16 thoughts on “Be a man?”

1. Vad innebär det att vara en kvinna i ett postindustriellt samhälle?

   Är en exakt lika intressant fråga. Men den missar gärna alfahonorna som svassar runt i media.

   http://www.tv3play.se/play/339823

   LikeLike

   Reply ↓

   • Hmm – det här vädjar till min skånska dryghet:
     – Au, låt dem hålla på…

     LikeLike

     Reply ↓

     • Terapi:

       LikeLike

       Reply ↓

       • Ja kanske kvalificerar filmen sig som terapi. Någon form av tröst finns det i ett stort perspektiv.

         Kanske.

         LikeLike

         Reply ↓

2. Jag reagerar på några detaljer i filmen, men främst denna:

   – Det verkar bara vara män som pressar in män i en ‘manlighetsfålla’. Vi hör inget om hur kvinnor tappar respekt för män som inte kan bära sin egen vikt plus de som står honom närmast.

   Det vi ser är i stort sett ett uttryck av ‘male desentitization’ – där pojkar får lära sig inte bara att ingen bryr sig om hur de känner sig, utan också att de inte förväntas bry sig om hur andra män känner sig. Parallellt med detta finns förstås en ‘sensitivity training’, där man tränas att absolut och alltid bry sig om hur kvinnor känner sig.

   Det intressanta är ju då att när man studerar människors spontana värderingar av manligt och kvinnligt, så visar sig kvinnor vara starkt negativa till det som är manligt, medan männen är hyfsat neutrala inför både män och kvinnor.

   http://genusdebatten.se/det-omhuldande-skyddet-och-tavlingen-i-lidande/comment-page-1/#comment-57152

   LikeLike

   Reply ↓

   • Tack – det där med initieringsriter är extremt spännande (och skrämmande).

     Jag är glad att slippa hoppa från tornen i Vanatu.

     LikeLike

     Reply ↓

     • Kvinnor utgår mycket ofta än idag från att det är män som *ska* bryta mot reglerna för deras skull (vare sig reglerna är stora eller små), ska hjälpa dem in i en ny flock (och se till att hon inte snabbt motas ut igen), ska behandla dem som odalisker och utvalda varelser. Det finns inte speciellt mycket ömsesidighet i den typen av förväntningar, inte när familjen har blivit så pass flytande som den är idag, och det är klart att detta bekräftar en massa könsroller – men den saken diskuteras i stort sett aldrig inom “feminisemn” idag. Det är en av samtidens större blinda fläckar.

       LikeLike

       Reply ↓

3. http://sv.wikipedia.org/wiki/Odalisk

   ??????

   Menar du att mannens uppgift är att skydda kvinnan mot andra kvinnor?

   LikeLike

   Reply ↓

   • Ibland är det nog en outtalad förväntan (dvs inte verbalt uttalad, men ändå tydlig inifrån situationen) att kvinnan vill ha en man som är stark nog att trycka till och tysta en annan kvinna som kan hota henne själv, eller hennes position, en kille som har litet “dirty edge” och inte ojar sig eller viker ner sig, men som – naturligtvis – inte kommer att använda denna styrka mot henne själv, mot partnern. Det är litet för tydligt att spelet ofta kan se ut så. Sen samspelar det en del med sexuell selektion, men det finns också det här sociala kravet på att ha en beskyddare med viss tuffhet.

     Men detta passar förstås inte särskilt bra ihop med uttalade normer om kvinnor som sturskt står på helt egna ben och inte lipar, som alltid hugger i först och som inte behöver eller vill ha några riddare på vita hästar eller ha någon annan status än den de skaffat av sig själva.

     LikeLike

     Reply ↓

     • Det känns som om odaliskmetaforen är väldigt drastisk. En form av självvalt slavinneskap är provocerande på så många plan.

       Risken finns att den här typen av liknelser tillmäts någon form av förklaringsvärde för hur vi organiserar familjerelationerna och då har vi definitivt lämnat det politiskt korrekta. Och i detta fallet väljer jag att stanna kvar i den domänen.

       LikeLike

       Reply ↓

     • Många äktenskap (eller stadiga samborelationer) börjar knaka inifrån när kvinnan tjänar mer än mannen, särskilt om det sammanfaller med att barnen börjar bli vuxna eller att man inte lyckats få barn. Den olust eller krypande misstro som det genererar att kvinnan är den som drar in mer pengar verkar ofta vara ömsesidig och den har föga att göra med ekonomisk utsatthet. Det är som om det där läget skapar sättningar i det mentala kontrakt som ligger under många parrelationer. Ungefär: Om du inte lyckas tjäna mer än mig, är det inte något som är fel då? Och betyder det inte att du också sackat efter andra män?

       Eller jämför med läget att kvinnan ser sin del av husets intjänade inkomster som grädde på moset, medan mannen förutsätts vara den som drar in den större delen. Ingen ifrågasätter en kvinna som med ett stolt leende antyder att det är så, en man som gör samma sak och glatt pekar på sin fru ses som en litet avsigkommen person. Kanske inte ännu av sin fru, men definitivt av omgivningen.

       LikeLike

       Reply ↓

   • Obs. att det inte rör sig om någon hård biologism här, det är i första hand sociala, vardagliga och emotionella koder som bildar arenan för detta (även om det naturligtvis spelar in att män normalt är större och fysiskt starkare än kvinnor, etc). Jag skulle gärna se att man kunde diskutera de här frågorna på ett icke-moraliserande sätt, men eftersom samtidens kultur och medier är så upptagen av kön/genus och egot som förklaringar till det mesta så verkar det finnas ganska litet utrymme för det, i alla fall i offentligheten.

     LikeLike

     Reply ↓

     • Jo, ja, absolut.

       Den här texten öppnar en del fönster:

       http://online.wsj.com/news/articles/SB10001424052702303997604579240022857012920

       Men, fan vad det blåser härinne!

       LikeLike

       Reply ↓

     • Ja, hon tänker i paradoxer men onekligen har hon en del poänger. Och jag håller med henne om det hon antyder, att idag är debattörer, politiker och “offentliga personer” dåliga på att urskilja sådant som är avvikande i nuet men som kanske inte kommer att stanna där i all frtamtid.

       Till exempel nergraderingen av den militära erfarenheten, värnplikt, strategiskt tänkande tillsammans med andra eller något annat – för sextio år sen hade i stort sett *alla* män som gjorde någon sorts karriär de erfarenheterna, många kvinnor dessutom, och militären sågs också som helt självklar: det hade ju varit krig nyss. Idag har vi vant oss vid att allt det där befinner sig någonstans långt ute på sidan och egentligen bara ska beröra ett litet fåtal.

       Omvänt snackar ingen om personlig heder idag, att ”du kan ta det här på mitt ord” – normen idag är mera att man undviker alla svar som kan innebära definitiva utfästelser eller försäkringar. ”Det här är inget löfte, bara en målsättning”. ”vad trevligt, det måste vi ju komma på…säger vi”, Det verkar litet märkligt att tro att den frånvaron inte skulle betyda något för till exempel hur kriminalitet eller politik ser ut.

       LikeLike

       Reply ↓

       • Menar alltså, sådant som vi tar för givet som tillstånd i nuet, sådant som blir så självklara ramar för förståelse och uppfattning att vi inte inser att det handlar om ett läge som är ganska nytt – och som kanske relativt snart kommer att börja dunsta bort under oss.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Jag behöver nog vänja mig vid de här tankarna. Sambandet mellan heder och militarism känns väldigt avlägset – samtidigt som jag inser att de här dygderna odlats inom avgränsade grupper där en mans ord var något väldigt betydelsefullt.

         Om allt reduceras till instrumentella relationer riskerar mänsklig samvaro att bli ganska obehaglig – vad har jag för nytta av dig egentligen…

         LikeLike

         Reply ↓