Den största frestelsen för ett religiöst förhållningssätt till tillvaron är förmodligen moralismen. Som den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom skrev i förra seklets början i en bok om Martin Luther med titeln ”Humor och melankoli”: ”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling.” Söderblom pekar här på humorn som en kristen livshållning som motverkar uppblåstheten hos de patosfyllda anspråk som lätt görs i religionens namn och som förvandlar religion till moralism.
Om humor är ett sätt att stå ut, som i den judiska vits jag inledde med, så innebär inte detta nödvändigtvis ett slags cyniskt distanserad hållning till den mänskliga komedin som vägrar ta något på allvar. Tvärtom finns det anledning att tro att humor och allvar inte är varandras motsatser. Det existentiella engagemang som exempelvis tar sig i uttryck i en religiös tro går utmärkt att förena med en insikt om det bristfälliga, provisoriska eller rent utav komiska i ens egen gestaltning av denna. Religion och humor verkar alltså gå utmärkt att förena, och kanske är den kristna föreställningen om hur detta går till just en dimension av julens budskap?
OLA SIGURDSON
Jag har hittat en hel del nya komiker på Netflix. Men vad är humor – egentligen?
Tysta tankar 
Ja, vad är humor? Nu, drygt trettio år senare, diskuteras denna film fortfarande: http://www.telegraph.co.uk/news/religion/10543149/Monty-Pythons-Life-of-Brian-extraordinary-tribute-to-Jesus-says-theologian-decorated-by-Pope-Francis.html
LikeLike
Blasfemi var ju straffbart fram till 1949 i Sverige. Frågan är om humor och religion går att förena? En tes är att vi behöver humorn för att stå ut i en värld utan gud och mening.
LikeLike
Religionens företrädare har ofta en ovana att gå maktens ärenden och då blir ju humorn subversiv och står till synes i motsats till religionen. Andra gånger är det inte så, dock, och då kan jag t.o.m. tänka mig att humorn får religiösa förtecken. Vare sig Birgitta eller Martin Luther verkar ha varit humorbefriade, då de talade mot makten, tvärtom.
LikeLike
Det riskerar att bli djupt.
Om vi tänker oss att det finns en aggressiv och cynisk kärna i humor (inte all) då blir det kanske svårt att förena med religionens anda av frid och försoning.
Men det kanske bygger på att gud har humor? Och att någon har listat ut vilka de är.
LikeLike
Som entitet är:
– humor inget enhetligt
– g(G) inget enhetligt.
Det riskerar att bli djupt. Liksom Ola S:s artikel.
LikeLike
Djupt och lockande.
Jag känner nog för få riktigt religiösa personer. Erkänner min fördomsfullhet.
LikeLike
Ola Sigurdssons “Det postsekulära tillståndet” är läsvärd.
LikeLike
tack för tipset!
LikeLike
http://www.expressen.se/kultur/ola-sigurdson–det-postsekulara-tillstandet/
Ojdå – han verkar mena allvar!
LikeLike
Jo, och det samma gör Damirbag-Sten. Ska man bemöta hennes text och hennes kritik av S. och vad hon tolkar som hans avsikter behöver man nog gå till tillbaka till Sigurdssons bok igen. (mitt minne är tyvärr begränsat; jag minns inte allt jag läst).
V.g. hennes text förstår jag inte vad hon menar när hon skriver att “… [t]eologiska etikers försprång i offentligheten är tydligt i sammanhang där rätt och fel, gott och ont ska diskuteras. Präster anses ha särskilda insikter om dessa begrepp. I den statliga utredningen God sed i forskningen (SOU 1999:4), som behandlade etiska aspekter på akademisk ohederlighet, var samtliga de inblandade etikerna teologiska etiker.
Varför bjuds inte filosofiska etiker – som vanligtvis inte låter sina slutsatser vila på teologiska teorier – in till samtal om moral? Är det inte dags att frånta teologerna ensamrätt på moralfrågorna?”
Går det verkligen att hävda att “kyrkans män” i allmänhet har tolkningsföreträde när det gäller moraliska frågor i Sverige? När läste man sedan en debattartikel vars tes styrktes med teologiska argument? Från min begränsade horisont tycker jag mig mer se att utilitarismen tillmäts stor betydelse (typ, Torbjörn Tännsjö) eller – inom skolans värld – någon “mystisk” “värdegrund” (som bygger helt på en föreställning om alla människors lika värde samt demokratiska värden men som inte heller – aldrig – ges religiösa förtecken i Sverige)?
Vad gäller “värdegrunden” kritiserar Sigurdsson den i sin bok ungefär så här (som jag minns det): den är bra, så länge vi är överens om att den är bra. Men tycker man inte den är bra, ja, då finns det inom en ateistisk diskurs ingen extern referent att hänvisa till för att ge den legitimitet (ungefär som med demokratibegreppet). Det är mot den bakgrunden som han vill göra gällande att – i hans fall – en kristen tolkning av tillvaron skulle utgöra ett paradigm där individen skulle uppleva att livet i grunden är meningsfullt och samhället skulle få en grund att stå på då det gäller att bygga hållbara strukturer i stort och smått.
Generellt får jag intrycket att Damirbag-Sten inte riktigt gör Sigurdssons bok rättvisa (som jag minns den åtminstone). Hon har en annan agenda, och i Hedenius’ anda vill hon stå emot anspråk på att “Sigurdson och hans gelikar” kan tillföra någonting i det offentliga rummet. Hennes tes är att tro=individens behov av tröst, att det är bra så, och att det ska stanna där.
Men nu tror jag kanske att vi rör oss bort från den ursprungliga tråden, den om religion och humor … Får nog stanna här. Tackar för samtalet. 🙂
LikeLike
Tack själv – vi kan antagligen slå knut på oss för att undslippa den här förargliga religiösa dimensionen, men den tycks vara väldigt efterhängsen. Till sist står vi där med drifter och egoism i en osmaklig blandning och ropar efter någon form av moral som ska rädda oss från oss själva och varandra.
Då är antagligen kristen etik lika funktionell som utilitaristens försök till rationalisering av tillvaron.
Det där teveprogrammet om Ayn Rand satte fart på tankarna. Misstron mot altruismen gör ju ont på många plan.
LikeLike