Tycker nog att Per Svensson missar att
– vänstern har sedan länge kritiserat den här nedrustningen av klimatet på arbetsplatserna, arbetsvillkor etc, högern (och många som ser sig som liberaler) slår ifrån sig samma kritik och beskriver den som daltande folkhemsnostalgi, fcakförbundskramande, planhushållning och så vidare.
– kritiken har varit generell, Per Svenssons tunga anklagelsepunkt verkar vara att man inte hela tiden har pekat på just Ryanair, i stället för på t ex privatiserade vårdhem, ruffiga städbolag, nedkörda buss- och tågbolag osv. Man måste ha ett affischnamn att peka på, menar PS, annars är det inte på riktigt.
-vad är det som säger att de ungdomar som köar till Rýanair på flygplatsen är just vänster? Skulle tro att de helt enkelt är yngre stadsbor.
-när PS säger att han aldrig flugit med Ryanair beror det väl delvis på att när han var ung och fattig fanns inte Ryanair. Då tågluffade man, det var ett liknande lågbudget sätt att resa, om än billigare och mera kunddrivet, och jag lovar att Per Svensson har tågluffat en del (sen dess har det blivit mindre gynnsamt och billigt, av flera skäl).
Ungefär – men var fanns Per Svensson när t ex Laval och deras byggjobbare i Vaxholm var det stora stridsäpplet? I flera omgångar dessutom. Och till skillnad från Ryanair har ju det bråket direkt satt avtryck i svensk arbetsrättslig juridik och praxis på det s k verkstadsgolvet.
Det riskerar att bli ett olyckligt fokus om vi debatterar Svensson som person – men jag anar en besvikelse över hur en känd ägarfamilj hanterar en lokal dagstidning.
Vi kan ju säga att jag tycker att “vänstern borfde puckla på Ryanair” är en McGuffin i den här artikeln, eller en red herring.
-Från vänster har man länge sagt vad man tycker om den här sortens roffarkapitalism
-MP (om det är dem han avser) är idag inte vänster i någon vettig mening, har inte varit på ganska länge.. Och de är emot flyg överlag, av miljöskäl.
-Per S. missar att även bolag som SAS (den sort som han själv använder) har kopierat mycket av Ryanairs metoder för att kunna hänga med i matchen. Han tjänar alltså själv på Ryanair, om än indirekt.
Jag tycker ju att Sydan har vridit åt höger ganska rejält de senaste tio åren eller så, visst – tidningen som helhet, inte just ledarsidan – och att de fått svårare att bevaka skumma saker, struntprat osv, och att kalla en spade för en spade. Hur mycket det har att göra med just tryck från ägarfamiljen och deras henchmen är jag inte lika säker på, det där är trender som syns på flera ollika håll i svensk press.
Vi kan ju säga att det ser ut (för mig) som om Per S kastar sten i glashus i den här artikeln, men det gör journalister ganska ofta numera.
Jag tror egentligen inte det har så mycket med höger/vänster att göra. Kulturredaktionen har länge fått spela en ganska fri roll på tidningen men nu är nog de tiderna över. Nedskärningar och lönaamhetskrav drabbar alla avdelningar och Bonnier satsar på pokersajter från Malta.
Jag hade också känt mig lurad.
Ryanairs ägare gör det bara lite oblygare och klumpigare. Än vilar en tunn fernissa av kultur över koncernen.
Det var ett bra tag sen jag slutade förvänta mig att Sydsvenskans kultur skulle kunna matcha fram en ny Fredrik Ekelund, en ny Sven-Eric Liedman, en ny Birgit Munkhammar, Gunnar Harding, Inger Edelfeldt eller Werner Aspenström. Den sortens osäkrat krerativa och ärliga kritiker/berättare/debattörer ses inte som anställningsbara på större svenska dagstidningar idag, med vissa undantag. Särskilt inte inom Bonniersfären (utomlands går det, däremot).
Istället får man diverse halvfigurer, en mycket intern diskussion och svusltigt formulerade artiklar om nästa stora dataspel, converseskor i tv-serier, varför “alla” hatar en viss politikers handväska och ängsligt formulerade eller svassande konsertrecensioner av DJ Tiesto eller Icona Pop. Plus topplistor och en mängd stora bilder som utfyllnad. Consider me gone.
Jag kan såklart se den kommersiella logiken bakom den här förändringen, särskilt i ett litet land, men den gör snabbt att tidningarna tappar i relevans – kulturartiklar kunde i den klasiska dagstidningen ha en livslängd på många månader eller många år i läsarnas medvetanden, och i debatten, det har de nästan aldrig numera – och det är inte nödvändigt att det ska var så här dåligt. Precis som PS anser om Ryanair.
Jag håller i stort sett med dig – även om den där upplösningen mellan nöje och kultur är nödvändig i en tid då högt och lågt ifrågasätts.
Tidigare var den politiske redaktören det största hotet mot en självständig och kritisk kultursida. Nu känns det som om läsarnas bristande intresse är ett större problem – tillsammans med nervösa försök att följa med i tiden.
Går det här att formulera utan att bli sentimental?
“Det finns inga fiskar kvar
Inte ens en grå liten kolja
Det finns inga fiskar kvar
Sardinen la sig själv nyss i olja”
Och det är klart att en del av de argument han riktar mot Ryanairs kunder skulle man lika gärna kunnat rikta mot tågluffare för trettio år sen: de väljer ett billigt och skräpigt sätt att resa, de visar inte sinne för kvalitet, de rakar sig inte, de tränger undan dem som egentligen skulle behöva använda tågen och skapar halvt olidliga situationer ombord, de utnyttjar de svaga valutorna och de hårda arbetsförhållanden på krogar i Grekland eller Italien (numera Thailand eller Cuba) och kallar det för pittoreskt, osv. Fast hur effektivt eller coolt hade det varit att säga så 1980? Särskilt när motparten inte var ett enda bolag, som Ryanair, utan ett helt koppel statliga tågbolag runt större delen av Europa.
@Mats: “Tidigare var den politiske redaktören det största hotet mot en självständig och kritisk kultursida. Nu känns det som om läsarnas bristande intresse är ett större problem – tillsammans med nervösa försök att följa med i tiden.
“Den politiske redaktören kanske har mindre makt över andra avdelningar idag, men man kan ju också utifrån styra en avdelning dit man vill med hjälp av budget, nedskärningar och så. En kultursida är så klart en långsiktig investering för en tidning, precis som rehabilitering eller nyinvesteringar på ett företag. En bra kultursida kan vara ett av de tyngsta långsiktiga skälen för somliga att prenumerera.
Idag är det som skrivs ofta mycket mer mallat än tidigare, reportrar eller kritiker vet i förväg hur många tecken de har på sig och vilken slags bild som kan bli aktuell (det ska lalltid var en färgbild, ofta med någon som står framför ett hus). Det är också nästan omöjligt att sälja in en artikel utan en krok till en nyhetsaktuell händelse eller person, särskilt för en frilans. Många som jobbar på tidning vet också vilket slags tonläge som är okej att anlägga om den ena eller andra saken, personen, frågan i just den tidningen: när är det okej att överdriva rejält, när kan man vara ironisk och när måste man väga varenda ord på guldvåg?
Det där har gjort att tidningarna blivit tråkigare, i alla fall om man som läsare vill bli genuint överraskad eller uppmanad att tänka över något – tänka om inte för att det står en person där med en stor käft, Pr-mässiga stories och högt tonfall utan för att styrkan i någons sätt att skriva och hans/hennes argument tvingar dig till nya överväganden.
Jag minns hur t ex Svante Nordin hade den effekten när han blev upplockad av Sydis kultursida i början av 80-talet och initierade ett antal debatter om den tidens fredsrörelser, om neutralitetspolitiken, om vetenskapligt fusk med mera – i fredsfrågor om de dåtida fredsrörelsernas syn på folklig mobilisering, oövervinneligt ickevåld och psykopatiskt våldstänkande. Nordin hade naturligtvis uppbackning bakom scenen av kulturredaktionen, men de som invände mot honom fick också rikligt med plats. Och det var tydligt att han lyckades tvinga fram en debatt på centrala punkter som ingen i den tidens fredsmarschrörelse egentligen ville diskutera: de passade inte in retoriken. Han lyckades med det genom skärpan och hederligheten i sitt sätt att skriva, sina insikter om hur de andra resonerade (han hade ju själv varit en del av 70-talets studentvänster, som en del av dem kom ifrån), genom sin stringens och sin förmåga att skriva bra och tändande helt enklelt. Det blev omöjligt att ignorera honom. Den sortens inträngande, ostyrig debatt förekom aldrig på ledarsidorna då för tiden – inte så otyglat och långt i alla fall – nu för tiden är den också avskaffad på kultursidorna. I Sverige, vill säga. jag har litet svårt att se varför jag skulle känna lojalitet med en tidning som hela tiden väljer nån popkrönikör eller åsiktstorped framför en kritiker eller kolumnist som verkligen har tänkt igenom vad de skriver, som tål at läsas om och som vågar ta en debatt i sak.
“Lojalitet med en tidning” det är en spännande tanke!
Jag antar att du minns kulturstriden på Sydsvenskan. Landets samlade kulturarbetare försvarade Nils-Gunnar Nilsson och och Jesus Alcala mot attacker från den politiska redaktionen.
Det ör möjligt att framgången var en pyrrusseger och att det vi ser idag hade gått att undvika. Men jag är inte säker på hur det skulle gå till – orädda debattsidor känns inte som ett framgångsrecept idag. Diskussionerna pågår ju överallt och även om DNdebatt dominerar finns det ett hundratal rivaliserande arenor. Ingen utsätter sig frivilligt för den sortens filtrering längre – vinsterna är för små.
Jag måste nog fundera över det där med lojalitet – men det skulle vara en tråkigare värld utan tidningar.
Ja, jag minns den stora kulkturstriden, det var tidigt 1992 tror jag. Nilsson och kulturgänget – och sidans publik – vann över Per T och ledningen. Numera får man väl säga att mycket av ledningens program då har genomförts, debatterandet ser ut ungefär som man tänkte sig då.
En förutsättning för att Nilsson kunde göra ett så aggressivt motstånd, och för att de stora stockholmsdrakarnas kultursidor kunde backa upp honom oavsett vad deras ägare tyckte – var att han/de också satt med i tidningens styrelse, och hade titeln chefredaktör. Han kunde inte knuffas åt sidan enbart genom beslut bakom scenen, ifall han tog strid öppet, han kunde inte hängas i tysthet. Samma sak gällde Arne Ruth på DN: Från mitten/slutet av 90-talet någon gång upphörde den här styrelserollen för kulturchefen på DN och, tror jag, också på Sydsvenskan. Varken Chukri eller Sandström satt som kulturchefer i styrelsen, de hade inte heller alls den budget som Nils-Gunnar Nilsson hade till buds. Det har så klart varit avgörande för den där tillbakarullningen och jag är förvånad över att inte fler diskuterat det. Arne Ruth nämnde det någon gång som en viktig förändring, efter att han lämnat DN.
Det känns som en oerhört avlägsen tid. Samtidigt vill jag inte romantisera den gamla idén om autonomi. Både ledarsidan och Aktuella frågor är ofta mer oförutsägbara än kultursidorna.
Jag sade för kanske tre år sen till en av kultursidans tyngre profiler (inga namn) att jag skulle vara beredd att betala typ 8-900 kronor i kvartalet för en prenumeration om tidningen sett ut ungefär som den gjorde runt 1990, hållit den robusta kvaliteten på texter, reportage och debatt (och med en modern webb förstås, men det är textinnehåll och relevans som är viktiga för mig). Han var totalt oförstående: “fan, då har du glömt hur den såg ut då, vi är ju mycket bättre idag”.
Nej, jag har inte glömt hur den såg ut och lät då, och jag tycker SDS har tappat kvalitet på många fronter – som många andra tidningar, okay. Men man kan knappast vänta sig att någon som skrivit för Sydan av och till under kanske tjugo år, som har skrivit hundratals artiklar, haft tunga redaktionsposter och initierat nya projekt, skulle kunna gå med på att tidningen har gjort tunga, bestående tapp på centrala punkter. Det skulle se ut som om den personen bröt staven över hela sin karriär som journalist.
Man kan ifrågasätta att annonsmarknaden är så mycket sämre idag än den var på säg 1960-70-talen. En del undersökningar ger bilden av att det är ganska likt typ 1975 och de senaste åren (har inga länkar till hands tyvärr). Inbladade annonsbilagor är ju mycket större idag. Radannonser om prylar, tillfälliga jobb och familj har sjunkit rejält men de var knappast så tunga sektorer även om de tog mycket plats förr.
Däremot är det nog dyrare att göra dagstidning idag; de tekniska kostnaderna (datorer! telefoner! abonnerade tjänster!) är högre. Men mer av pengarna försvinner också ut till andra delar av koncernen, eller till chefsbonusar (ytterligare en känslig punkt). Jag misstänker att SDS, Aftonbladet m fl är betydligt mindre herre över sina egna pengar än de var för tjugo år sedan. Och många, mest yngre då, läser inte tidningar lika ingående nu.
Att 80-talet var de sju feta åren för dagspressen – för tidningar överlag i hela västvärlden – är det ingen som förnekar. Mycket pengar, god annonskonjunktur, ännu ingen tydlig konkurrens från dygnet-om-TV som CNN, och en publik som på nytt hundrade efter tidningar. Den formtoppen kommer inte tillbaka – men i varje bransch vet folk ju att sådana guldår också har ett slut, precis som för Facit och Televerket.
Televerket/Telia, ja, kommer du ihåg deras hutlösa höjningar av grundtaxan, som de kunde syssla med så länge alla fasta telefonkunder ändå måste betala sin slavtaxa till Telia, även om de sedan tog själva samtalen över en annan operatör? Under några år var kanske 60-70% av min telefonräkning grundtaxan till Telia, när det till sist gick att hänga av dem helt ringde jag deras växel, meddelade att deras tjänster inte var önskvärda längre, med omedelbar verkan utan uppsägningstid, och skällde sedan ut telefonisten i växeln: “du jobbar för ett struntföretag som inte begriper vilka era kunder är” etc. Det borde förstås gjorts till en av cheferna, men dessa går ju inte att få tag i, och en av deras underhuggare hade förolämpat mig några år tidigare i en känslig situation som han inte hade med att göra, uppträtt rejält oproffessionellt helt enkelt. Telia tror fortfarande att de är en myndighet, det sitter i väggarna hos dem. Hämnden är ljuv.
Tidningarna har ofta beskrivit sig som demokratins sista utpost och viftat med etiska regler. Nu ser vi – det är bara vanliga företag som världen lär klara sig utan.
Sant, fast tidningarna släpper inte heller in läsarna i närheten av något slags samtal om branschens egen ekonomi. Idag har ju många ledande tidnmingar startat upp någon slags betalväggar, men för bara två år sedan var det ingen som öppet talade för detta, ingen i Sverige i alla fall. Om du då sade att “en bra tidning måste kunna tänka sig att placera en del av sitt kvalitetsmaterial bakom en betalvägg och inte bara köra det gratis på nätet” så blev du utvisslad och bemött med tystnad: nänä, du begriper inte hur det går till idag, det är ju annonser som vi ska överleva på!! Trots att alla vanliga nyhetssurfare vet att webbannonser är något man vill slippa, de är inte speciellt effektiva, bara irriterande – om man kan så spärrar man dem eller tittar bort, och det ger naturligtvis avtryck i vad tidningarna kan tjäna också. Sanningen inom mediebranschen var att betalväggar funkar inte alls, det är omodernt, och då var det det som gällde.
Mediebloggare och “analytiker” som är hangarounds till branschen fungerar ofta som ett slags stekvändare och munskänkar där, de är ungefär lika villiga att komma med tydligt kritiska synpunkter som svenska ekonomijournalister brukar vara att ifrågasätta vad bankerna säger eller vad Apple eller H&M rapporterar. Samtidigt är det idag fler än någonsin av deras publik som löpande läser deras egna källor på engelska eller franska (eller japanska) och därmed fixar sin egen bevakning. Där blir det väldigt tydligt hur intern svensk media är idag, hade de haft mer råg i ryggen hade de orkat diskutera sina källor och sina favoritidéer i ett samtal med publiken men ofta tar man bara skydd bakom ett uppblåst tonfall och anspråk som inte längre fungerar.
Själva idén om att “lägga tillvaron tillrätta för läsaren” kanske fungerar på en lokalredaktioner som får 100 pressreleaser om dagen, men annars håller jag med om att de flesta människor föredrar en ofiltrerad nyhetsström.
Och den där avvisande, fjära hållningen mot läsarna hänger oftast också med när redaktörer och journalister ger sig ut i sociala medier och möter frågor om den egna tidningens policy eller dess ekonomiska och publicistiska utsikter. Kom inte här och tala om för mig vad som funkar eller inte funkar i min tidning, ungefär.
Tysta tankar 
Tycker nog att Per Svensson missar att
– vänstern har sedan länge kritiserat den här nedrustningen av klimatet på arbetsplatserna, arbetsvillkor etc, högern (och många som ser sig som liberaler) slår ifrån sig samma kritik och beskriver den som daltande folkhemsnostalgi, fcakförbundskramande, planhushållning och så vidare.
– kritiken har varit generell, Per Svenssons tunga anklagelsepunkt verkar vara att man inte hela tiden har pekat på just Ryanair, i stället för på t ex privatiserade vårdhem, ruffiga städbolag, nedkörda buss- och tågbolag osv. Man måste ha ett affischnamn att peka på, menar PS, annars är det inte på riktigt.
-vad är det som säger att de ungdomar som köar till Rýanair på flygplatsen är just vänster? Skulle tro att de helt enkelt är yngre stadsbor.
-när PS säger att han aldrig flugit med Ryanair beror det väl delvis på att när han var ung och fattig fanns inte Ryanair. Då tågluffade man, det var ett liknande lågbudget sätt att resa, om än billigare och mera kunddrivet, och jag lovar att Per Svensson har tågluffat en del (sen dess har det blivit mindre gynnsamt och billigt, av flera skäl).
– är “vänstern” alltid en enhet?
LikeLike
Det finns inget argare än en besviken liberal. Kapitalismen LOVADE ju att vara snäll.
LikeLike
Ungefär – men var fanns Per Svensson när t ex Laval och deras byggjobbare i Vaxholm var det stora stridsäpplet? I flera omgångar dessutom. Och till skillnad från Ryanair har ju det bråket direkt satt avtryck i svensk arbetsrättslig juridik och praxis på det s k verkstadsgolvet.
LikeLike
Det riskerar att bli ett olyckligt fokus om vi debatterar Svensson som person – men jag anar en besvikelse över hur en känd ägarfamilj hanterar en lokal dagstidning.
Politiken kom plötsligt väldigt nära.
LikeLike
Vi kan ju säga att jag tycker att “vänstern borfde puckla på Ryanair” är en McGuffin i den här artikeln, eller en red herring.
-Från vänster har man länge sagt vad man tycker om den här sortens roffarkapitalism
-MP (om det är dem han avser) är idag inte vänster i någon vettig mening, har inte varit på ganska länge.. Och de är emot flyg överlag, av miljöskäl.
-Per S. missar att även bolag som SAS (den sort som han själv använder) har kopierat mycket av Ryanairs metoder för att kunna hänga med i matchen. Han tjänar alltså själv på Ryanair, om än indirekt.
LikeLike
Jag tycker ju att Sydan har vridit åt höger ganska rejält de senaste tio åren eller så, visst – tidningen som helhet, inte just ledarsidan – och att de fått svårare att bevaka skumma saker, struntprat osv, och att kalla en spade för en spade. Hur mycket det har att göra med just tryck från ägarfamiljen och deras henchmen är jag inte lika säker på, det där är trender som syns på flera ollika håll i svensk press.
Vi kan ju säga att det ser ut (för mig) som om Per S kastar sten i glashus i den här artikeln, men det gör journalister ganska ofta numera.
LikeLike
Jag tror egentligen inte det har så mycket med höger/vänster att göra. Kulturredaktionen har länge fått spela en ganska fri roll på tidningen men nu är nog de tiderna över. Nedskärningar och lönaamhetskrav drabbar alla avdelningar och Bonnier satsar på pokersajter från Malta.
Jag hade också känt mig lurad.
Ryanairs ägare gör det bara lite oblygare och klumpigare. Än vilar en tunn fernissa av kultur över koncernen.
LikeLike
Det var ett bra tag sen jag slutade förvänta mig att Sydsvenskans kultur skulle kunna matcha fram en ny Fredrik Ekelund, en ny Sven-Eric Liedman, en ny Birgit Munkhammar, Gunnar Harding, Inger Edelfeldt eller Werner Aspenström. Den sortens osäkrat krerativa och ärliga kritiker/berättare/debattörer ses inte som anställningsbara på större svenska dagstidningar idag, med vissa undantag. Särskilt inte inom Bonniersfären (utomlands går det, däremot).
Istället får man diverse halvfigurer, en mycket intern diskussion och svusltigt formulerade artiklar om nästa stora dataspel, converseskor i tv-serier, varför “alla” hatar en viss politikers handväska och ängsligt formulerade eller svassande konsertrecensioner av DJ Tiesto eller Icona Pop. Plus topplistor och en mängd stora bilder som utfyllnad. Consider me gone.
Jag kan såklart se den kommersiella logiken bakom den här förändringen, särskilt i ett litet land, men den gör snabbt att tidningarna tappar i relevans – kulturartiklar kunde i den klasiska dagstidningen ha en livslängd på många månader eller många år i läsarnas medvetanden, och i debatten, det har de nästan aldrig numera – och det är inte nödvändigt att det ska var så här dåligt. Precis som PS anser om Ryanair.
LikeLike
Jag håller i stort sett med dig – även om den där upplösningen mellan nöje och kultur är nödvändig i en tid då högt och lågt ifrågasätts.
Tidigare var den politiske redaktören det största hotet mot en självständig och kritisk kultursida. Nu känns det som om läsarnas bristande intresse är ett större problem – tillsammans med nervösa försök att följa med i tiden.
Går det här att formulera utan att bli sentimental?
“Det finns inga fiskar kvar
Inte ens en grå liten kolja
Det finns inga fiskar kvar
Sardinen la sig själv nyss i olja”
LikeLike
Och det är klart att en del av de argument han riktar mot Ryanairs kunder skulle man lika gärna kunnat rikta mot tågluffare för trettio år sen: de väljer ett billigt och skräpigt sätt att resa, de visar inte sinne för kvalitet, de rakar sig inte, de tränger undan dem som egentligen skulle behöva använda tågen och skapar halvt olidliga situationer ombord, de utnyttjar de svaga valutorna och de hårda arbetsförhållanden på krogar i Grekland eller Italien (numera Thailand eller Cuba) och kallar det för pittoreskt, osv. Fast hur effektivt eller coolt hade det varit att säga så 1980? Särskilt när motparten inte var ett enda bolag, som Ryanair, utan ett helt koppel statliga tågbolag runt större delen av Europa.
LikeLike
@Mats: “Tidigare var den politiske redaktören det största hotet mot en självständig och kritisk kultursida. Nu känns det som om läsarnas bristande intresse är ett större problem – tillsammans med nervösa försök att följa med i tiden.
“Den politiske redaktören kanske har mindre makt över andra avdelningar idag, men man kan ju också utifrån styra en avdelning dit man vill med hjälp av budget, nedskärningar och så. En kultursida är så klart en långsiktig investering för en tidning, precis som rehabilitering eller nyinvesteringar på ett företag. En bra kultursida kan vara ett av de tyngsta långsiktiga skälen för somliga att prenumerera.
Idag är det som skrivs ofta mycket mer mallat än tidigare, reportrar eller kritiker vet i förväg hur många tecken de har på sig och vilken slags bild som kan bli aktuell (det ska lalltid var en färgbild, ofta med någon som står framför ett hus). Det är också nästan omöjligt att sälja in en artikel utan en krok till en nyhetsaktuell händelse eller person, särskilt för en frilans. Många som jobbar på tidning vet också vilket slags tonläge som är okej att anlägga om den ena eller andra saken, personen, frågan i just den tidningen: när är det okej att överdriva rejält, när kan man vara ironisk och när måste man väga varenda ord på guldvåg?
Det där har gjort att tidningarna blivit tråkigare, i alla fall om man som läsare vill bli genuint överraskad eller uppmanad att tänka över något – tänka om inte för att det står en person där med en stor käft, Pr-mässiga stories och högt tonfall utan för att styrkan i någons sätt att skriva och hans/hennes argument tvingar dig till nya överväganden.
Jag minns hur t ex Svante Nordin hade den effekten när han blev upplockad av Sydis kultursida i början av 80-talet och initierade ett antal debatter om den tidens fredsrörelser, om neutralitetspolitiken, om vetenskapligt fusk med mera – i fredsfrågor om de dåtida fredsrörelsernas syn på folklig mobilisering, oövervinneligt ickevåld och psykopatiskt våldstänkande. Nordin hade naturligtvis uppbackning bakom scenen av kulturredaktionen, men de som invände mot honom fick också rikligt med plats. Och det var tydligt att han lyckades tvinga fram en debatt på centrala punkter som ingen i den tidens fredsmarschrörelse egentligen ville diskutera: de passade inte in retoriken. Han lyckades med det genom skärpan och hederligheten i sitt sätt att skriva, sina insikter om hur de andra resonerade (han hade ju själv varit en del av 70-talets studentvänster, som en del av dem kom ifrån), genom sin stringens och sin förmåga att skriva bra och tändande helt enklelt. Det blev omöjligt att ignorera honom. Den sortens inträngande, ostyrig debatt förekom aldrig på ledarsidorna då för tiden – inte så otyglat och långt i alla fall – nu för tiden är den också avskaffad på kultursidorna. I Sverige, vill säga. jag har litet svårt att se varför jag skulle känna lojalitet med en tidning som hela tiden väljer nån popkrönikör eller åsiktstorped framför en kritiker eller kolumnist som verkligen har tänkt igenom vad de skriver, som tål at läsas om och som vågar ta en debatt i sak.
LikeLike
“Lojalitet med en tidning” det är en spännande tanke!
Jag antar att du minns kulturstriden på Sydsvenskan. Landets samlade kulturarbetare försvarade Nils-Gunnar Nilsson och och Jesus Alcala mot attacker från den politiska redaktionen.
Det ör möjligt att framgången var en pyrrusseger och att det vi ser idag hade gått att undvika. Men jag är inte säker på hur det skulle gå till – orädda debattsidor känns inte som ett framgångsrecept idag. Diskussionerna pågår ju överallt och även om DNdebatt dominerar finns det ett hundratal rivaliserande arenor. Ingen utsätter sig frivilligt för den sortens filtrering längre – vinsterna är för små.
Jag måste nog fundera över det där med lojalitet – men det skulle vara en tråkigare värld utan tidningar.
Tror jag.
LikeLike
Ja, jag minns den stora kulkturstriden, det var tidigt 1992 tror jag. Nilsson och kulturgänget – och sidans publik – vann över Per T och ledningen. Numera får man väl säga att mycket av ledningens program då har genomförts, debatterandet ser ut ungefär som man tänkte sig då.
En förutsättning för att Nilsson kunde göra ett så aggressivt motstånd, och för att de stora stockholmsdrakarnas kultursidor kunde backa upp honom oavsett vad deras ägare tyckte – var att han/de också satt med i tidningens styrelse, och hade titeln chefredaktör. Han kunde inte knuffas åt sidan enbart genom beslut bakom scenen, ifall han tog strid öppet, han kunde inte hängas i tysthet. Samma sak gällde Arne Ruth på DN: Från mitten/slutet av 90-talet någon gång upphörde den här styrelserollen för kulturchefen på DN och, tror jag, också på Sydsvenskan. Varken Chukri eller Sandström satt som kulturchefer i styrelsen, de hade inte heller alls den budget som Nils-Gunnar Nilsson hade till buds. Det har så klart varit avgörande för den där tillbakarullningen och jag är förvånad över att inte fler diskuterat det. Arne Ruth nämnde det någon gång som en viktig förändring, efter att han lämnat DN.
LikeLike
Det känns som en oerhört avlägsen tid. Samtidigt vill jag inte romantisera den gamla idén om autonomi. Både ledarsidan och Aktuella frågor är ofta mer oförutsägbara än kultursidorna.
LikeLike
Jag sade för kanske tre år sen till en av kultursidans tyngre profiler (inga namn) att jag skulle vara beredd att betala typ 8-900 kronor i kvartalet för en prenumeration om tidningen sett ut ungefär som den gjorde runt 1990, hållit den robusta kvaliteten på texter, reportage och debatt (och med en modern webb förstås, men det är textinnehåll och relevans som är viktiga för mig). Han var totalt oförstående: “fan, då har du glömt hur den såg ut då, vi är ju mycket bättre idag”.
Nej, jag har inte glömt hur den såg ut och lät då, och jag tycker SDS har tappat kvalitet på många fronter – som många andra tidningar, okay. Men man kan knappast vänta sig att någon som skrivit för Sydan av och till under kanske tjugo år, som har skrivit hundratals artiklar, haft tunga redaktionsposter och initierat nya projekt, skulle kunna gå med på att tidningen har gjort tunga, bestående tapp på centrala punkter. Det skulle se ut som om den personen bröt staven över hela sin karriär som journalist.
LikeLike
Att bryta staven:
http://sv.wiktionary.org/wiki/bryta_staven
Vi är inne på ett känsligt område – dels måste en tidnbg förstå sin läsargrupp, och samtidigt handlar det om en bristande annonsmarknad.
Jag tror att det senare problemet är det största idag.
LikeLike
Man kan ifrågasätta att annonsmarknaden är så mycket sämre idag än den var på säg 1960-70-talen. En del undersökningar ger bilden av att det är ganska likt typ 1975 och de senaste åren (har inga länkar till hands tyvärr). Inbladade annonsbilagor är ju mycket större idag. Radannonser om prylar, tillfälliga jobb och familj har sjunkit rejält men de var knappast så tunga sektorer även om de tog mycket plats förr.
Däremot är det nog dyrare att göra dagstidning idag; de tekniska kostnaderna (datorer! telefoner! abonnerade tjänster!) är högre. Men mer av pengarna försvinner också ut till andra delar av koncernen, eller till chefsbonusar (ytterligare en känslig punkt). Jag misstänker att SDS, Aftonbladet m fl är betydligt mindre herre över sina egna pengar än de var för tjugo år sedan. Och många, mest yngre då, läser inte tidningar lika ingående nu.
LikeLike
Jag läser Sydsvenskan på iPad – när jag ser en bilagas alla sidor samtidigt blir det påfallande annonsfattigt. Och många pluggannonser.
Men ägarna tycks ställa höga krav. Tålamodet med förluster är låååågt.
LikeLike
Att 80-talet var de sju feta åren för dagspressen – för tidningar överlag i hela västvärlden – är det ingen som förnekar. Mycket pengar, god annonskonjunktur, ännu ingen tydlig konkurrens från dygnet-om-TV som CNN, och en publik som på nytt hundrade efter tidningar. Den formtoppen kommer inte tillbaka – men i varje bransch vet folk ju att sådana guldår också har ett slut, precis som för Facit och Televerket.
Televerket/Telia, ja, kommer du ihåg deras hutlösa höjningar av grundtaxan, som de kunde syssla med så länge alla fasta telefonkunder ändå måste betala sin slavtaxa till Telia, även om de sedan tog själva samtalen över en annan operatör? Under några år var kanske 60-70% av min telefonräkning grundtaxan till Telia, när det till sist gick att hänga av dem helt ringde jag deras växel, meddelade att deras tjänster inte var önskvärda längre, med omedelbar verkan utan uppsägningstid, och skällde sedan ut telefonisten i växeln: “du jobbar för ett struntföretag som inte begriper vilka era kunder är” etc. Det borde förstås gjorts till en av cheferna, men dessa går ju inte att få tag i, och en av deras underhuggare hade förolämpat mig några år tidigare i en känslig situation som han inte hade med att göra, uppträtt rejält oproffessionellt helt enkelt. Telia tror fortfarande att de är en myndighet, det sitter i väggarna hos dem. Hämnden är ljuv.
LikeLike
Jo – jag har gjort samma resa.
Tidningarna har ofta beskrivit sig som demokratins sista utpost och viftat med etiska regler. Nu ser vi – det är bara vanliga företag som världen lär klara sig utan.
LikeLike
Sant, fast tidningarna släpper inte heller in läsarna i närheten av något slags samtal om branschens egen ekonomi. Idag har ju många ledande tidnmingar startat upp någon slags betalväggar, men för bara två år sedan var det ingen som öppet talade för detta, ingen i Sverige i alla fall. Om du då sade att “en bra tidning måste kunna tänka sig att placera en del av sitt kvalitetsmaterial bakom en betalvägg och inte bara köra det gratis på nätet” så blev du utvisslad och bemött med tystnad: nänä, du begriper inte hur det går till idag, det är ju annonser som vi ska överleva på!! Trots att alla vanliga nyhetssurfare vet att webbannonser är något man vill slippa, de är inte speciellt effektiva, bara irriterande – om man kan så spärrar man dem eller tittar bort, och det ger naturligtvis avtryck i vad tidningarna kan tjäna också. Sanningen inom mediebranschen var att betalväggar funkar inte alls, det är omodernt, och då var det det som gällde.
Mediebloggare och “analytiker” som är hangarounds till branschen fungerar ofta som ett slags stekvändare och munskänkar där, de är ungefär lika villiga att komma med tydligt kritiska synpunkter som svenska ekonomijournalister brukar vara att ifrågasätta vad bankerna säger eller vad Apple eller H&M rapporterar. Samtidigt är det idag fler än någonsin av deras publik som löpande läser deras egna källor på engelska eller franska (eller japanska) och därmed fixar sin egen bevakning. Där blir det väldigt tydligt hur intern svensk media är idag, hade de haft mer råg i ryggen hade de orkat diskutera sina källor och sina favoritidéer i ett samtal med publiken men ofta tar man bara skydd bakom ett uppblåst tonfall och anspråk som inte längre fungerar.
LikeLike
Själva idén om att “lägga tillvaron tillrätta för läsaren” kanske fungerar på en lokalredaktioner som får 100 pressreleaser om dagen, men annars håller jag med om att de flesta människor föredrar en ofiltrerad nyhetsström.
Kritiskt tänkande får vi klara själva!
LikeLike
Och den där avvisande, fjära hållningen mot läsarna hänger oftast också med när redaktörer och journalister ger sig ut i sociala medier och möter frågor om den egna tidningens policy eller dess ekonomiska och publicistiska utsikter. Kom inte här och tala om för mig vad som funkar eller inte funkar i min tidning, ungefär.
LikeLike