Jag kan hålla med honom om att just Postis nog har överlevt sig själv, och att den sortens idolbrev, manifest, impressioner, skvaller och snack idag har flyttat över till helt andra kanaler. Idag finns der ju ett i princip oändligt antal ställen för, i praktiken, självpublicering i offentligheten: olika fora, bloggar, facebook och så. Dessutom med mycket större räckvidd, i realtid och med möjligheter att få det att se bra ut och slippa knepiga redigerare som klipper ner din text. Det är säkert inte en lika stor sak för en 14-åring idag att komma i tryck på en sådan här sida som det var på 70-80-talen, när sidor som Postis var den enda verkliga möjligheten att hoppa direkt upp i offentligheten för en oetablerad unge.
Men sedan är det ju slående att han behandlar tidningen på papper som en bisak till versioner på ipad och mobil och så. Imorgon är det kanske tidningen som nån sorts multimedialt twitterflöde som har kommit till – den modellen finns ju i princip redan via Youtube och webb-tv – om man räknar in att många får löpande uppdateringar från dessa ställen via e-post eller facebook.
Man kan se idag att tidningsmakare tänker på det sättet, visst är det så. Webben kommer först. Artiklarna är mycket ofta mallade för att se läs- och tittvänliga ut på en liten skärm: det är kortare, mycket färre långa texter än förr, och bilderna knuffas fram mot huvudrollen, ty bilder skapar fokus på skärmen och ser snyggt ut. Folk känner ett motstånd mot att sitta och plöja långa texter (och texter utan en starkt fastnitad “story” redan från början) på nätet, på papper går det fint för många, men på skärm känns det motigt att ta sig igenom ett stort textsjok, och att göra det om och om igen. Allmänt talat: folk vill bara göra det om de har fått höra av någon de litar på att “det här är j-ligt bra” eller om de vet att de brinner för just det här ämnet, den häe vinkeln. Att ta sig igenom en femspaltare för att se “om det är något” och i tanken pröva ifall det som sägs där är intressant eller relevant, det känner de flesta som mycket tyngre på en ipadskärm än på papper. Då väljer många tidningar (i alla fall i Sverige) att slimma ner texterna och fokusera dem mer på bilder.
(Alternativet hade varit att formge texterna tydligt olika för papper och för nätet, men det har man nog inte råd och tid med på svenska tidningar, inte ofta i alla fall)
Betyder det här att en växande andel nu och i framtiden blir allt sämre på att hantera texter kritiskt, att kunna bedöma vad det står och att kunna identifiera vad skribenten *inte* talar om, eller när det blåses upp rökridåer? Mmmja, visst är det så.
Jo – spalten har varit ett självspelande piano och det går ju bara till en viss gräns. Jag kan tänka mig att konceptet kunde ha utvecklats på många sätt med en aktiv redaktör som låter skolor producera en sida/år.
Nu spelar tidningen bort sitt strategisk kapital och det är väl som någon säger:
“Folk slutar inte läsa papperstidning – de dör ut”
Tysta tankar 
Jag kan hålla med honom om att just Postis nog har överlevt sig själv, och att den sortens idolbrev, manifest, impressioner, skvaller och snack idag har flyttat över till helt andra kanaler. Idag finns der ju ett i princip oändligt antal ställen för, i praktiken, självpublicering i offentligheten: olika fora, bloggar, facebook och så. Dessutom med mycket större räckvidd, i realtid och med möjligheter att få det att se bra ut och slippa knepiga redigerare som klipper ner din text. Det är säkert inte en lika stor sak för en 14-åring idag att komma i tryck på en sådan här sida som det var på 70-80-talen, när sidor som Postis var den enda verkliga möjligheten att hoppa direkt upp i offentligheten för en oetablerad unge.
Men sedan är det ju slående att han behandlar tidningen på papper som en bisak till versioner på ipad och mobil och så. Imorgon är det kanske tidningen som nån sorts multimedialt twitterflöde som har kommit till – den modellen finns ju i princip redan via Youtube och webb-tv – om man räknar in att många får löpande uppdateringar från dessa ställen via e-post eller facebook.
Man kan se idag att tidningsmakare tänker på det sättet, visst är det så. Webben kommer först. Artiklarna är mycket ofta mallade för att se läs- och tittvänliga ut på en liten skärm: det är kortare, mycket färre långa texter än förr, och bilderna knuffas fram mot huvudrollen, ty bilder skapar fokus på skärmen och ser snyggt ut. Folk känner ett motstånd mot att sitta och plöja långa texter (och texter utan en starkt fastnitad “story” redan från början) på nätet, på papper går det fint för många, men på skärm känns det motigt att ta sig igenom ett stort textsjok, och att göra det om och om igen. Allmänt talat: folk vill bara göra det om de har fått höra av någon de litar på att “det här är j-ligt bra” eller om de vet att de brinner för just det här ämnet, den häe vinkeln. Att ta sig igenom en femspaltare för att se “om det är något” och i tanken pröva ifall det som sägs där är intressant eller relevant, det känner de flesta som mycket tyngre på en ipadskärm än på papper. Då väljer många tidningar (i alla fall i Sverige) att slimma ner texterna och fokusera dem mer på bilder.
(Alternativet hade varit att formge texterna tydligt olika för papper och för nätet, men det har man nog inte råd och tid med på svenska tidningar, inte ofta i alla fall)
Betyder det här att en växande andel nu och i framtiden blir allt sämre på att hantera texter kritiskt, att kunna bedöma vad det står och att kunna identifiera vad skribenten *inte* talar om, eller när det blåses upp rökridåer? Mmmja, visst är det så.
LikeLike
Jo – spalten har varit ett självspelande piano och det går ju bara till en viss gräns. Jag kan tänka mig att konceptet kunde ha utvecklats på många sätt med en aktiv redaktör som låter skolor producera en sida/år.
Nu spelar tidningen bort sitt strategisk kapital och det är väl som någon säger:
“Folk slutar inte läsa papperstidning – de dör ut”
LikeLike