Jag ser den hyllade filmen Återträffen och försjunker i minnen från grundskolan. Vem var jag i det där hierarkiska spelet? Vilket ansvar bär vi idag för de handlingar vi begick då?
Anna Odell har gjort en plågsam film som ställer viktiga frågor. Samtidigt finns det något självrättfärdigt över upplägget som berör mig illa. Hämnd är inte vackert – inte ens på bio.
Tysta tankar 
Ja, vem var jag?
Om man någonsin hamnar i en medelålderskris kan Odells film/grepp vara en fruktbar utgångspunkt för revision av självrannsakan, självuppfattning och självförlåtelse.
Jag tycker det är modigt och nödvändigt att ställa frågan till de andra: Hur var jag?
LikeLike
Problemet är kanske att i filmen ikläder sig tre roller : polis, åklagare och domare.
Det är svårt att kombinera de här positionerna och resultatet blir aningen förutsägbart.
Men bortom filmens begränsade horisont finns frågorna kvar.
LikeLike