Vi lever i berättelsernas tidevarv. Men vad händer när det visar sig att en del historier är rena påhittelser och lögner?
Jag lyssnar på Oförnuft och känsla med en lätt svindel.
Regissören Tomas Vinterberg hörde en gång på ett program där en person berättade om att han hållit ett tal till sin morbror på ett 60-årskalas och att han avslöjade festföremålets övergrepp mot honom och tvillingsystern. Händelsen inspirerade Vinterberg att spela in filmen Festen som blev en världssucce. Dogmatekniken gav en stark känsla av närvaro och äkthet. Det var svårt att värja sig från allvaret i budskapet – alla familjer har sina hemligheter.
Frågan är om det spelar någon roll för mig om det finns en verklig händelse i bakgrunden? Den journalistiska bragden att avslöja lögnen bakom berättelsen känns lite ynklig. På något sätt vill jag gärna tro – det kunde ju ha hänt.
Tysta tankar 
Om berättelsen står på sina egna ben, bärs av sin egen inre logik och av den inre tonträffen i vad personerna säger, atmosfären i storyn och så vidare, så är det oftast helt betydelselöst för mig ifall den skulle vara “biografiskt sann” eller inte. Då handlar det förstås endast om berättelser med ett ‘litterärt’ syfte, romaner, filmer, den typen av gestaltningar -.och som inte försöker tvinga mig att slå mot en viss bestämd måltavla ute i verkligheten. Med böcker som Inte utan min dotter, vissa memoarböcker av kända personer och så blir det besvärligt på ett annat sätt, därför att de upprättar ett kontrakt med publiken om vem som ska vara hjälte och vem skuldlöst offer, både i boken eller filmen och ute i verkligheten. Dessutom strävar de här böckerna ofta efter att du inte bara ska acceptera att “det hände på det här sättet, precis så”, du ska också omfamna de känslor och övertygelser (och den dramaturgi) som bär upp berättelsen. Till exempel att Liza Marklund gjorde Mia E. betydligt mera smart, välutbildad och medelklassig än hon var i verkligheten, för att få en mer aptitlig hjältinna som inte skulle smaka grynigt för den publik hon riktade sig till.
Många som skriver romaner (eller krönikor) idag har helt enklet litet dålig kläm på skillnaden mellan att gestalta och att förföra läsaren med, tja, mer eller mindre grov kitsch. Det är förstås en litet elitärt formulerad synpunkt, men det tänker jag inte be om ursäkt för.
LikeLike
Lite elitism kan jag nog stå ut med – åtminstone när det gäller litterära kvaliteter.
Min grundade mening är att det skrivs och ges ut för många böcker.
LikeLike
Det kan jag nog hålla med om, men dessutom skulle jag önska en mera seriös kritisk bevakning av böcker, filmer och så. Mer mångsidig, men framför allt skarpare och bättre skriven.
Dessutom är det idag hyfsat många som får uppmärksamhet för sin första bok eller två, sedan försvinner intresset från media nästan oavsett hur författarskapet utvecklas. En kille som Eyvind Johnson vore otänkbar idag – varken kritiker eller förlag skulle ha bevarat intresset genom ett dussin underliga och prövande böcker till dess han slog igenom..
LikeLike
Jo, det är nog få förläggare som har tålamod eller resurser att vänta ut ett författarskaps kommersiella framgångar.
Samtidigt tror jag att det har blivit svårare att förutsäga vad som säljer. Det är liksom komplicerat – om man visst skulle alla…
LikeLike