Jag brottas med frågan – är regler verkligen en förutsättning för verklig frihet?
Själv fungerar jag nog delvis så. Ge mig ett ämne, och ett versmått så blommar min kreativitet. Men tolvtonsmusik?
Jag brottas med frågan – är regler verkligen en förutsättning för verklig frihet?
Själv fungerar jag nog delvis så. Ge mig ett ämne, och ett versmått så blommar min kreativitet. Men tolvtonsmusik?
LikeLike
Begränsningar är som allt annat mitt inne i en ständigt migrerande process.
Precis som alla andra paradigm.
Gränssnittet är det vackra – när man vill väl utan avsikt att hämnas gentemot det tidigare skapade.
LikeLike
Det finns livgivande, spännande och suggestiv tolvtonsmusik.
Även om mycket kan upplevas som tillgjort och besvärande pretentiöst.
LikeLike
Även om Jarretts lekar 100 år senare i samma anda håller bättre i längden.
LikeLike
Men njuter man i solen i 29 graders värme invid poolbygget barfota iklädd i rosa nylonbadbyxor och dansande som Anna Norlins manliga kompisar kan inget slå detta regleda diktat!
LikeLike
Men när jag är en fri man så springer jag helst runt i naturen till detta:
LikeLike
Förlåt att jag spammade din blogg. Men skriver man ett inlägg som detta får man bara tåla Westins centrala livsintresse.
– Vad finns dolt inne i musiken?
LikeLike
Fortsätt spamma! Du gör det med stor elegans och vitalitet.
LikeLike
Du är som jag misstänkt en äkta medmänniska.
LikeLike
När vi försöker bryta oss fria ur regler och konventioners bojor brukar vi ersätta det med andra regler och konventioner. Även när vi tycker vi är totalt normlösa skapar vi normer. Vi behöver strukturer för att förstå världen. Annars skulle varje situation vara helt ny för oss och kräva att vi lär oss allt på nytt.
Men filmen visar att matte är lite mer än räkning och att naturvetare har lite roligare. Vi är inte så fyrkantigt stela som folk tror utan kan använda både trianglar, hexagoner, hexagram, dodekagram mm.
LikeLike
Jag kan inte släppa tanken på att fraktaler är mer dominanta än något annat fastän dess enkla repitivitet.
Bach fattade detta utan att antagligen hört ordet och skeendena bakom detta enkla och samtidigt fantastiska förlopp.
Tanken svindlar. Allt lagras på det redan lagrade i all “oändlighet”.
Nu vart det rätt pretentiöst fast jag känner på mig den fundamentala sanningshalten.
LikeLike
Jarrett är ett geni, och helt klart en som stimuleras av svårigheter och begränsningar. Gamle J.S. Bach var fölrmodligen likadan ibland, stimulerad av de yttre begränsningarna i ett material eller ett instrument..
Ett litet mer lättsamt exempel på fugan som kristallisering av melodi och harmoniska rörelser är den här. Tror att Bach hade gillat den:
LikeLike
Häftigt är förnamnet!
En blandning av gapskratt och fraktal njutning.
Så där töntig får man inte vara längre.
Så sorgligt!
LikeLike
Sen finns det flera matematiska roligheter i musiken. Pythagoras komma.
Eller varför ett aiss och ett b inte är samma ton och pianon är ostämda.
LikeLike
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pythagoras_komma
Något får mig att misstänka att rätt många efter detta ger upp intresset i musik och hellre väljer att bara dansa till.
LikeLike
I somras var det min faderliga uppgift att med min tonårsdotter kravla i Norrköpingsk lera under Bråvallafestivalen i 4 dagar. Det är inte så jobbigt. Rammstein, Green day, Volbeat och en del andra rockband funkar bra, men det ingick också att närvara vid en “konsert” (att sätta i ett usb-minne och vifta med högerhanden är ingen konsert) med Avicii. Är man bara lite musikaliskt skolad blir det lite för banalt efter ett tag. Samma uppbyggnad, samma 3-4 byggstenar som återkommer. Men enkla upprepade slingor fungerar tydligen. Lite kul var samplade slingor från Eurytmix och Yello, som antagligen gick kidsen förbi.
LikeLike
Apropå allt så får damrösten i videon och liksom analysen av musiken få mig att tänka på att alla människor befinner sig längs en besvärlig flerdimensionell personlighetsskala med dominant inverkan av de tre dimensionerna:
1) Det autistiska spektrat
2) Det schizofrena spektrat.
3) Det bipolära spektrat.
Damen i videon har en karbonkopia av den röst som mötte mig när jag förra veckan försökte besegra entrén till http://www.trinity.ox.ac.uk/.
Autistisk grund med kanaler in i det bipolärt schizofrena.
Hela musikbranschen bygger på denna dynamik?
LikeLike
Eller det här galna utbrottet av leklusta och musikalisk disciplin. Det blir inte tajtare än så här, Alan Whites trummande är helt fantastiskt, för att bara nämna det, och virveln av kromatiska vändningar kör fram på ett sätt som gör att man frestas kalla det för seriell rockmusik (seriell som Boulez då), eller: Ligeti möter Jeff Beck kompade av Ginger Baker.
LikeLike
Tack för detta minne.
Den LP:n står numera utmobbade bland mer än tusen kompisar ute i friggebodens hyllsystem.
Är det årgång 74 eller senare. Då på den tiden var det en massa Yes, ELP, och Gensis i högtalarsystemet.
Nu dyker den här LP:n dessutom upp i minnet.
Det var helt enkelt bättre förr i tiden. Folk ville något mer. Bygga monument och existensiella stordåd. Musikaliska katedraler.
Med punken vart dessa ambitioner så jäkla töntigt – i media.
Man vart en fosil och vågade man hävda något annat så var man tvungen att fly landet likt Bodil Malmsten.
LikeLike