Sen tänkte jag, måste man inte först ta reda på var på den intersektionella graderingen 11-åringen befinner sig innan man uttalar sig?
Observera – ironi!
Frågan är om komplexitet ändå inte är ett privilegium för överklassen.:
Nu menar jag inte dig specifikt utan tänker snarare på hela flocken som pressats ut ur “akademin”.
Min akustikprofessor fattade aldrig mitt pliktartade beslut att viga mitt liv till folket istället för att skriva och publicera rapporter på överklassens arena.(han vart riktigt sur och började genast med klassisk härskarteknik)
Jag vill här påpeka att jag aldrig berättar för någon i min lilla stad om min komplexa musiksmak. Flockens gemenskap är i lokalsamhällets gemenskap långt viktigare än min unicitet på normalfördelningskurvan.
Det är antagligen därför som jag valt en Skåning som objekt för mitt “komma ut”,.
Min 6-årige son har en del såna funderingar redan. Inte självmord förstås, inte i närheten, men att inte vara pojke på rätt sätt, att han inte gillar fotboll och sånt. Han kan sätta ord på sina känslor som inte ens vuxna kan, otrolig social kompetens. Sprider solsken gör han också, för det mesta glatt humör. Men ibland djupa funderingar, med stor mognad. Det går inte att lura honom.
Han är väldigt social och populär bland sina kompisar på dagis, “alla” vill leka med honom så länge det inte handlar om sport och tävling. Inom det området har han redan fattat att han inte hör hemma, vilket är lite tragiskt. Men de jublar och kramar honom när jag lämnar honom ibland. Han är en “mjuk” pojke, på gott och ont.
Detta var alltså en av de bitar som mansutredningen missade (får i alla fall inte upp en enda träff på bronies). Den går betydligt djupare än en 11-årings önskan om evig och djup vänskap.
Egentligen är det samma sak som att spela i band, tävla i GTA-V eller hoppa från höga klippor: skapa sig en egen plattform, gå sin egen väg, bortom konventionerna.
Jag antar det. Träffar på dem lite nu och då, främst på nätet. Och avtar den är den kanske på väg att övertas av något liknande.
Tror det handlar om något grundläggande som dessa män (och ett fåtal kvinnor) söker och har hittat. Är inte riktigt säker på vad, men de jag stött på verkar vara lyckliga i det.
På min i övrigt otatuerade kropp så kan jag tänka mig just denna.
LikeLike
Du har mitt fulla stöd!
LikeLike
Sen tänkte jag, måste man inte först ta reda på var på den intersektionella graderingen 11-åringen befinner sig innan man uttalar sig?
Observera – ironi!
LikeLike
Om 30 år kanske vi kan skoja om intersektionalitet.
Kanske.
LikeLike
Är du ute efter komplexiteten i att en gubbe kan omsluta känslorum från Tasavallans till det urbant riktigt skörcoola:
för att sedan åka vidare
Är det maskulinitetsutredningens okunnigt och förnedrande texter som du har i baktanke.
Köttkvarn funktionellt verktyg.
LikeLike
Älskar komplexitet i alla former.
LikeLike
Frågan är om komplexitet ändå inte är ett privilegium för överklassen.:
Nu menar jag inte dig specifikt utan tänker snarare på hela flocken som pressats ut ur “akademin”.
Min akustikprofessor fattade aldrig mitt pliktartade beslut att viga mitt liv till folket istället för att skriva och publicera rapporter på överklassens arena.(han vart riktigt sur och började genast med klassisk härskarteknik)
Jag vill här påpeka att jag aldrig berättar för någon i min lilla stad om min komplexa musiksmak. Flockens gemenskap är i lokalsamhällets gemenskap långt viktigare än min unicitet på normalfördelningskurvan.
Det är antagligen därför som jag valt en Skåning som objekt för mitt “komma ut”,.
All ångest handlar inte om “sexet”.
LikeLike
Fint – fin hemlighet är i säkert förvar!
LikeLike
Min 6-årige son har en del såna funderingar redan. Inte självmord förstås, inte i närheten, men att inte vara pojke på rätt sätt, att han inte gillar fotboll och sånt. Han kan sätta ord på sina känslor som inte ens vuxna kan, otrolig social kompetens. Sprider solsken gör han också, för det mesta glatt humör. Men ibland djupa funderingar, med stor mognad. Det går inte att lura honom.
Han är väldigt social och populär bland sina kompisar på dagis, “alla” vill leka med honom så länge det inte handlar om sport och tävling. Inom det området har han redan fattat att han inte hör hemma, vilket är lite tragiskt. Men de jublar och kramar honom när jag lämnar honom ibland. Han är en “mjuk” pojke, på gott och ont.
LikeLike
Vackert – jag tänker att det där med maskulinitet är något mycket undflyende.
Och ska så vara.
LikeLike
Detta var alltså en av de bitar som mansutredningen missade (får i alla fall inte upp en enda träff på bronies). Den går betydligt djupare än en 11-årings önskan om evig och djup vänskap.
http://www.dn.se/kultur-noje/deras-passion-pastellfargade-ponnyhastar/
Egentligen är det samma sak som att spela i band, tävla i GTA-V eller hoppa från höga klippor: skapa sig en egen plattform, gå sin egen väg, bortom konventionerna.
LikeLike
Fint! Jag har dålig koll. Vad har hänt sedan 2012? Lever kulturen?
LikeLike
Jag antar det. Träffar på dem lite nu och då, främst på nätet. Och avtar den är den kanske på väg att övertas av något liknande.
Tror det handlar om något grundläggande som dessa män (och ett fåtal kvinnor) söker och har hittat. Är inte riktigt säker på vad, men de jag stött på verkar vara lyckliga i det.
LikeLike
Någonting med godhet? Inser att jag borde se den här serien.
Har obehagliga minnen av skrikiga och inställsamma dubbade röster. Och ett ett diffust hot från otäck häxa.
LikeLike
http://sv.wikipedia.org/wiki/My_Little_Pony:_V%C3%A4nskap_%C3%A4r_magisk
LikeLike
Tack.
Mer sådant här och mindre elände.
LikeLike