Karin Arbsjö skriver om nyordet “funktionell dumhet” (jag vet att det är två ord) i Sydsvenskan.
Enbart min djupa respekt för upphovsrätten hindrar mig från att citera hela texten.
Att vara dum – kanske inte så dumt ändå? Enligt Språkrådet är funktionell dumhet ”ett okritiskt förhållningssätt som förbättrar produktiviteten”.
Begreppet har myntats av organisationsforskaren Mats Alveson vid Ekonomihögskolan i Lund. För tidningen Chef förklarar han att det innebär att man är kompetent och gör sitt jobb, men utan att reflektera över om det är meningsfullt eller samhällsnyttigt. Att man inte kritiserar oreflekterade saker som företagsledningar gärna ägnar sig åt. Samt att man tar flummigt visionsprat på allvar.
Jag är inte cynisk och uppskattar alla som försöker lyfta blicken över vardagen. Men den här slutklämmen är dräpande.
Svenska Dagbladet skriver dock att den inte fungerar så bra i tillverkningsindustrin, eftersom fel lättare upptäcks på fysiska produkter. Men i organisationer som säljer immateriella tjänster är det A och O. Alltså: Använder dina chefer uttryck som ”kommunicera vår vision”, ”värdegrund”, ”förändringsprocess”, ”fokusera brett” eller ”tänka utanför boxen” medan de försöker få dig att göra saker som är meningslösa?
Tuta och kör! Din okritiska inställning är ovärderlig.
Egentligen föredrar jag vanlig dumhet!
Tysta tankar 
Social kompetens, som det talades mycket om för sådär tio-femton år sedan, står i praktiken ofta för att kunna snacka omkull folk – kunderna, då – och att inför andra på företaget (internt) veta när man ska skratta med och när man ska hålla käft.
LikeLike
Frågan är väl om det har blivit omodernt? Och hur alternativet ser ut?
Inom akademin odlar vi tanken på ren merokrati. Det funkar ibland.
LikeLike
Man ska kanske se detta mer som olika roller snarare än kompetens. Skillnaden mellan akademi och företag inom olika branscher ligger snarare i var man odlar den funktionella dumheten, än om, tänk t.ex. på hur det akademiska meriteringssystemet fungerar, där råder väl om något funktionell dumhet som norm.
LikeLike
Jo – det finns en uppenbar blindhet inför allt annat än PUBLICERING och CITERING. Även om en del lärosäten försöker pröva nya vägar.
LikeLike
Ja, blindhet inför allt annat publicering och citering, men också en märklig syn på var den sker, tänker bl.a. på attityden gentemot open access inom många områden. Sen har vi även en del märkliga kriterier från VR mfl om vilka som kan söka medel och hur ansökningar bedöms.
LikeLike
Jag brukar komma tillbaka till hur Stina på Saltkråkan argumenterade med Österman:
– Vet du vad? Hemma på våran gata i stan…
Tyvärr är det väl samma nivå på en del av de här processerna.
LikeLike
Ungefär så, och där har vi kanske också en del av förklaringen till varför det är svårare för de med föräldrar utan akademisk utbildning att ta sig fram i den akademiska världen.
LikeLike
Ja – under den neutrala ytan frodas en ohämmad elitism. Ibland med esoteriska förtecken.
LikeLike
Mystik kan man kanske prata om ibland, men framför allt att värderingar, arbetssätt och förutfattade meningar som bygger på “men, så har vi alltid gjort”, skygglappar och oförstående inför konsekvenser i världen utanför akademin, samt en god portion av “här ska det inte komma någon utböling och tala om för oss vad vi ska göra eller hur vi ska tänka”.
LikeLike
Det finns en blandning av ängslig anpasslighet (tredje uppgiften) och en mer klosteraktig hållning. Jag vet inte vilken som är obehagligast. Tyvärr lyckas de ibland förenas i en skrämmande form.
Oupps – igår diskuterade jag lojalitet med en kollega och vän. Hans tes var att det finns gränser för vad en anställd bör skriva. Det är svårt att säga emot ett sådant påstående.
LikeLike