Schools are not failing for the reason reformers would have us believe. They are failing, because we are failing them. Are we willing to give up any hope of their value as part of this democratic experiment? Do we take our toys and go home? Do we abandon the project either in favor of privatization? Do we allow them to be sold at auction to corporations while those with the privilege of being able to seek asylum do so elsewhere? But just because I have the privilege of protecting my own children from the most profound ravages of reform doesn’t preclude me from fighting for other people’s children. And let’s face it, few of us have anywhere left to hide no matter where we go.
When did it stop being patriotic to support my own country by caring for and taking action on behalf my all my country’s children? There is something far greater at stake here and illustrating this will help other people who do not have children in public schools to join the fight.Reformers are aren’t afraid that schools are failing. They’re afraid that schools will succeed in their ultimate purpose. Why else do they close programs that work? Why else rob children of the joy of learning? Why else deny the poorest children opportunities for a love of art, dance, PE, and a meaningful well-rounded curriculum? Why else increase rather than decrease class size? Why else starve communities and schools of their resources? Why? They’re afraid that one day we will wake up and discover precisely how powerful this right to a public education is in forging our own destinies.
And that we realize that we can take it from them. And we will.
Det går alltså att vara kritisk mot utbildningssystem utan att vilja riva upp grunderna för det.
Tysta tankar 
På skivan “Rent förbannad sjunger Ulf Lundell i sången FBL II (finns på spotify)
”Sexti miljarder varje år på reklam
Vad säjer ni om det
min kära folkliga dam?
Lika mycket som skolan kostar
för att göra små kuggar av barn
snart snärjda i kommersens garn”
Det är skolans kris som belyses här ovan. Metaforen “kuggar” tillhör en förgången tid (industrialismen) och i borde istället förstås som “konsumenter. I den moderna skolan lär man sig varken hövlighet, självdisciplin eller den egna historiens klassiker. Kapitalismen som system är nihilistisk och atomiserande, den känner exempelvis priser men inte värden och den bryter ner äldre former av solidaritet i ett samhälle. För att den ens ska kunna fungera förutsätter den olika former av kulturellt och socialt kapital som byggts upp av förkapitalistiska samhällen.
Långt in på 1900-talet var våra samhällen därför tudelade. Där fanns inslag av ett kapitalistiskt system, men det samexisterade med olika former av ett förkapitalistiskt samhälle. Detta gällde allt från respekten för äldre och den allmänna hövligheten till sådant som armén och kyrkan.
1968 innebar ett brott med denna kompromiss.1968 innebar alltså inte, som dess företrädare gärna intalar sig själva, ett angrepp på kapitalismen, utan snarare på de förkapitalistiska sociala former som höll denna i schack, som ”inbäddade” den i ett samhälle. Efter 1968 har exempelvis konsumtion gått från att vara ett inslag i livet till att bli en hel livsstil. Den moderna utbildningen behöver huvudsakligen producera konsumenter, inte goda medborgare eller kvalificerade arbetare. Lundell målar upp en negativ utopi, där det snarare handlar om att skapa okunniga konsumenter. Skolan har ”befriats” från arkaiska och förkapitalistiska former av socialitet.
“Dom säger att folket bygger landet
Men jag vet inte längre
om det kan va sant”
Lundell tar i sången även upp romantiseringen av de kriminella och hur dessa representerar systemets logik.
“En gangsterrniljö
som gjord för oss alla
Sakerna är heta
stålarna är kalla”
LikeLike
Oj! Det var ord och inga (???) visor.
Jag håller med och saknar marxismen som analysverktyg i dagens högskoleutbildningar. Historiematerialismen kommer tillbaka.
Snart.
LikeLike