I USA, precis som i Sverige, halkar pojkar efter i skolan. En vanlig attityd att det sker trots att kulturen är välvilligt inställd till pojkar och män. Att pojkar ändå klarar sig, eftersom samhället är så patriarkalt att de värderas högre än flickor. Och omvänt, resonerar man, så är flickors bättre betyg ett tecken på en medvetenhet om att de måste jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Det kan vara en del av förklaringen. Samhället genomsyras fortfarande av en hel del patriarkala attityder som hör hemma på historiens soptipp. Men det kan också vara så att skolan är en miljö som är fientlig mot pojkar (vilket jag tidigare skrivit om här).
När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det en medveten provokation mot förskolans kultur. Ibland önskar jag att diskussionen var mindre laddad, men erkänner ett visst ansvar för situationen.
Tysta tankar 
Jag vet inte om jag tolkar dig rätt, men tror du verkligen det hade hjälpt om ni inte provocerade? Jag tror tvärtom. Sakernas tillstånd beror på att för få vågar ifrågasätta hur man behandlar pojkar.
LikeLike
Jag vet inte – just nu känns det som om frågan är möjlig att diskutera. Men det har varit låst läge länge.
Ibland tror jag att det var lite för enkelt att demonisera mig.
Jag är nog mer försiktig idag. Har lärt mig att undvika sådant som kan tolkas som anklagelser mot kvinnor.
LikeLike
Apropå makt och könskonflikter.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5622961
Jag känner i vart fall igen mig själv och frugans livslek.
Dvs att mannens centrala uppgift är att fungera som “fixare” och “husdjur”.
LikeLike
Woooops – mannen som hjälplös anpassling:
“I det förra fallet ser jag både 1800-talets adelsdamer och mina egna väninnor framför mig. Kvinnor som uppger att de ”unnar” sig själva att sluta arbeta, nu när deras män ”äntligen” har fått snurr på inkomsthjulen. Detta äntligen – som om det hela tiden var förväntat att mannen skulle axla hela försörjningsbördan. Samtidigt som kvinnorna själva kan göra det de alltid har drömt om: resa, roa och förkovra sig.
I det senare fallet ser jag min egen mamma och hennes hippieklädda generationskamrater framför mig. Hur de på 1970-talet kastade sina förkläden, gav sig ut i arbetslivet – och skilde sig.
Och männen? Ja, de anpassade sig och sprang allt snabbare i ekorrhjulet. Eller klädde sig i velour och kokade makaroner.”
LikeLike
Jag brukar skämta med en kärna av allvar:: Mannen är kvinnans husdjur!
LikeLike
Du är modigare än jag.
LikeLike
“Dvs att mannens centrala uppgift är att fungera som ”fixare” och ”husdjur”.”
Det är en biologiskt logisk och rimlig lösning att män på detta sätt fungerar som en hårt arbetande förbrukningsvara och att kvinnors liv, välmående och säkerhet skyddas framför männens, förutsatt att
a) människor lever i patrilokala flockar/familjer/klaner där nästan alla männen är släkt med varandra,
b) kvinnor som vill ingå inte äger sin sexualitet och
c) kvinnor föder och vårdar barn till maxkapacitet.
Ju svagare a-c, desto mer framstår männens uppoffring som ett ologiskt självskadebeteende.
LikeLike