Jag förvånas ofta av den hårda och oförsonliga tonen mellan feminism och mansrörelse. Den här artikeln av John Lee beskriver bakgrunden till amerikansk mansrörelse. Det finns mycket att lära från och inspireras av.
Your teenage son just broke up with his first girlfriend. He tells his buddies about it and here’s what is so different from previous generations of men: he feels absolutely free to ask them for support to get over it. He even sheds a few tears but not one of them makes fun of him or calls him names. His masculinity is never called into question. How did this happen?
Your stressed out husband or boyfriend opens up and tells you just how scared he is in the down economy and you don’t think he is weak or inferior in any way. You are not nearly as worried as you would be if he kept all his feelings buried or bottled up like your father and grandfather were taught to do. How did this come about?
Your boss is interested in all his employees’ well-being and has even been described as a man who puts people before profits. Many have commented that he is a man who really listens and cares. Your youngest nephew is often paraded out as a man who does not hesitate to nurture his new baby and takes a leave of absence from his job to do so. Remember the day when two gay men could not adopt and certainly no prime time television show would dare show it. How in the hell did this transformation from Don Draper of Mad Men to Dr. McDreamy from Grey’s Anatomy happen? This article Man 2.0 is going to tell you.
There is a new man in town… in our homes, in office buildings and factories, in the Speaker of the House chair and behind the desk in the Oval Office. He makes regular appearances on the big and little screens, on our iPods and on YouTube. This is Man 2.0. He and his sons have been given a full pass to be as emotionally expressive and expansive as their wives, daughters or mothers have always been. Where did this new man come from? What brought about this sea change? Who was behind it and where is that story discussed and documented?
Ibland är det skönt med ett bad.
Tysta tankar 
Det är inte en fråga om Man 2.0 – den mannen har funnits genom alla tider, men inte alltid hamnat i rampljuset (medialt) och på så sätt är det Man 0.1 som de beskriver i din citerade text.
Jag är rädd att detta är ännu ett exempel på nordamerikanska försök att omförpacka något gammalt för att sedan lanserade under ett nytt namn (för att på så sätt få rättigheter och bokkontrakt).
Män har samma(!) känslor som kvinnor och samma möjligheter att uttrycka dem – det som skiljer är hur den samtida kulturen(!) beskriver detta. Det är alltså inte männen (eller kvinnorna) som har skulden utan den struktur som föser in dessa män i fållan.
LikeLike
Jag har svårt för dessa siffror och tycker ibland att talet om olika vågor skapar ytterligare förvirring.
Om strukturer och frihet – jag är inte säker på om det är en feministisk idé. Tanken om individuellt ansvar passar dåligt för höger/vänster eller man/kvinna polarisering.
LikeLike
Det är inte siffran i sig som jag vänder mig emot. Det är principen och det historielösa. Vem hade velat stå bakom en Woman 2.0 då det implicerar att Woman 1.0 inte dög?
Och sen till alla de andra begreppen som kom med i ditt svar:
Politiskt har väl höger väl alltid stått för individen medan vänster har stått för kollektivet, så det är ju inte så svårt.
Frihetsbegreppet har historiskt varit en höger-liberal idé. Strukturer på samma grund en vänster-röd idé.
Båda begrepp är idéer, inte konkreta ting och ska behandlas därefter.
Idéer är inte sanningar, vilket ofta kommer bort i diskussioner, framför allt på nätet.
Ansvar är alltid individuellt. Flera kan dock ta på sig ansvar för samma sak.
Polarisering är ofta av ondo (utom i solglsögon).
Jag vänder mig också mot polarisering man-kvinna, då män och kvinnor ingår i ett symbiotiskt flrhållande (historiskt och biologiskt).
LikeLike
Ibland känns det som om orden stockar sig. Våra försök att beskriva förändringar blir positioneringar och nyanserna försvinner.
Jag försöker förena ett synsätt där det blir möjligt att tala om strukturer och individuellt ansvarstagande samtidigt. I debatten just nu känns det svårt att närma sig begrepp om maskulinitet utan att bli inknuffad i rollen som mansromantisk (eller i värsta fall kvinnofientlig).
När vi gjorde pojkaktiga sångböcker tolkades av några som exkluderande – “får inte flickor sjunga de här sångerna?”. Jag förstår inte invändningen och tror inte på statiska kategorier. Artikelns styrka är väl att den beskriver maskulinitetens föränderlighet och mångtydighet.
LikeLike
Jag håller med dig – statiska och allomfattande kategorier skapar stelhet i de roller vi ger våra barn (flickor och pojkar) och oss själva.
Strukturer är i sig problematiska då de i sig implicerar generaliseringar.
Att kritisera något (feminism eller jämställdism tex) innebär inte att man förkastar allt dessa rörelser säger.
Jag är för en öppen dialog där det som skrivs är det som ska läsas – inget läsa-mellan-raderna eller liknande.
LikeLike
Det blir ofta en orgie i tillskrivande av åsikter. Och lätt att ramla in i mönstret.
LikeLike
Min svärfar har varid död i 2 år. Född 1925.
Han uppfyllde alla kriterier för den nye mannen beskriven i texten samtidigt som han jobbade i skogen, plöjde åkrar, var ungdomsledare i orientering och längdskidor mm mm ständigt hjälpande alla grannar.
Men om någon påstått att han ingick i diskursen Man 2.0 hade han bara skrattat.
LikeLike
Är det inte självklarheter att det finns personligheter som interagerar med biotopens yttre förutsättningar.
Fattas det föda så kan folk t.o.m. bli kanibaler.
LikeLike
Just precis mina tankar. Tack för ditt exempel.
LikeLike