16 thoughts on “Maskulinitetsutredningen lyfter klass och etnicitet”
Sidan 136:
“I ljuset av detta framstår det som viktigt att ytterligare utvärdera hur pojkar och män kan stödja pojkar att söka sig till utbildningar som idag domineras av flickor. Diskussioner om hur man stöttar pojkar och män att söka sig till framförallt servicesektorer kommer också att öka i betydelse i takt med att vård- och omsorgs- sektorerna kommer att behöva anställa personal till följd av de stora demografiska förändringarna med en åldrande befolkning.”
Hallå – jag vet inte om servicesektorn är en övergripande benämning för vård, omsorg och skola/förskola?
Men nog borde det finnas ett strategiskt värde i att skilja på de här yrkesområdena?
Sidan 63 – utredarna vill gärna definiera maskulinitetsbegreppet, men slirar ner i moraliserande diskussioner.
“Även om jämställda normer vinner kraft kan hierarkier inom gruppen män kvarstå och inte minst mäns maktpositioner och ekonomiska resurser fortsätta att vara starka, i Sverige som i andra länder (se kapitel 4.2 och 4.3). När det gäller frågor om mansnormer eller maskulinitet är det också viktigt att peka på hur olika män ges olika förutsättningar att både vara som och betraktas som män. Vissa grupper kan lättare än andra tillgodogöra sig en livsstil och uttryckssätt som representerar jämställdhet. Andra män kan oftare på förhand pekas ut som hotfulla eller problematiska. Inte sällan förläggs dagens ”maskulinitetsproblem” bland icke-vita män, eller män på landsbygden (se kapitel 4.6 och 4.7 ). Det gör att många män i majoritetsgrupper kan undgå att granska sina egna genusmönster och privilegier.
I dag används en rad olika former av begrepp inom maskulinitets- forskning.11 I utredningen använder vi därför kort och gott ordet maskulinitet när vi diskuterar normer och föreställningar som påverkar mäns liv
Det är också det här med förebilder: “utvärdera hur pojkar och män kan stödja pojkar”. Varför ska vi göra dikotomier av världen? Kan inte kvinnor stödja pojkar?
I mina kandidat och magisteruppsater har jag intervjuat manliga tidigarelärare och manliga lärarstudenter som utbildar sig till lärare. En fråga jag ställde var – har du någon förebild? Just så vagt att det kunde handla om förebild i yrket eller generellt. Svaren blev till nästan 90% – min mamma. Så förebilder kan se olika ut.
Det jag förvånas över är att utredningen slår fast så hårt att pojkar enbart behöver män och andra pojkar. Jag anser att pojkar behöver män och kvinnor. Därför anser jag att både pojkar och flickor ska få tillgång till både manliga och kvinnliga lärare som arbetar med de yngsta eleverna i skolan och förskolan.
Nu är tillvaron så komplex att det jag påstår kan gälla samtidigt som det du skriver.
Låt mig använda mig själv som exempel: Jag gick 13 år i förskola till gymnasium. Jag var en klassisk “teknikpojke” och är väl fortfarande den samme.
Under dessa år fanns endast en enda lärare (slöjdläraren i mellanstadiet) som på något sätt kunde bekräfta och positivt understödja mitt pojkiga teknikintresse.
På Chalmers hittade jag mina gelikar men då var jag för tusan redan “vuxen”.
Jag har aldrig träffat en tjej eller kvinna som har en pojkig teknikfascination. Dom finns säkert. Men i mitt 58 åriga liv har jag aldrig träffat någon.
I mitt kontorshotell är vi ett antal manliga företagare inom olika tekniska grenar. Här är varje fikarast en orgie i pojkig teknikfascination, om vi inte råkar trilla in i debatter om universums härkomst och evolutionens framåtskridande och komplexitet.
Min fru är psykoterapeut. Henne behöver jag mer än allt annat. Men både hon och jag är helt överens om att hon aldrig kan bekräfta och vara med att leka min pojkiga teknikfascination.
Om du nu vill säga emot mig så får du göra detta. Men det förändrar ändå inget. Människan är fortfarande ett tvåkönat däggdjur. Forskning om homo sapiens beteenden och drifter är fortfarande en stigmatiserad arena. Det är nog därför som huvuddelen av alla evolutionsbiologer forskar på andra arter.
Nej, men då säger jag ju självklart inte emot då. Din erfarenhet är din och din allena. den kan ingen ta ifrån dig och det är heller inte min avsikt att göra. Och inte att förändra heller, bara att berätta att dessa drygt trettio män svarade som de gjorde och att det förvånade mig.
Jag kan också bara tala för mig själv och inser att det är en svår fråga – vilka förebilder har jag haft i livet? Går det att skilja yrkesmässiga från mer privata? Jag tror det flyter ihop.
Men om det är så att män väljer att bli förskollärare för att de vill bli som sina mödrar… ja då handlar det kanske om att hjälpa dem att förverkliga just den intentionen. Och jag ska sluta romantisera dem som förändringsagenter!
Jag brukar alltid försöka styra undan diskussionerna från det där förebildssnacket – samtidigt tycks det vara mycket lockande att beskriva identitetsutveckling som en enkel imitation (kanske är det därför som skräcken är så stor att det ska komma in FEL sorts män i förskolan och dra ner pojkarna i det maskulina träsket).
Min utgångspunkt är att det i första hand handlar om aktiviteter – i ett könsuppdelat samhälle kommer vissa ämnen inte att behandlas med samma engagemang om en grupp blir alltför dominerande – och att frågan om identitet och identifikation är sekundär.
En följd av detta är att flickorna är de största vinnarna av att pedagogernas erfarenhetsbas breddas och att de får tillgång till världar som de annars skulle uteslutits från. Samtidigt får de chansen att pröva andra socialisationsvägar än mekanisk identifikation.
Men det här är känsligt. Jag försöker att inte dras med i den internationella “pojkar behöver män för att utvecklas”-rörelsen. Det känns bättre att romantisera blandade arbetslag. Vi lär av och inspirerar varandra att gå utanför trygghetszonerna.
Jag håller med om att detta är svårt att hantera. Min tanke är att barn behöver många varianter av vuxna att luta sig emot, barn är både pojkar och flickor, och att en arbetsplats blir mer dynamisk om människor av olika karaktär och ursprung finns respresenterade. Ålder, kön, etnicitet, religion, handikapp och annat som kan ge tillvaron olika perspektiv är välkomna som möjligheter att utveckla våra skolor och förskolor.
Den här mångfaldstanken riskerar att bli normativ när det kommer till kritan. Vi vill ju gärna att individerna ska representera någon grupp och risken finns ju alltid att vi råkar tillskriva dem någon egenskap.
Jag är nog på Anders linje – det där med “stöd” har ju en särskild betydelse inom skolvärlden där det ofta är svaga individer som ska skyddas/lyftas av goda/starka.
Utredningen undviker att tala om undervisningens innehåll och då blir det naturligtvis lätt att se stöd som något generellt och kompensatoriskt. Jag hade föredragit att de använde termen “utmana” i stället för “stödja” – säkert finns det kvinnliga pedagoger som kan utmana pojkar. Men de flesta är nog mer inriktade på omsorg, uppfostran och beskydd.
Tysta tankar 
Sidan 136:
“I ljuset av detta framstår det som viktigt att ytterligare utvärdera hur pojkar och män kan stödja pojkar att söka sig till utbildningar som idag domineras av flickor. Diskussioner om hur man stöttar pojkar och män att söka sig till framförallt servicesektorer kommer också att öka i betydelse i takt med att vård- och omsorgs- sektorerna kommer att behöva anställa personal till följd av de stora demografiska förändringarna med en åldrande befolkning.”
Hallå – jag vet inte om servicesektorn är en övergripande benämning för vård, omsorg och skola/förskola?
Men nog borde det finnas ett strategiskt värde i att skilja på de här yrkesområdena?
LikeLike
Sidan 63 – utredarna vill gärna definiera maskulinitetsbegreppet, men slirar ner i moraliserande diskussioner.
“Även om jämställda normer vinner kraft kan hierarkier inom gruppen män kvarstå och inte minst mäns maktpositioner och ekonomiska resurser fortsätta att vara starka, i Sverige som i andra länder (se kapitel 4.2 och 4.3). När det gäller frågor om mansnormer eller maskulinitet är det också viktigt att peka på hur olika män ges olika förutsättningar att både vara som och betraktas som män. Vissa grupper kan lättare än andra tillgodogöra sig en livsstil och uttryckssätt som representerar jämställdhet. Andra män kan oftare på förhand pekas ut som hotfulla eller problematiska. Inte sällan förläggs dagens ”maskulinitetsproblem” bland icke-vita män, eller män på landsbygden (se kapitel 4.6 och 4.7 ). Det gör att många män i majoritetsgrupper kan undgå att granska sina egna genusmönster och privilegier.
I dag används en rad olika former av begrepp inom maskulinitets- forskning.11 I utredningen använder vi därför kort och gott ordet maskulinitet när vi diskuterar normer och föreställningar som påverkar mäns liv
LikeLike
Det är också det här med förebilder: “utvärdera hur pojkar och män kan stödja pojkar”. Varför ska vi göra dikotomier av världen? Kan inte kvinnor stödja pojkar?
LikeLike
Jo stödja och mycket mer.
Men inte vara förebild och manligt ansträngningsincitament.
Här måste man reflektera i djupet av naturlig och sexuell selektion för att förstå drifter och krafter. (håller dom på med sånt inom Skolverket?)
Men egentligen är det inte konstigare än att grabbarna vill tävla med varandra i skidor och en par tusen andra tävlingsgrenar.
Vem kom på att man skulle slå frivolter med snöskoter och sedan kora mästaren i detta.
LikeLike
I mina kandidat och magisteruppsater har jag intervjuat manliga tidigarelärare och manliga lärarstudenter som utbildar sig till lärare. En fråga jag ställde var – har du någon förebild? Just så vagt att det kunde handla om förebild i yrket eller generellt. Svaren blev till nästan 90% – min mamma. Så förebilder kan se olika ut.
Det jag förvånas över är att utredningen slår fast så hårt att pojkar enbart behöver män och andra pojkar. Jag anser att pojkar behöver män och kvinnor. Därför anser jag att både pojkar och flickor ska få tillgång till både manliga och kvinnliga lärare som arbetar med de yngsta eleverna i skolan och förskolan.
LikeLike
Nu är tillvaron så komplex att det jag påstår kan gälla samtidigt som det du skriver.
Låt mig använda mig själv som exempel: Jag gick 13 år i förskola till gymnasium. Jag var en klassisk “teknikpojke” och är väl fortfarande den samme.
Under dessa år fanns endast en enda lärare (slöjdläraren i mellanstadiet) som på något sätt kunde bekräfta och positivt understödja mitt pojkiga teknikintresse.
På Chalmers hittade jag mina gelikar men då var jag för tusan redan “vuxen”.
Jag har aldrig träffat en tjej eller kvinna som har en pojkig teknikfascination. Dom finns säkert. Men i mitt 58 åriga liv har jag aldrig träffat någon.
I mitt kontorshotell är vi ett antal manliga företagare inom olika tekniska grenar. Här är varje fikarast en orgie i pojkig teknikfascination, om vi inte råkar trilla in i debatter om universums härkomst och evolutionens framåtskridande och komplexitet.
Min fru är psykoterapeut. Henne behöver jag mer än allt annat. Men både hon och jag är helt överens om att hon aldrig kan bekräfta och vara med att leka min pojkiga teknikfascination.
Om du nu vill säga emot mig så får du göra detta. Men det förändrar ändå inget. Människan är fortfarande ett tvåkönat däggdjur. Forskning om homo sapiens beteenden och drifter är fortfarande en stigmatiserad arena. Det är nog därför som huvuddelen av alla evolutionsbiologer forskar på andra arter.
LikeLike
Nej, men då säger jag ju självklart inte emot då. Din erfarenhet är din och din allena. den kan ingen ta ifrån dig och det är heller inte min avsikt att göra. Och inte att förändra heller, bara att berätta att dessa drygt trettio män svarade som de gjorde och att det förvånade mig.
LikeLike
Jag kan också bara tala för mig själv och inser att det är en svår fråga – vilka förebilder har jag haft i livet? Går det att skilja yrkesmässiga från mer privata? Jag tror det flyter ihop.
Men om det är så att män väljer att bli förskollärare för att de vill bli som sina mödrar… ja då handlar det kanske om att hjälpa dem att förverkliga just den intentionen. Och jag ska sluta romantisera dem som förändringsagenter!
LikeLike
Jag brukar alltid försöka styra undan diskussionerna från det där förebildssnacket – samtidigt tycks det vara mycket lockande att beskriva identitetsutveckling som en enkel imitation (kanske är det därför som skräcken är så stor att det ska komma in FEL sorts män i förskolan och dra ner pojkarna i det maskulina träsket).
Min utgångspunkt är att det i första hand handlar om aktiviteter – i ett könsuppdelat samhälle kommer vissa ämnen inte att behandlas med samma engagemang om en grupp blir alltför dominerande – och att frågan om identitet och identifikation är sekundär.
En följd av detta är att flickorna är de största vinnarna av att pedagogernas erfarenhetsbas breddas och att de får tillgång till världar som de annars skulle uteslutits från. Samtidigt får de chansen att pröva andra socialisationsvägar än mekanisk identifikation.
Men det här är känsligt. Jag försöker att inte dras med i den internationella “pojkar behöver män för att utvecklas”-rörelsen. Det känns bättre att romantisera blandade arbetslag. Vi lär av och inspirerar varandra att gå utanför trygghetszonerna.
LikeLike
Jag håller med om att detta är svårt att hantera. Min tanke är att barn behöver många varianter av vuxna att luta sig emot, barn är både pojkar och flickor, och att en arbetsplats blir mer dynamisk om människor av olika karaktär och ursprung finns respresenterade. Ålder, kön, etnicitet, religion, handikapp och annat som kan ge tillvaron olika perspektiv är välkomna som möjligheter att utveckla våra skolor och förskolor.
LikeLike
Den här mångfaldstanken riskerar att bli normativ när det kommer till kritan. Vi vill ju gärna att individerna ska representera någon grupp och risken finns ju alltid att vi råkar tillskriva dem någon egenskap.
LikeLike
Jag är nog på Anders linje – det där med “stöd” har ju en särskild betydelse inom skolvärlden där det ofta är svaga individer som ska skyddas/lyftas av goda/starka.
Utredningen undviker att tala om undervisningens innehåll och då blir det naturligtvis lätt att se stöd som något generellt och kompensatoriskt. Jag hade föredragit att de använde termen “utmana” i stället för “stödja” – säkert finns det kvinnliga pedagoger som kan utmana pojkar. Men de flesta är nog mer inriktade på omsorg, uppfostran och beskydd.
LikeLike
Tack för gemensam tolkning av tillvaron.
Dessvärre misstänker jag en för evigt gällande motsättning i detta ämne.
Någonstans i botten av ämnet finns väl detta som brukar benämnas “könskonflikt”. Ett extremt känsligt ämne. Minerat område likt
Ohama Bay.http://en.wikipedia.org/wiki/Omaha_Beach
LikeLike
Det kanske bör påpekas att flickor också behöver utmanas.
Nu har vi sagt det.
LikeLike
Självklart.
Men på något sätt verkar incitamenten vara bättre anpassade för många flickor. Dock inte alla.
Får jag betona att jag har en dotter som jag älskar och som just nu med applåder från mig pluggar till logoped.
Visst är det lite kul. Akustikern får en dotter som blir logoped.
LikeLike
Applåder är väl varje akustikers svaga punkt? Ibland möter jag lokaler där musiken klingar bra men applåderna dör.
LikeLike