Idag är jag lite inåtvänd och försöker smälta intrycken från en intensiv eftermiddag på Utbildningsdepartementet. Det känns ganska bra och jag är mycket glad över att minister Arnholm visar ett entydigt engagemang för rekrytering av män till förskolan.
Jag höll ett litet anförande och som vanligt är det svårt att säga vad händer i rummet. Kanske slösade jag bort värdefulla minutrar på att ge en bakgrund till hur frågan hanterats de senaste 50 åren, kanske slog jag in några öppna dörrar när jag kritiserade tidigare utredningars vacklande syn på betydelsen av mångfald i personalgruppen? Det är hög tid att lämna oförrätterna och gå vidare.
Nästa steg är att Skolverket ordnar fyra konferenser för att sprida goda exempel och utbyta erfarenheter. Jag hoppas att det är inledningen på något större. Mitt mål är ett nationellt kunskapscentrum efter tysk modell.
Genom åren har jag försökt tona ner kritiken mot kvinnliga pedagoger som inte utmanar sig själva genom att pröva maskulint kodade aktiviteter. Min mamma vågade.
Tysta tankar 
Man skall naturligtvis inte kritisera kvinnliga pedagoger för att de är kvinnor. Sånt går inte att ändra. Kvinnor kan inte bli män.
Det borde vara en absolut sanning.
LikeLike
Nåja – alla mår bra av att testa sina gränser ibland. Under ordnade former.
LikeLike
Problemet är bara att flyttade gränser leder till nya kraftfält som flyttar andra gränser varefter man är tillbaka på ruta 1.
Den sk “hägringseffekten”.
LikeLike
Du gjorde säkert bra ifrån dig, Mats. Din självrannsakan visar hur viktig den här frågan är för dig. Men det du tar upp nästan som en parentes tycker jag är ännu viktigare. Visst behöver lärarkåren bli mer blandad, men vi kan inte vänta på att det sker. Ungarna förtjänar bättre här och nu. Alla vi som verkar i skolan på alla stadier måste göra en kraftansträngning för att möta alla våra elever. Machokillar, flickpojkar, nerdar, pojkflickor, flickflickor – likaväl som extroverta, introverta, slarvrar och pedanter. För Anders, kvinnor kan vara kvinnor utan att kräva att pojkar ska vara som kvinnor, och gilla samma saker som kvinnor, utan att visa ointresse och avståndstagande inför sådant som uppfattas som manligt. Det ska inte vara otur för en kille att få en kvinnlig lärare och vice versa.
LikeLike
Håller med. Men en del av problemet – ute i samhället, inte bara i skolan – ligger i att kön har fått ett mycket större *förklaringsvärde* i alla slags sammanhang: vardagskulturella, populärkulturella, psykologiska, mediala. Kön och könsroller har tilldelats detta på ett mycket starkare sätt än för 30-40 år sedan, även om det i stort sett har skett halvuttalat (och det är ju inte så kontigt, dagens offentlighet talar ett pr-slipat språk snarare än ett akademiskt skolat språk).
Kön och könsligt kodade val har blivit något man förväntas visa upp, spela ut, snacka upp, frottera sig med överallt i livet, offentligt eller privat – samtidigt som koderna för vad som fungerar ofta är både dolda och motstridiga. Och samtidigt som man utåt låtsas som om “vi är ju för att könet inte ska göra någon större skillnad, eller….”. Är själv född sent 60-tal och jag upplever verkligen att de generationer som föddes på 40-60-talen hade ett mycket mindre affekterat och “up-tight” förhållande till könet som karta och “livsstilsprofil” (i varje fall när de lämnat skolan) än de flesta av dagens 20-30-åringar.
De bilder och gestaltningar av manligt och kvinnligt som finns i dagens svenska tv-program, kulturliv, livsstilsbilagor och till och med deckare och krönikor – från Idol till Femina, King, DN till Camilla Läckberg – är lika hårt mallade som den klassiska 80-talsfrågan “är du hårdrockare eller syntare?”. Även när det handlar om individuella val och iscensatt privatliv.
LikeLike
Tack Magnus!
Det är nog en bra beskrivning av utvecklingen. Om vi omfamnar förvirringen och tar den som utgångspunkt för en diskussion om individens rätt att konstruera sig själv bortom samhällets normer – då kanske vi kan hitta ett värdigt sätt att närma oss en komplicerad fråga.
Idag famlar många efter en allmängiltig rätt lösning och ramlar ner i den normativa gropen.
LikeLike
Frågan är förstås om man tycker att den här nybonade och allt mer impregnerande upptagenheten av allt som har med kön, genus och sex att göra – som fetisch och förkaring – är värd att bygga vidare på. Jag är mycket tveksam, den skapar mest förvirring, ilska, känslomässig hypertrofi – och både ute i offentligheten och på jobbet verkar den hela tiden premiera personer som Bengt Ohlsson, Katrine Kielos, Petra Mede, Ernst Kirchsteiger, Björn Rosengren, Maria Sveland, Ebba von Sydow, Johan Stael von Holstein, Annie Lööf – personer med stor käft, dyra och flashiga kläder, väl instuderade grimaser, guldleenden och poser och ett obesvärat svajigt förhållande till sanning, logik och gott omdöme. Och som backas upp av sittt eget gäng och av media, annars skulle det ju inte gå. Det här är ett allt mer avprofessionaliserat samhälle, sen kan folk stå och vifta med examina och tala om excellens, ledarskap och hårt arbete huir mycket de vill. jag tor inte att de och attityderna som bär upp dem är värda speciellt mycket förtroende längre.
LikeLike
Det är ett brokigt gäng du radar upp – jag tänker att det är nog lugnast att vänja sig och jag citerar gärna Kay Pollack: “en del personer tycks vara utsända för att jag ska kunna träna min tolerans”
LikeLike
Det är personer av den sorten, eller den kalibern, som dominerar offentligheten idag. Fenomenet finns förvisso på andra håll också men i Sverige är det ovanligt uttalat och det har svängt åt det hållet med ovanligt litet motstånd eller diskussion.
LikeLike
Tack Helena!
Jag försöker verkligen att undvika de här polariseringarna och inser att det är enkelt att romantisera männen som förändringsagenter och skuldbelägga kvinnor som förändringsobenägna.
Tyvärr kommer det sällan ut något gott av detta. Ur facklig synpunkt är alla pedagoger kompetenta och ur Skolverkets perspektiv är det riskabelt att ifrågasätta målstyrningen. “Det står ju i läroplanen att…”
LikeLike