En del lärare brottas med frågan om vad de vill visa världen av sin tankar. Några lär ha olika facebookprofiler där de delar upp sina liv i en privat och en yrkesmässig del. För mig låter det onödigt komplicerat och vi riskerar att gå vilse i hemlighetsmakerier.
När jag läser Pia Rehnkvist funderingar i över journalisternas etiska diskussioner i dagen Sydsvenska blir jag aningen beklämd. Det finns väl ingen som på allvar hävdar att en person ska kunna skriva “vad som helst” någonstans? Jag tror inte att någon förespråkar att journalister säger vad som helst till vem som helst när som helst.
Grundlagsskyddad yttrandefrihet gäller på nätet. Låt oss inte banalisera den genom förenklande frågor.
Facebook bygger på att vi kan lita på avsändaren – och för mig framstår det som ett större hot mot mediers trovärdighet om journalister av någon underlig anledning skaffar sig olika “facebookprofiler” som inte är äkta.
Parallellen till skolvärlden är slående. Rådet är kort:
Krångla inte till det!
Tysta tankar 
Nja, det handlar om professionalism anser jag. Som förskollärare är distansen till barnen ganska självklar pga ålder. Längre upp i åldrarna blir det svårare och blir naturligt mer komplicerat. Jag är inte “vän” med mina elever. Vänner uppfostrar inte varandra och betygssätter varandras förmågor och arbete. Vänner har inte makt att förgöra den andres framtid. Jag är en god vuxen förebild som ger dem av min kunskap, som får dem att växa och förhoppningsvis hitta sig själva i en jobbig tonårsperiod. Jag har en agenda med mitt arbete med dem. Då kan jag inte samtidigt vara “vän”.
Man kan inte bete sig hur som helst privat som lärare. Om jag festar loss och ragglar runt en fredagskväll på stan är det svårt att prata om alkoholens skadeverkningar på måndag. Däremot har jag inget problem med att elever ser mig på en uteservering glatt diskuterande över en öl. Även om det inte är olagligt skulle jag inte göra en barrunda med myndiga elever. Skulle vi åka på klassresa kommer jag inte gå till samma ställen som de. Har gått på champanjefrukost just före studenten, men först då, och skålat med dem. Men städat. Efter studenten, när vi inte längre har ett lärare-elevförhållande, är det en annan sak.
En elev ville följa med till Alperna och klättra. Killen är över 18 år och därmed helt ansvarig för sin egen säkerhet och val. Ändå vill jag vänta tills han gått ur skolan. Det handlar både om förhållande och ansvar.
Jag har ett privat facebookkonto och ett i arbetet. Jag är inte vänner med nuvarande elever privat. Som privatperson kan jag välja att ta bort “vänner”. Det kan jag inte göra i min profession utan att skapa favoritelever. Inte för att jag har så mycket att dölja, men jag tycker inte alla elever behöver veta allt om mig och vad jag skriver om fritidsintressen mm. Det är inte relevant i vår relation. Dock är jag ändå öppen med vem jag är och vad jag gör utanför skolan.
Jag har förståelse för om en journalist vill hålla isär ett privatliv med sina vänner där man pratar fester och interna kompisgrejer och en kontaktyta till läsare. Ju mer politisk journalisten är, desto mer av den varan bör finnas på den allmänna profilen. För ärlighetens skull. Eftersom jag som lärare inte ska vara direkt politisk ställningstagande i arbetet är det inte lika viktigt att skylta med min privata övertygelse. Mitt jobb är att vara djävulens advokat och få elever att se världen från fler sidor. Till en elev som t ex skriver negativt om kärnkraft kommer jag att lägga fram “linje ett”-argument. Till en som annan elev kan jag bli hardcore linje tre. Självklart berättar jag ibland om min privata övertygelse, men då klargör jag det också. Hade just en diskussion om journalisters objektivitet med en elev här om sistens. Klargjorde min synpunkt på den postmodernistiska synen att eftersom ingen är helt objektiv är det ingen idé att ens försöka vara det.
LikeLike
Frågan om vem jag vill vara vän med är naturligtvis alltid komplex – både i den digitala och den fysiska verkligheten.
Vilka underförstådda överenskommelser finns och hur förhåller sig dessa till andra (yrkeskod m.m.)?
Jag är förundrad över lärares (och nu journalisters) romantiska förhållningssätt till den här gränsdragningen mellan privat och professionell. Som om den gränsen verkligen fanns på ett djupare etiskt plan oberoende av kontext och förhandlingar.
Johari beskrev det bra.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Joharif%C3%B6nster
Kanske vi behöver en fasad men jag vill inte bygga en yrkesroll på den!
LikeLike
Men även inom arenan finns det nivåer. Det finns flera rum/fasader till olika människor. Jag utgår ifrån att din familj och nära vänner har en större bit av din arena än vad läsare av din blogg har. Det finns flera hinder att ta sig över innan man verkligen känner Mats? De mer intima detaljerna hör inte hit med bloggens syfte att diskutera främst skolfrågor. De skulle dessutom ta bort fokus. Helt fri från personliga detaljer skulle också förstöra bloggen och göra den tråkig. På samma sätt är det i klassrummet och antagligen också som journalist. Ett visst mått av personlighet och vem man är bör finnas med, men det får inte ta över.
LikeLike
Jag är väl medveten om att det finns olika nivåer, men starkt avvisande på tanken om en gemensam lagom och trevlig nivå.
Som bloggare känner jag mig väldigt fri att utforska dold rum – vad händer om jag delar det här? Tappar jag i trovärdighet?
Jag har ingen stor plan utan är ogenerat intuitiv. Ibland försöker jag vara det i mötet med studenterna.
LikeLike
Lyssna på Elsa Dunkels, ca 45 min in i sändningen. Hon är klok.
http://bambuser.com/v/4054472
LikeLike
Alltid!!!!
LikeLike
För många journalister, tyckare och till och med tjänstemän som jobbar med någon form av, mer eller mindre officiell, PR riktad mot media så är ju Facebook och twitter (ofta) motsvarigheten till gamla tiders skönt ruffiga journalistpubar. Det ges tillfälle att berätta anekdoter, sprida rykten, skryta, skoja och komma med överdrivna gissningar och spaningar om vad som kan hända längre fram. Och inte minst, att snacka mer oförblommerat och direkt om vad som händer än man har utrymme för i tidningen eller tv-kanalen. Det där är säkert beroendeframkallande för många journalister i en tid när branschen är mycket mindre glamorös än förr, det finns mindre pengar i yrket och utrymmet för vad man kan skriva i tidningen har minskat, samtidigt som kravet på att vara personlig och halvprivat med läsarna har ökat. På Fejan kan man säga litet mer, testa gränserna och släppa loss med kompisarna i ett stort halvoffentligt rum. Men så fort någon av alla vännerna tjallar till läsekretsen, till chefen eller till någon som tidningen etc behöver hålla sig väl med så kan den som citeras vara ute på hal is.
Och det har ju funnits sådana ‘incidenter’ när en journalist eller annan person har citerat vad andra har sagt på Facebook – det är naturligtvis en känslig fråga eftersom de som är någons “vänner” på FB samtidigt kan vara vassa medtävlare, och de kan dra fram gammal ost ett år efteråt, när ett yttrande ter sig mycket mera pinsamt än det var när det fälldes. Det där är hellt klart en fråga som diskuteras internt på redaktioner och fackklubbar, men det är knappast en diskussion man vill dela med sig av till läsarna, publiken.
LikeLike
Aha – jo det kanske är så Pia menar. En sorts allmän förmaning om att inte skvallra nu när det finns en risk att du får stå till svars för det du säger.
Det låter som om etiken har flyttat fram sina positioner några tum, tack vare facebook och twitter. Det du inte kan säga där bör du nog tiga om utanför den egna toaletten.
LikeLike
Mmm, men samtidigt vill ingen idag till vardags framstå som präktig, sval och ordningsmannamässig: “jag gör alltid hundraprocentig research och skriver alltid som om jag hade läsekretsens ögon på det jag säger” – i alla fall inte inför sina likar, dvs andra journalister eller kommunikatörer. Tja, på de mera formella redaktionsmötena kanske somliga kan hålla den stilen, men inte över en öl ute på stan eller mellan två knäck…eller på facebook.
LikeLike
Drömmen om dubbla identiteter tycks vara svår att frigöra sig ifrån. Vem är vi egentligen?
I det postmoderna handlar det väl inte om att välja vilket som är mest äkta utan bejaka mångfalden – då blir de onda sidorna en del av det vi kallar en komplex personlighet.
Jag är inte säker på att journalister eller lärare är beredda att leva med en så komplicerad teori.
LikeLike
Många journalister idag vill förvisso både leva som t ex Hunter S Thompson och skriva som han – men han kom in i mediebranschen i en tid då den såg helt annorlunda ut. Och när det fanns mycket större möjligheter att smita undan olika slags bevakningsssystem i vardagen.
Att lärare mera sällan uttalat drömmer om att vara som Hunter ska man nog inte sörja över… 😉
LikeLike
Jag hör nog till dem som menar att lärare ibland tar skydd bakom något som kallas “rollen”.
På sikt hindrar det relationerna att utvecklas.
LikeLike
Men att vara som läraren i “Döda poeters sällskap” är också en roll, även om den är mer personligt utformad. Och jag misstänker att den sortens protesterande, karismatiskt lärarskap förutsätter att det finns något tydligt och riktigt bergfast att göra uppror *mot*. Vad skulle det vara för något idag? Makt och myndighet är mycket mera undflyende numera.
LikeLike
Jag är också misstänksam mot karismabaserat ledarskap. Det riskerar att bli ett tomt bullrande och historien förskräcker.
Men du har rätt i att det krävs någon form av övertygelse i grunden om det ska bli något mer än ett knippe lösa relationer. Jag är inte säker på att det måste bygga på att vara “mot” något – i min estetiserade värld kan det ibland räcka med att bara vara här.
Fast då har vi lämnat skolans kvalificerande funktion åt sidan….
LikeLike