förekom en famille och mellan nära vänner, men nästan aldrig offentligt, inte om man ville bli tagen på allvar.
Någon skrev häromdan att det är tjänstefel att som offentlig person inte vara aktiv twittrare. Om det skulle antas vara sant (vilket det inte är) så borde folk nog också vara ärligare med *hur* de hanterar twitter och vilka slags konversationer som är välkomna.
LikeLike
Jag har aldrig förstått det där med att blogga (eller twittra i tjänsten). För mig är den här formen av kommunikation djupt personlig och alla som försöker använda den till något annat gör förr eller senare bort sig när de dolda avsikterna pluppar upp.
Fast jag följer nästan inga politiker. Och ytterst få “debattörer” – helst då sådana som jag inte sympatiserar med. Allt för att inte fastna i den berömda bubblan.
LikeLike
Det finns ett slags janusansikte hos sociala medier: folk är privata men (ofta) på ett mycket publikt, framfusigt och redigerat sätt, delvis ett fejkat sätt. Den där mixnngen av det privata och det offentliga, och att det ena får täcka upp för det andra eller göras om till det andra, den är på något vis mycket tidstypisk.
LikeLike
Mycket tidstypiskt och väldigt spännande. Jag gillar det där gränslandet och tror att vi måste överge en del traditionella gränsdragningar för att förstå oss själva.
LikeLike
Eller så blir det rena julafton för posörer och bondfångare. Jag är till exempel inte det minsta intresserad av att läsa (som i att betala för) dagstidningar eller nyhetsflöden som i grunden bara består av en massa jag, jag, jag som sitter och tycker och känner hit och dit, med stora gester utifrån små tummetottar till argument, och moraliserar över alla andra. Eller romaner och reportage som låtsas vara ”jag öppnar upp dörrarna till mitt liv! Allt står öppet, helt utan fejk, mina polare också” men uppenbarligen inte alls är det. Fick Strindberg så ska jag också få, och jag förväntar mig att ni är intresserade, kommer varenda kotte snart att säga.
Allvarligt talat, ett medie- och arbetslivsklimat (eller ett skolklimat) där alla måste hitta och spela ut sina sätt att vara uniiiika på (sin USP) – och helst ett nytt sätt varje år, för att inte bli ikappsprungna av efteraparna och för at bevara intresset – det blir inte alltid så kul. För det är ju ingalunda så att alla sätt att ”göra sin egen grej” kommer in på banan.
LikeLike
För tydlighets skull apropå denna dystopiska beskrivning av media och eh, litterära bravader: i Svedala är vi väl inte riktigt där än men vi kan nog anses vara rejält på drift åt det hållet. Det är ingen tvekan om att t ex Expressen gärna skulle morpha om till en tidning som bara har en massa JAG som måttstockar och talrör. Och DN är redan halvvägs dit, för att inte tala om vissa tv-kanaler.
LikeLike
Jo – jag är inte helt obekant med den där konkurrenssidan av mytologiserad individualism. Kanske har jag större fördragsamhet med det här koketterande draget – särskilt i sociala medier tycker jag nästan det är rimligt att folk vill spegla sig i varandra.
Men som du skriver, det är inte säkert att jag vill betala för det. frågan är om det verkligen hotar seriös journalistik – eller om den bara självdog liksom i förbigående?
LikeLike
Twitter tenderar att ta fram det lägsta och det sämsta hos folk. Tyvärr. Jag undviker därför Twitter. Dels för att slippa se folks sämre sidor (mental hygien) dels för att slippa bli neddragen i träsket.
If the first person you meet in the morning is an asshole, he probably is. If all people you meet are assholes, you are the asshole.
LikeLike
Om alla människor jag träffar under dagen är trevliga – innebär det då att jag är trevlig?
LikeLike