Ilskan mot Rothstein?

Posted on by

Länk till Expressen

En artikel från 2010 valsar runt påTwittet och debattörerna tävlar i upprördhet. Professorn tillskrivs åsikter om hur skolan bör organiseras och allt är patriarkatets fel. Dessutom är han Pär Ström i förklädnad.

20130724-114735.jpg

Jag misstänker att han har satt ner foten på en väldigt ömtålig tå.

https://twitter.com/andraanais/status/359940144528228352

28 thoughts on “Ilskan mot Rothstein?”

  1. Jag tycker mig se trender där kvinnor väljer män med lägre social och ekonomisk status än de själva i större utsträckning. Jag hör ju själv till de män som tjänar sämre än sin hustru. Jag ser också att män i allt större utsträckning kan tänka sig att stå för markservicen åt en mer framgångsrik kvinnlig partner. Däremot är jag ganska säker på att Rothstein uppmärksammar ett viktigt framtida problem för att just den avsedda gruppen män är de som påverkas minst av dessa två trender.

    Att anse att samhället ska sätta in åtgårder för att minska detta problem är inte alls en önskan om att vi ska ta steg tillbaka när det gäller den jämställdhet som tjejerna nu erövrar.

    Jag har sedan ganska länge påpekat jämför man kvinnor och män så har män mer makt men samtidigt är det faktiskt så att utslagningen är störst när det gäller män. Standardavvikelsen är större för män men snart kan det vara så att medelvärdet hamnar högre för kvinnor.

    Like

    Reply ↓

    • Vissa män har stor ekonomisk och politisk makt, men den stora massan män har det inte. De med absolut minst politiskt och ekonomiskt inflytande är dessutom också män. När det gäller hemmets makt är ofta kvinnan den dominerande. Det är en makt som är mer jämnt spridd i gruppen. Resultatet är att vi har en massa män som inte har särskild stor makt varken på jobbet, ekonomiskt eller hemma. Makten över sitt arbete är dessutom något många män säljer för högre lön: Större krav, mindre flexibilitet, mer resor, större risker, obekvämare miljö.

      När det gäller Rothsteins artikel är han inne på något viktigt. Det finns en enorm ungdomlig manlig kraft. Rätt använt i samhället kan den försätta berg, t ex genom hatt handgräva kanaler genom landet eller bygga järnväg genom mygg och myr. Fel använd är den fruktansvärd i t ex krig. Negligerad är den som en tryckkokare utan säkerhetsventil. Ett samhälle där alltfler unga män känner sig ovälkomna och överkörda är en farlig plats eftersom en del kommer att bli utagerande. Vi har en draksådd att skörda.
      Typiskt för twitterpöbeln är att de ser alla mansfrågor som de tar kraft från kvinnofrågorna. Som om empatin bara räcker till en i taget. De i sig är ett stående bevis för skolans misslyckande.

      Like

      Reply ↓

      • Din avslutande poäng är viktig – många tycks tro att Rothstein försöker förringa kvinnligt lidande eller patriarkatets illdåd.

        Liksom bara så där alltså…

        Like

        Reply ↓

      • Visst, många ser det som ett nollsummespel: om du inte sätter våldet mot kvinnor överst, alltid, så är du egentligen med på det. Nu är det dessutom snart pridevecka, därtill rötmånad, och då är det spel mot öppet mål med sådana här drev. Ingen tidning skulle just nu vilja ge utrymme åt någon som granskade den här pöbeln och deras musse-pigg-argument.

        (Visserligen handlar Pride i sig om HBT-frågor och rätten till sitt eget sexuella uttryck, men den har också blivit ett stort skyltfönster för den här sortens showfeministiska attityder: många i gemet, här i Sverige, menar på att det att vara lesbisk är lika med ett politiskt statement i sig)

        Like

        Reply ↓

        • Ja, speciellt som det ofta är uttalanden och ordval som brännmärks, inte verkliga handlingar. Rothstein bemöts ju nästan som om han personligen varit med och våldfört sig på kvinnor.

          Men dessutom är det många i media som idag skriver för sina kompisar, man vill inte vara den som är den mot alla trevliga och fräscha typer man känner som också hänger på redaktionerna eller på olika bloggar. Däremot går det ju utmärkt at pinka på Rothstein eller på till exempel Moneybrother (som blev föremål för ett par minnesvärda blogg/twitterbävningar för några år sen. De är inte “mina kompisar” och dessutom garanterat strejta vita män.

          Like

          Reply ↓

          • Ja, visst fan är det en kamp om utrymme,och karriärer, ofta är det så, och kan man då drapera sina påhopp som modig och ädel kvinnokamp, antirasism eller allmänt underdogskap – så mycket bättre.

            Like

          • Det låter som en ganska pessimistisk människosyn. Går det att skydda sig mot de negativa sidorna av en sådan världsbild?

            Jag försöker odla min naivitet – hellre besviken än cynisk.

            Like

          • Det handlar kanske om att inte se dagens Sverige, svensk media idag som normaltillståndet?

            Förr såg ju redaktionerna det som en given del av sitt uppdrag att hålla emot den här sortens kompissmörande och demagogi, men om alla – även redaktionera – tyst köper uppfattningen att det är mer besvärande att få en fnurra på tråden med sina kompisar i media, reklamvärld, politik än att släppa ut uppenbart undermåliga artiklar (och att många läsare ser denna kackighet), ja, då blir det så här och då kommer modeattityderna att låsa fast vad som kan sägas offentligt, eller halvoffentligt som på facebook och twitter..Särskilt i ett litet land där det är trångt om utrymmet och många är konflikträdda.

            Like

  2. 40 % av den manliga populationen levde under 1700-1800 talet utan familj och barn.
    Vad osakerna till detta var är nog rätt annorlunda än vad Rothstein beskriver om i nutid. Men effekterna kan mycket väl bli desamma. Dvs superi och armod och en nödvändighet att reglera samhället med hjälp av alkohollagar och religiös moralbildning. En par krig kan antagligen fungera för att göra en liknelse med 1900 – talets första hälft

    Men i framtiden – kan vi då hoppas på ett nytt industrialistiskt paradigm som den stora räddaren?

    (Dumskallarna som hånar Rothstein saknar all tillgänglig bildning.)

    Like

    Reply ↓

  3. Svenskans Ivar Arpi formulerar vad som låg och bubblade under Wirsénbråket, men också under många liknande debatter och nertystanden på senare år: http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/07/29/stina-wirsens-brott-var-att-hon-ar-vit/

    Jag skulle säga att han har alldeles rätt, och de här reviranspråken – ingen som inte hör till vår identitetsgrupp får säga något som rör oss, i alla fall ingenting som betyder att man själv fritt förhåller sig till vad och hur som ska sägas – ser man ganska ofta numera. Både inom konstkritik, film, populärdebatt och politisk diskussion. Och det är nedbrytande för hela samhället när folk insisterar på den sortens äganderätt. Särskilt som den, precis som Disneys och Warners kontroll av sina varumärkeskyddade saker och figurer, tenderar att utvidgas.

    Like

    Reply ↓

    • Det var en riktigt bra artikel.
      Jag tycker fortfarande att Lilla Hjärtat i första hand är en “gullig liten busjänta”.
      Helt oavsett vad hela världen har för avsikt att fastslå.

      Men bör väl dessutom beakta det faktum att jag som man inte har rätt att definera vad som är gulligt när det gäller småjäntor. Med minsta lilla avstavningsfel blir man med hygglig sannolikhet definerad som sexist.

      Män får inte värdera kvinnor. Det är inte deras revir.

      Like

      Reply ↓

    • Ungefär; jag minns en liknande historia för några år sedan. Nån skrev i högt tonläge i Slate (artikeln kan ha kommit från N.,Y.Times, de delar ofta texter med Slate) om en aktuell uppsättning av rockmusicalen Rent, och menade att denna uppsättning, och de flesta uppsättningar av denna musical, var direkt homofoba eftersom de inte (inte tillräckligt starkt) lyfte fram den homosexuella subkultur som enligt henne praktiskt taget hade skapat musicalen ifråga, som varit dess själva rotsystem (annars är Rent löst baserad på Puccinis “La Bohème”)

      Nu är det så att kreatörerna Jonathan Larson och Michael Greif inte var gay, vad jag vet, och de riktigt tunga huvudpersonerna beskrivs i stort sett inte heller som annat än hetero, även om flera av dem drabbas av aids (de karaktärer som är HBT i stycket är f ö oftare lesbiska eller transpersoner än just homosexuella män). Men den upprörda i Slate menade att gaykulturens inflytande på den miljö som inspirerade “Rent” varit så tungt att den måste göras i en anda som starkt och tydligt hyllar denna manliga gay/dragkultur – och just _denna_ New York-gaykultur från 70-80-talen, som idag naturligtvis är hipp i alla fall – för annars är man antigay. Det är ett mycket tydligt exempel på önskan att claima vissa konstverk, vissa stilar, vissa epoker och säga att de måste visas upp med rätt slags representation, berättas på rätt sätt och i rätt tonläge. Och att det bara är “min grupp” som får vara med och bedöma vad som är rätt sätt.

      Like

      Reply ↓

      • Det är just den där typen av mänskligt “chaffs” som har gjort att jag i första hand lyssnar på instrumentalmusik. Socialkonstruktivistiska gnällspjäll fattar sånt lika lite som naturvetenskap.

        Bäst inom musikarenan att “slippa socialkonstruktivistiskt gnäll” är de senaste 40 åren är utan tvekan:

        Like

        Reply ↓

      • Intressant!
        Jag försöker förstå nödvändigheten av att profilera sin grupp på en marknad. Inom akademin handlar det om bidrag och tolkningsföreträde – men jag anar att det här mönstret av särskiljande och hierarkisering har djupa rötter.

        Särskilt stötande blir det om musikalens ämne är tolerans och medkänsla. Och att livet är kort och skört.

        Like

        Reply ↓

        • Instämmer – och det är ju verkligen inte så att den urbana HBT-världen saknar hierarkier, hackordningar eller aggressivt tåtrampande. Medelklassbögar i storstaden med goda inkomster och kreativa yrken (eller aspirationer åt det hållet) eller snygga unga lesbiska kvinnor är tjugo gånger mer omsvärmade och självsäkra – och långt mer omfamnade av heterosamhället – än t ex transor eller medelålders personer i grupprelationer, s k polyamorous. Och det syns direkt i hur de här grupperna profilerar sig.

          Like

          Reply ↓

  4. Man kan ju jämföra satserna “Bara judar får vara med och ha genuint egna åsikter som räknas ifråga om vem som är antisemit” och “Bara kommunister får yttra sig ifråga om vem eller vad som är antikommunism i dålig, irrationell mening”. Den första accepteras idag underhand av inte så få – mer eller mindre uttalat, ta t ex debatten om Ilmar Reepalu och Malmös muslimer och judar – den andra är det ingen som köper.

    Jag menar att båda i grunden är lika fel. En vettig debatt om antisemitism eller något annat som beskrivs som anti- får inte göra skillnad på folk och folk utifrån var du är född, vilken identitet du räknar dig till eller vem du har ihop det med i sängen. Inget sådant, inte normalt i allafall.

    Like

    Reply ↓

Leave a comment