In light of Petrinovich’s claim that humans are inherent speciesists, I was shocked that 40% of the subjects said that, under some circumstances (foreign stranger versus their dog), they would save a animal. The graph also shows that when it comes to saving people, the biggest factor is kinship. And when it comes to pets, being your personal companion animal counts…a lot. These results support the notion that for many people, pets are, at least psychologically, full-fledged family members.
Jag delar artikelförfattarens förvåning. Husdjur tycks verkligen vara betydelsefulla för många.
Missa inte publikreaktionerna på de till synes enkla gesterna.
Tysta tankar 
Om man frågar barn vem som är deras bästa vän svarar de oerhört ofta, katten eller något annat husdjur. Kaninen, snoken eller kanariefågeln, men inte mamma, pappa eller någon annan människa. Det gör mig sorgsen.
LikeLike
Jag famlar också här. Vi talar ofta om människolivets okränkbarhet och humanismen handlar ju om människor – men det tycks vara så att relationer med människor ofta är komplicerade och kravfyllda. Då är det lättare att älska ett djur som tycks vara enklare i sin villkorslösa kärlek. (Så länge det får mat).
Som lärare får jagofta bita mig i tungan när studenter inte kan delta i undervisningen pga veterinärbesök. Hundar – OK, marsvin – njaeeee…
Jag saknar helt enkelt moralisk kompass i frågan. Tur att vi inte har begreppet “giltig frånvaro” på högskolan.
LikeLike
Absolut bra att vi slipper anledningar till frånvaro. Och så får jag tåla att bli aprocherad som varande, icke djurvän. I alla fall så länge som jag är en vän med människor.
LikeLike
Jag delar din mörka hemlighet. Här p bloggen är den i säkert förvar.
LikeLike
Tack. Jag känner tacksamhet för diskretionen.
LikeLike