Jag bläddrar i en favoritbok och funderar över det här med stereotypier. Om vi verkligen oroar oss över bildens förhållande till det vi kallar verklighet borde det vara omöjligt att beskriva någonting utan att anklagas för att vara fördomsfull.
Men om vi kommer ihåg att bilden är en representation av konstnärens föreställningar om världen kanske det blir lite lättare.
Bilden av eleven som drömmare?
Till sist – det är bara en bild.
Tysta tankar 
Många som tjötar om stereotypa bildelement, Tintinrasism, att man inte får använda den andres kulturella arv och så vidare förbehåller sig rätten att själva avgöra, i sitt eget huvud och i princip som det faller sig, vad som är “ironisk lek med stereotyper” (bra) respektive “efterkolonial rasism” eller liknande.
Igår frågde någon på ett webbforum jag besöker ibland ifall det var okej att använda en kimono och en japansk kabuki-mask på en show och en bildsession som skulle göras av studenterna på den utbildning i make-up och teatermaskering/smink där hon undervisar. Det vara alltså för offentligheten men inte för någon masspublik. Japaner och andra asiater kunde ju börja gorma och ta illa upp över att vi vita lånar och plockar med deras traditionella dräkter för att skapa en bild av en japansk kvinna, och samtidigt inte förhåller oss helt korrekt till förebilderna (kvinnor klädda i kinomos har oftast inte groteska masker, särskilt inte geishor…)
Frågan känns väldigt skyggande, och väldigt styrd av den sorts drev och ”rasismbävningar” som inträffat då och då i USA, men också här i Sverige, Miley Cyrus och hennes dansare till exempel eller Lilla Hjärtat. Men det är klart att kör man hårt på det här tänket så bleve allt från Monty Python till Djungelboken giftstämnplat.
LikeLike
Jo – det är ängsligheten som är problemet. jag tycker mycket om den här boken som närmar sig representationsproblemet utifrån en mindre ängslig position.
Det rycker i min svenska korrekthetsnerv (att börja räkna kön och etnicitet) men efter några sidor slappnar jag av. Det är bara bilder och om vi inte förstår det – hur ska vi då kunna möta livets mångfald?
LikeLike