Jag möter studenter, handledare och kollegor som har ett passionerat förhållande till läroplanen. De tycks tro att 18 sidor politisk text skulle höja kvaliteten på verksamheten och yrkets status.

Som tjänsteman är jag naturligtvis lojal mot uppdragsgivaren, men jag behöver inte le hela tiden. De teoretiska motsättningarna som finns inbyggda i texten pratar vi alltför sällan om. Vad är det egentligen vi ska dokumentera? Verksamheten? Förutsättningarna?

En text som använder begreppet lärande 39 gånger men inte vågar tala om undervisning riskerar att bli motsägelsefull.

Skolinspektionen tycks göra en egen tolkning – jag gissar att det transdisciplinära lärandet inte är lättinspekterat. De tycks prioritera tydlighet och ansvarsfördelning. Retoriken om förutsättningar och “att följa barnet” känns avlägsen. Nu är det målstyrning som gäller.