Uppfattar att svensk debattkultur de senaste 10-15 åren har tagit över några av de sämre sidorna av den amerikanska – betoningen på karismatiska gestalter som motivering för det man säger, “life stories” och så vidare, att JAG ska ha utrymme,snarare än att fokusera på argument och ståndpunkter. Samtidigt har man skippat, eller bytt bort, de positiva sidorna i anglosaxisk debattkultur, som att du förväntas ta självständigt ansvar för det du säger och kunna försvara dig på ett tydligt och någorlunda logiskt sätt. och att man kan vara oense iutan att det avläses som att man hatar varandra.
Den retoriska energin och bildspråket har man inte heller någon riktig kläm på. Jämför eh, Annie Lööf, Stigbjörn Ljunggren eller Liza Marklund med amerikanska senatorer, aktivister eller författare. Skillnaden är rätt förödande.
Uppfattar att svensk debattkultur de senaste 10-15 åren har tagit över några av de sämre sidorna av den amerikanska – betoningen på karismatiska gestalter som motivering för det man säger, “life stories” och så vidare, att JAG ska ha utrymme,snarare än att fokusera på argument och ståndpunkter. Samtidigt har man skippat, eller bytt bort, de positiva sidorna i anglosaxisk debattkultur, som att du förväntas ta självständigt ansvar för det du säger och kunna försvara dig på ett tydligt och någorlunda logiskt sätt. och att man kan vara oense iutan att det avläses som att man hatar varandra.
Den retoriska energin och bildspråket har man inte heller någon riktig kläm på. Jämför eh, Annie Lööf, Stigbjörn Ljunggren eller Liza Marklund med amerikanska senatorer, aktivister eller författare. Skillnaden är rätt förödande.
LikeLike
Bästa raden i artikeln översatt till svenska:
“Lärarna måste komma till rätta med den unga manliga anden”.
Som jag tidigare påpekat hade jag bara en enda lärare under grundskola och gymnasium som förstod sig på detta.
Min slöjdlärare som förutom slöjd gillade hockey bockey, motorcyklar, sportbilar och äventyr.
Med samma anda som gårdagens radioteater:
http://musiksignaler.wordpress.com/2013/10/28/pojkig-teater/
LikeLike
Fantastisk teater!
Den måste jag hitta på en kurs att använda i!
LikeLike
Visst var den bra!!!!
Fast vi nu blivit gamla gubbar!
LikeLike
Ajajaj – jag är rädd att bloggen inte kan tappa mer i anseende. Men det kan det vara värt.
Den första låten var aningen stolpig men “seduction of the virgin princess” känns mer Ellingtonsk mystisk.
Mycket trummor och luftig efterklang. Och en oberäknelig marracas.
LikeLike
Det var teatern jag åsyftade som bra.
Musiken var tyvärr rätt stolpig.
Musik med besläktad atmosfär men som är högoktanigt skicklig är istället detta.
LikeLike
Aha – då förstår jag. Ber om ursäkt för stripteasebilden och musiken. Det är min kamikazesida som slår till ibland.
Tack för påminnelsen om Melody Gardot!
LikeLike
LikeLike