Jag tycker mycket om Alex och Sigges podcast. I avsnitt 88 berör de spännande ämnen.
1) Vad gör samtalsklimatet på twitter med oss? Rädslan för att någon formulerar en olämplig tanke innebär en långsiktig självcensur. Du kommer alltid att tvingas stå till svars för allt du skrivit. Det slarvigt tänkta gör dig sårbar.
2) Vilka samtalsämnen är möjliga. Sigge ger en rad exempel på tankar som skulle väcka starka reaktioner.
3) Utifrån Hesses bok Glaspärlespelet beskriver Sigge i en vindlande berättelse sambanden mellan Michael Jackson och Lasse Åberg.
Det är ett nervigt samtal. Perfekt lördagsmorgon. Jag skakar av mig lärarutbildningens kvävande normativitet. Ibland tröttnar jag på bilden av utbildning som god, enkel och tydlig.
Eller rättare sagt – ofta.
Tysta tankar 
Nån sade att Twitter framförallt är ett medium för den som sitter med en position inom ett gäng, en grupp, ett företag eller en (mer eller mindre formell) rörelse – och som vill bevaka eller avancera denna position. Den som vill upp inom ett kollektiv (löst eller fast strukturerat), som är talesman för något, eller som vill bygga ett (personligt) varumärke. Det är inte ett medium för strövande lösa vargar eller envisa fribytare, och det här begränsar så klart vilka slags debatter som startar eller utvecklas i twitterflödena.
Att twitter (eller facebook) skulle kunna bli det viktigaste verktyget för snabb, aktuell mediekritik eller politisk kritik tror jag inte alls på. Det är tydligt att folk ofta undviker att ta diskussioner längre än vad trivselfaktorn tillåter, och att man helst lyssnar på sina egna kompisar och likasinnade.
LikeLike
Det låter som en bra beskrivning av hur vi ser på socialt umgänge. Om vi utgår från bilden av Twitter som en trevlig plats där vi bekräftar varandra under vänskapliga former – MEN – även riskerar att träffa oliktänkare under riskabla former (förutsatt att vi hashtaggar och kommenterar)…
Då blir väldigt mycket som det fysiska livet. I huvudsak förutsägbart, men med små livgivande öppningar.
LikeLike
Dessutom är det ju inte alla som “bekräftas av sina vänner” ens när de själva befinner sig mitt i strömmen. Någon använde uttrycket “kamratuppfostran av misshagliga” och oliktänkande, även kolleger, för vad som kan inträffa när journalister, bloggare och annat mediefolk twittrar om aktuella snackisar, tv-program eller soundbites. Det är en obehagligt träffande beskrivning.
LikeLike
Klart att människor vill vara kompisar, men somliga kanske menar att de offentliga rum där det diskuteras större saker borde ha litet andra ramar än studentbjudningen, efter-jobbet-ölen, skypesamtaket eller söndagsmiddagen. Kvalitativt andra ramar. Särskilt när replikerna är begränsade till ett par tre hundra tecken och en del av detta ofta tas upp av länkar, taggar och av vilka man skickar vidare till.
Den där andra offentliga arenan som we used to have – politiken, verklig, ivrig debatt i tidningar, tv, inom akademin och så – har ju i stort sett rationaliserats bort här i landet. Och publiken var inte tillfrågad om saken.
LikeLike
Jag är osäker på kopplingen mellan en utdöende politisk arena (jfr folk- och idrottsrörelse) och framväxten av sociala digitala mötesplatser.
Det är nog lätt att se datorer som en självständig kraft som utarmar de fysiska relationerna, men jag tror att förfallet redan var ett faktum när en del upptäckte möjligheterna att kommunicera i nya rum.
Men det kan vara så att jag romantiserar det som händer inom pedagogiken där många eldsjälar tycks hämta tröst ur “ett utvidgat kollegium”.
LikeLike
Utarmningen av debatten på de stora offentliga arenorna började nog *innan* nätets sociala medier kom in på banan, här i Sverige var det i alla fall så: även om det inte handlar om något blomstrande paradis innan så började de mediala aktörerna coh redaktionerna backa redan innan bloggande, myspace, twitter m fl slog igenom, kanske fem-tio år innan.
Men den nya tekniken har ju också möjligheter – som oftast *inte* har kommit den svenska debatten, svenskspråkig media till godo. Det skulle inte kosta mycket att bygga någon sorts delade arenor, en civil offentlighet, men intresset saknas och Sverige är numera för fattigt och avpolitiserat.
Och det är en illusion att tro att det inte skulle spela någon roll därför att ’numera kan alla delta i debatter på engelska’. Där ute är det amerikaner och i morgon också asiater som sätter ramarna för vad som ska diskuteras och hur, vilka argument och historier som fungerar, de ser inte alls de ramar som vi har. Wikipedia och diskussioner på stora nyhetssajter till exempel har ofta en tydligt nordamerikansk eller Anglo-American värderingsram, som helt enkelt blir en given grej i den globala byn.
LikeLike
Jo, men du hamnar nära dystopin. En del av de där stooooora debatterna spiller ju ner på oss i utmarkerna och mpnga tycks ofta känna sig manade att delta. Ibland mot bättre vetande.
De som kastar sig in i debatten om Woody Allen skulle kunna ha funderat några varv extra. Handlar det om hans skuld eller försöker vi utvinna politiska poänger utifrån vaga paralleller.
Men folk går igång och en del tycks tro att det handlar om frågan ” Är du för eller emot övergrepp?
LikeLike
Det är mycket lättare att trolla (i det ordets cyberiga betydelse) och göra det länge, i ett samtal på nätet där det inte finns några tydliga väggar (i princip hur många och hur anonyma deltagare som helst, om de så vill) än det är i till exempel en paneldebatt eller ”gammaldags” tidningsdebatt, där antalet aktiva deltagare uppe på podiet är begränsat men antalet åskädare eller läsare i princip obegränsat och deras uppmärksamhet kan antas vara stark. Jag tror att den senare modellen på många sätt är överlägsen om man vill få ett kontroversiellt ämne genomlyst, släpper man in alla möjliga på en gång, med och utan namn, så drunknar det snart i skitsnack och behövet av att få sätta en stark soundbite eller att få visa vilket lag de håller på. Det blir omöjligt att belysa vad som finns bakom någons punchlines eller siffertrollande. Men det är klart, idag ses det som elitisktiskt att säga så.
Och själva avskalandet av alla icke-verbala element i en öppen konversation på twitter eller i ett kommentarfält gör det mycket lättare att driva en snackislinje som uppenbart bara är till för att väcka uppseende, ilska, höjda ögonbryn. Öga mot öga eller i radio/tv kan man få fram de där sprickorna som visar att den andre inte riktigt menar allvar med det han/hon säger, eller att det inte finns en chans att de personligen skulle kunna leva som de lär, men online är det mycket lättare att spackla över den sortens ojämnheter eller mejka upp sin egen bakgrund.
Twitter uppmuntrar tyvärr den här sortens flockbeteenden i en debatt, därmed inte sagt att lösningen skulle bara att förbjuda twitter. Visst säger det en hel del att jag var tvungen att skriva det där sista? – inte med tanke på dig, men riktat till andra möjliga läsare som kan titta in här.
LikeLike
Jo – det där med att gardera sig och hålla ryggen fri är ett otyg.
För mig är det nog anonymiteten som är knäckfrågan. Att på allvar bli berörd av någon som man inte känner tycks lite ovarsamt med de egna känslorna. Låt oss kalla det ett nätets nybörjarmisstag.
På sikt tror jag att det där med anonymitet var en fluga.
LikeLike
Folk kan ju i praktiken vara anomyma även om de heter Sven Svensson och undertecknar med detta. Det fanns en tung journalist på DN förr i tiden som hette just Sven Svensson, jag tror till och med att han hade tunga redaktionsposter. När jag såg namnet under en artikel första gångerna trodde jag att det var en intern pseudonym, och att flera personer kanske fanns bakom dessa texter, men senare fick jag veta att han verkligen hette så. Men namn som Sven Olsson eller Anna Ekelund är ju i princip anonyma ifall läsaren inte vet något annat om denna skribent än vad de själva berättar – och om man inte har någon verklig erfarenhet av hur de till exempel uppträder i polemik med andra. Om dessa skribenter – och tidningen/tv-kanalen – dessutom vägrar att lämna ut några uppgifter alls om vem det här är till exempelvis andra redaktioner eller reportrar under en upphettad debatt så blir det problematiskt.
Det är problematiskt att folk kör så mycket på privata ”life stories” och privata narrativ numera och använder dem som argument i offentliga diskussioner – eller för att vifta undan någon annans argument och analyser. Till exempel när Alice Teodorescu (som föddes i Rumänien) sade i tv häromdagen att hon aldrig hade upplevt någon rasism eller några strukturella etniska hinder i Sverige – och underförstått kunde andra nog inte heller ha utsatts för strukturell rasism. Hon är vit, kristen och europé, dessutom väldigt söt – självklart spelar det roll jämfört med t ex en flicka från Sudan eller Nepal. Eller Liza Marklunds vevande med en massa privata sagor om hur det såg ut i Norrbotten när hon var ung och hur det underförstått fortfarande ser ut, hur folk tänker där uppe. När den sortens stories körs utan att man gör något för att visa att de kan antas ha giltighete för andra än en själv, bara tar det för givet och höjer rösten, så är det ganska störande, ibland bedrägligt.
LikeLike
Det privata är alltid ett trumfkort. Jag citerar gärna Stina på saltkråkan:
– Hemma på våran gata i staaaaaan…
Alternativet är väl att allt reduceras till en form av språkspel?
Kanske är det bättre med högljudd aggressivitet ändå. Men jag behöver föreställa mig att det finns en levande människa som riskerar något genom att inta en position. Fast jag är nog ganska moralisk här.
LikeLike
Journalister brukar ju manande säga att “förtroende tar lång tid att bygga upp men kan spelas bort snabbt”, och då är det förtroendet för vad folk säger, uttalar och gör i offentligheten man tänker på, från präster till VD:ar till politiker. Men vem som helst kan ju se att journalister och andra offentliga tyckare inte gärna vänder den maximen mot sig själva eller sina kompisar.
I verkliga livet – eller till och med i en vettig debatt på tv – kan man ju ofta se med ganska stor säkerhet hruvida någon verkligen talar av egen erfarenhet, eller bara upprepar en utantilläxa för att komma undan andras synpunkter. Online kan det där vara mycket svårare och det lockar en hel del människor till att köra stiisierade, hårt pimpade och retuscherade ”historier.ur mitt liv”.
LikeLike
Utan att förfalla till djuppsykologi går det att se nätet som en lekplats där vi experimenterar med masker och roller – samtidigt finns det en längtan efter äkthet och närhet som är både rörande och drabbande.
Vi tror ju att vi lär känna varandra. Ta inte det ifrån mig.
Sedan kan folk få hålla på och vifta i sina debatter. Som skåning har man överseende med sådant.
LikeLike
Fast frågan är om det då gör att hela samhället, hela vårt sätt att umgås och hantera sociala relationer, arbete, vänskap, studier driver mot det allt mer manipulativa? ”Alla gör ju så här, drar sina spel för att lyckas och halvbluffar sedan om hur det var”
För kanske sex., sju år sen råkade jag höra en tjej som förde ett samtal i sin mobil på bussen. Hon talade om sitt jobb och en konflikt där som var både rent jobbrelaterad och handlade om dåliga vibbar mellan en vän till henne och en arbetsledare eller liknande. Hon avhandlade detta med någon kompis, förmodligen en som hade jobbat på samma ställe, och sade ungefär ”Och så körde hon /arbetsledaren/ sitt skitsnack om P. inför oss andra, och sade hur vi måste göra, jag hajade ju att det inte var sant som hom beskrev det men det var inte ett läge där jag kunde säga emot, inte efteråt heller. Men du vet, hon körde sitt skitsnack – det gör ju alla, du snackar väl också skit om somliga när du vill? Man blir knullad på det sättet och det är typ bara att gå vidare.”
’Skitsnack’ i det samtalet betydde både ”lögner, osanna beskyllningar” och ”taktiskt skvaller”, skvaller som både kan vara roligt och taktiskt lämpligt. Och det som slog mig var att hon beskrev en situation där språket inte längre kan lyfta över skitsnacket, bluffen, taktiken. Det finns inget utanför det där spelet av makt och språk, inga andra instanser och ingen potential, och hennes sätt att tala visade att hon tog det tillståndet för givet, i alla fall så fort hon befann sig utanför sitt hem, sin intima sfär. Det är rätt oroande.
LikeLike
Ja – det är oroande. Men fortfarande är jag osäker på kopplingen till ny teknik.
Det kan vara en hårdnande arbetsmarknad där alla slåss mot alla. Då är varje dag ett varumärkesbyggande – och nätaktiviteten skulle kunna vara en genväg mot framgång.
Men trevligt låter det inte.
LikeLike
Många får en kick av att kunna syssla med sitt skitsnack eller sprida sina rykten inför tusen personer, en miljon personer, vänner och okända – och dessutom känna att det sker i ögonblicket…Samtidigt som de vanliga återhållande mekanismerna, att man riskerar någonting med att fortsätta skrika “X är en hopplös lögnaktig skata!!”, “Jag vet att ärkebiskopen är en bög, här är bevisen!” etc förefaller helt frånkopplade eftersom man inte är “unplugged”, inte är öga mot öga och inte behöver filtrera någonting.
Internet har gjort det mycket lättare för var man att sätta upp sin egen teaterscen och glida in och ut ur olika scener eller olika förklädnader och stories – utan att ´det fiktionaliserade elementet behöver erkännas. Det är en avgörande kulturförändring, tror jag, och den beror ju ytterst på tekniken.
LikeLike
Säkert är det så. Men när vi idag talar om livsberättelser är det ju på ett annat plan något mycket gammalt. Vi försöker tillskriva våra liv en betydelse utöver det vardagliga. Jag inser att det är en riskabel position att “spela huvudrollen i sitt liv” om alla andra också har samma strategi.
Det blir trångt!
LikeLike
Ja, och dessutom är det ju omöjligt att bedöma (i meningen *bevisa*, att veta) ifall den där storyn verkligen är sann. Spacklar man på tullräckligt mycket patos och dessutgom har några villiga polare som kan sufflera en på bloggen eller i debatten så blir det lätt att flytta hela klabbet bortom möjligheter till granskning – men i realiteten står man då och pekar tillbaka på sig själv: “försöker du säga att JAAAAAAAG skulle ljuga? Att JAG inte är så häftig som det står här att jag är?”
Den där problematiken kom ju upp i samband med debatten om Odells “Återträfffen” häromveckan – men det var också tydligt att Anna Odells supporters inte ville diskutera filmens anspråk på sanning, eller på att vara en giltig berättelse, ett “så här går det till för många”. Samtidigt som de hela tiden upprepade att Anna Odell byggde på egna erfarenheter, på det personliga materialet.
LikeLike
Det kanske är en annan dimension – Odell gör inte alls anspråk på att bli trodd?
Hela idén om fakticitet (och i förlängningen identifikation och indignation) är en sofistikerad lek med konstbegreppet.
Vi kanske underskattar konstnären Odell.
LikeLike
Man kan förstås säga så i efterhand – men den sorts kontrakt med läsare och publik som etableras i autofiktionella böcker, filmer, stories idag bygger mycket ofta på att läsaren *ska* identifiera sig med hjälten, och samtidigt tänka elller känna “det här är ju sant, det är en sann historia”.
Ungefär som när man hugger till extra vasst och personligt sårande i ett inlägg i en tidning och sedan, en vecka senare när debatten håller på att klinga av, säger “det var ju litet på skoj, jag var ju ironisk! Ni får ju bemöta vad jag egentligen menade!”
Jag gillar debatt som låter en förhålla sig till åsikter, tankar, förklaringsmodeller – inte enbart till en person som står där långt framme och viftar med armarna. Vare sig den personen inom ramen för texten framställs som ett halvfiktivt biografiskt jag eller som den verklige författaren/avsändaren, utan förklädnader.
LikeLike
Du sätter fingret på något viktigt.
Jag ser också en tendens att diskussionen allt mer antar karaktären av fotbollsmatch: “Vem hejar du på?”
Frågan är väl om den här dikotomiserade världsbilden är en produkt av en avideologiserad värld. Något måste vi tro på nu när Gud, Marx och Freud är döda.
LikeLike
Och om vi nu ska fortsätta fotbollsmetaforen: få saker är mer frustrerande än att debattera med personer som om och om igen flyttar målstolparna i sina argument, och i vad de hävdar att diskussionen handlar om. Naturligtvis erkänner man inte heller att det är just detta man gör. En debattkultur som bygger på story-telling, anekdoter och slagord (och där publikens ”span of attention” blir allt kortare, medan reklamavbrotten, facebookandet och sms’en duggar runt omkring) uppmuntrar onekligen till den sortens debatteknik.
LikeLike
Debatter som underhållning – att vinna till varje pris?
Jag tror att teve har flyttat bilden av vad som ryms inom begreppet “debatt” och är osäker om det går att återerövra.
Bilden av det goda seminariet florerar inom akademin, men även här finns stelbenta positioner att försvara. Den som byggt sin forskargärning på ett poshumanistiskt intersektionellt perspektiv byter inte stol lättvindigt. Och har antagligen en hejaklacks förväntning i ryggen.
Kanske står hoppet till hårt modererade program som Filosofiska rummet där Den vänlige programledaren styr mot ett underförstått fokus – sanningslidelse.
LikeLike
Om man jämför med debattprogram i utländsk tv, på BBC men också i franskspråkig tv, så finns det en tydligare tradition av att man kan vara starkt oense i sakfrågor och om perspektiv utan att det avläses som att man “hatar varandra”. Moderatorns roll är också starkare, men mindre trubbig: det finns helt enkelt en förväntan på deltagarna att de inte sänker sig till rena personsinsinuationer eller börjar uja sig över hur synd det är om just dem, eller deras grupp eller hur häftiga de är. Därför får man också mera sagt, man kommer in i problemen.
Jag vet inte, men jag tror att det är den svenska konflikträdslan (många har lätt för att backa till “du säger så här för att du hatar oss!”, att vara oense i sak och stå för det i ord är man inte vana vid) som har ingått en ohelig allians med ett krav på snabb underhållning där man ser debatten som en fotbollsmatch eller ett stycke stand-up comedy.
LikeLike
Möjligen handlar det också om att svensk tv (och svenska tidningar?) har någon slags luddig idé om att man ska *iscensätta* själva maktkampen, den sociala eller etniskt eller sexuellt anknutna konflikten, direkt i bild, som en del av debatten. Och då förväntar man sig att folk ska tala som de gör hemmavid med sitt gäng, det ska bli ruffigt och tjutigt eftersom det antas vara först då som konflikterna blir synliga. Det är i så fall en idé som har hängt med från 70-talet om än uppiffad, och den sitter väl isåfall i väggarna på de svenska tv-bolagen.
På BBC eller i bättre engelska och franska tidningar uppfattar jag inte att man har den ambitionen, trots att man tar med t ex svarta britter, afrikaner, asiater eller HBT-personer i debatter; de förväntas ändå tala på ett städat sätt och utan att falla in i “men JAAAAaag…”-argument
LikeLike
Aha – du menar att den här längtan efter konflikter är en sorts flirt med en diffus folklighet? Det kanske ligger något i det.
Alternativet är ju att undvika genren helt, men det riskerar att bli lite torftigt. Tanken är väl att vi ska mötas på fikarasten dagen efter om förfasa oss över hur någon “kunde säga något så fullständigt vansinnigt”.
Jag gissar att den yttersta funktionen av de här debatterna är att befästa bilden av oss själva som kloka och normala – leve det sunda förnuftet…
LikeLike
Ja, kanske handlar det delvis om att man vill ha det där ruffiga och folkliga med på scenen, direkt inne i debatten, inte utanför. och att redaktionen har bestämt sig, på nån vänster, för vilken slags maktkamp det är som ska iscensättas, vad frågan eller konflikten *egentligen* rör sig om.
(Det här är ett helt nytt spår för mig, det slog mig precis då innan jag knackade in den förra repliken.)
LikeLike
Drömscenariot är väl de amerikanska showerna där folk börjar slåss scenen? (mitt skonsamma minne har befriat mig från de värsta exemplen)
Sedan får publiken rösta om vem som vann. Det kan nästan inte bli roligare. Och mer obehagligt.
LikeLike
Haha, jo, som Jerry Springer Show som en gång hade ett avsnitt “Battle of the Ex-Lovers” där söndrade par konfronterades med varandra och med partnerns nya val, En kvinna som blivit slagen hårt i ansiktet av sin ex-mans nya fru, inför studiopubliken, grymtade fram: “Jag hatar vad *han* (obs!) gör mot mig, men jag älskar honom…”
Förnedrings-tv i kubik (man kan förstås misstänka att en del av de här figurerna var skådespelare)
LikeLike
Tack för att du påminde mig (tror jag).
Men det kanske är dystopin förlängning – låtsasrasister slåss med låtsasanarkister i debattprogrammen. Nu har du dragit ner mig i det dystopiska träsket.
LikeLike
@tystatankar: Göran Everdahl i #spanarna om ilskan i sociala medier.
Allt du behöver veta om upprördhet.
http://t.co/MLcSj91QO0
LikeLike