Jag hoppas att detta handlar om självreflektion?
Jag behöver nog fundera vidare över det där med “jaget”.
För många är världen en förlängning av jaget – de behöver ny intryck.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag hoppas att detta handlar om självreflektion?
Jag behöver nog fundera vidare över det där med “jaget”.
För många är världen en förlängning av jaget – de behöver ny intryck.
Tysta tankar 
Läste ert intressanta twitterflöde idag. Alla speglar sig i jaget. Frågan är väl bara hur stort jagfönstret är.
Men som alltid twitter, FB eller annat socialt media är dagens cocktail party eller forna tiders kyrkbacke.
LikeLike
Det är ju intressant med den där blandningen av bekräftelsesökare och bråkmakare som också är en del av twitter. Men det finns en annan allvarlig nivå som jag tror kan vara ett sätt att utmana det som Liedman kallar “jaget”.
I mötet med andra blir vi till.
LikeLike
Menar han att IT-tekniken avslöjar människans grundläggande behov – Att få göra märken i tillvaron och samtidigt erhålla bekräftelse. Är det det som är metaforen ekan.
Förr i tiden innan webben var det visst bara några få i “eliten” som gavs möjligheten att få nå ut i offentligheten.
När många gör detsamma kan det lättare tolkas som brus – ibland vänligt rosa och tidvis vasst som vitt.
LikeLike
Det är fler människor som deltar med egna inlägg idag, i alla fall om man räknar in alla som yttrar sig på sociala medier. Men kanske färre som hörs i hela rummet, hela arenan, på det sätt som till exempel Björn Gillberg, Arne Ruth, Wilhelm Agrell, Elin Wägner, John Landquist kunde nå ut till en publik som i princip utgjorde hela landet – i alla fall alla som var intresserade och hade litet tid i hela landet. Den sortens genomslag är nästan omöjligt att uppnå i dagens Sverige för en enskild tänkare/författare eller ens en mindre grupp skribenter (listan på namn,att jämföra med kan se disparat ut, men jag försökte undvika personer som kan anses ha haft tydlig uppbackning av den svenska staten eller av politikerna, till exempel makarna Myrdal eller Göran Rosenberg, delvis också Guillou).
När debattscenen sprids ut i en massa olika små gäng, lokala klubbar och klaner så försvinner också möjligheten att då och då få alla deltagare att höra upp inför samma analys, de må vara för eller emot men de måste i alla fall presentera någon sorts vettiga, avläsbara argument, inte bara sagor och anekdoter. för att fortsätta ha en plats i debatten – så var det förr men inte nu längre eftersom tidningar och media inte längre ger den sortens samlande utrymmen för ihärdig debatt kring någonting. Den debatt som tar plats i tidningar och tv idag är inte bara mer förströdd och utspridd, den handlar också mycket mer om själva debattens dramaturgi, och om “snackisar” än om själva de frågor som skulle diskuteras.
LikeLike
Jag vill inte spekulera i vad Liedman egentligen menar – frågan är om den där nedlåtande tonen finns där? (Som jag antyder genom att rekommendera honom att följa fler)
Men det är nog en svår omställning att gå från en dominant ställning på kultursidor och akademi till att bara vara en röst bland andra i twitterflödet.
Jag funderar över hur trött man kan bli på polemik. Ett samtal där ingen av parterna räkna med möjligheten att kanske ha fel – är det verkligen ett samtal?
LikeLike
Man kan vara anspråksfull på olika sätt. Att hela tiden göra anspråk på positionen som underdog, som offer för snobbar eller akademiska ledargaltar – som t ex Herman Lindquist eller Maria Sveland – det är naturligtvis också en slags anspråksfullt utlagda dimridåer. “Ni ser ner på mig för att jag inte har en filiokus doktorsexamen och fyrahundra poäng i nått obskyrt ämne, grabbar!” ungefär. Och det kan förenas med en stor dos moraliskt patos.
I Sverige kan man idag vinna en debatt (i alla fall tillfälligt) på att utropa “professorn, du snackar blaha blaha – jag fattar inte vad du talar om eller vad du anser att vi ska göra” redan efter tio minuter; det kommer du inte undan med i t ex Tyskland, England eller (ofta) USA. Jag menar nog att det är ett problem, debatten som helhet tar skada av den där poulismen. Samtidigt klarar sig de*verkliga* makthavarna, eller de som borde upp på scene och avkrävas svar,m undan debatt. Liedman skulle förmodligen gärna vilja se en ordentlig debatt mellan honom själv, någon friskolechef och Jan Björklund om skolans och utbildningens målsättningar ococh deras väg framåt, en debatt som fick tid och skärpa och där argumenten inte bara kunde dribblas bort av att debattörerna sitter och tycker synd om sig själva eller ältar hur det var i skolan på deras tid eller vad de tagit för kongressbeslut. Jag tycker också att det vore motiverat, men idag finns det ingen realistisk chans att en sådan debatt skulle komma till stånd och skulle kunna föras utan skyddsnät. I England skulle det gå, men inte i Svedala. Det finns inga aktörer i media, typ kultursidor eller tv-program, med tillräcklig tyngd för att föra samman just dem, i stället för Liedman och ett gäng krönikörer och amatörtyckare.
LikeLike
Apropå pompös underdog:
LikeLike
Sen är det förstås en fråga om ifall man vill, ifall man förväntar sig at debatt i media verkligen ska kunna påverka något, ska kunna leda till nya insikter eller till att det blir opinion för någon slags förändringar, inte bara att ‘det är säkert samma saker, samma slags problem som det alltid varit förr’.Ska debatt vara folkbildande, leda till nya sätt att möta ett problem, ny medvetenhet, ny beredskap på handling – inte bara låta litet ånga pysa ut då och då¨eller låta öfreträdare för visa marginalgrupper få känna att de får sitta med viod bordet i en kvart? Tja, där skulle jag nog säga att många i media idag inte alls är intresserade av den saken, de ser det inte som någon viktig uppgift. Björn Wiman eller Per Svensson gör det inte, knappast någon på SVT:s debattprogram heller.
Och visst, det är ju en politisk fråga: vill vi att debatt ska vara en levande del av demokratin? Även när den inte förs i public-service-organen eller riksdagen? Det är ju länge sedan det var där den tunga debatten ägde rum.
LikeLike
Alltså att debatt i tidningar och media, ska kunna leda mot verkliga förändringar, nya problematiseringar eller nya insikter (eller ta död på fördomar) *utan* att den måste vare eko av vad några starka lobbygrupper, partier, twitterdrev redan står och ropar, på eller bakom scenen. Eller utan att det mest är anpassat till någon målgrupp som tidningen vill ställa sig in hos. Kan debattörer så att säga komma in och göra sin grej, och få genomslag för det ifall de är tillräckligt bra och klartänkta? Förr kunde det vara så, men i dagens svenska media är det nog inte så det ser ut.
LikeLike
Jag vet inte om du såg debatten om “Världens bästa skitskola” som trots allt hade ett seriöst upplägg. Tyvärr ville de flesta på twitter hellre diskutera huruvida hashtaggen #skitskola var förnedrande än gå in i de principiella frågorna.
Som vanligt var alla överens om att det behövs mer pengar och att barn är viktiga – jag tror att det är dags att ta nästa steg nu.
De mer storslagna initiativen (typ #Skolvåren) försöker samla entusiaster men de lider antagligen av att inte ha en klart definierad plattform och det finns olyckskorpar som menar att det mer handlar om nätyra än skolpolitik. Men om pressen och public service inte lyckas driva frågorna återstår antagligen för lärarna själva att synliggöra skolans uppdrag. Även om det sker lite yrvaket…
LikeLike
Jo, det var ett antal plattityder i den debatten. Mer pengar har aldrig hjälpt. Skolan och dess lärare måste lära sig att ändra sina arbetssätt om de ska få ut någon effekt. Givet att de ständigt har eleven i centrum och inte sig själva.
Sedan är det alltid lovvärt med initiativ som vill lyfta skolan. Tyvärr måste jag nog säga, efter att försökt få fram vad den menar med en ny skola (typ #Skolvåren) att det är massor med anekdoter. De är skäller på Hattie utan att veta vad han står för i sin forskning. Det minsta man kan begära är att de läser boken innan man har åsikter…
LikeLike
Det är nog oundvikligt i dagens Sverige att varje ‘skolrörelse’ som har en litet fastare plattform eller tydliga val av vad man siktar in sig på kommer att kunna kallas för elitistiskt skit av de lärare som inte är med på båten. “Varför står de däääär lärarna från en finskola på Kungsholmen eller Borgarskolan och föraktar det jobb sådana som jaaag gör ute i förorten`” ungefär. Man kan se samma slags backhandargument i debatter om genus eller etniska konflikter, folk vill gärna skydda sitt revir. Och ingen lärare vill ju framstå som en Don Quijote som ställer arroganta krav som kan verka omöjliga för flertalet skolor.
Debatten om utbildning i Sverige idag lider verkligen av att det saknas instanser för kvalitetskontroll (eller examina) som inte sittet i knät på avnämarna. Lärarna är beroende av sina skolchefer och rektorer, det begränsar rejält deras möjligheter att stå upp för nytänkande eller höjda krav i något ämne,. Universiteten får pengar efter hur många som strömmar igfenom och tar examen, så de kan inte gärna hålla en hög svansföring. och eftersom vi varken har en egentlig avgångsexamen vid slutet av gymnasiet (“studentexamen”) eller egna inträdesprov ssom sätts av olika högskoleprogram så finns det egentligen inget att peka på annat än att “läraren tyckte si eller så, men jag vet ju att si…”. I det läget blir betygsinflation och oklara normer nog rätt ofrånkomliga.
LikeLike
Jag har gjort mig omöjlig hos en del genom att förespråka en tydlig gymnasieexamen (efter IB-modell). Det handlar mer om en misstro mot fragmentariserat poängplockande än stark tilltro till själva examinationsformen (som jag inser måste vara förhandlingsbar utifrån programmets innehåll), men jag tänker att det på sikt blir motsägelsefullt att tala om studentansvar om det hela tiden är läraren som ska kontrollera alla delar under resan.
Till sist handlar det om att bitarna ska falla på plats – fast den här tankemodellen passar bättre på hantverksutbildningar. En fiolbyggare avlägger ett mästarprov. Jag skulle gärna se mer av den inställningen i svensk skola och högskola – nu håller vi på och kontrollerar alla mål in absurdum. Och som en konsekvens tror vi att bolognatänkandet resulterar i kvalitet.
LikeLike
Jag är inte lärare eller pedagog, men det är väl tydligt att i Sverige vill man inte gärna diskutera content i skolsammanhang: vad är kärninnehåll i skolan, vilka nivåer måste vi hålla på? Istället försöker man kvantifiera så långt det går, isolerat poängpålockande, kursrelaterade småbetyg som sedan läggs samman) och blundar för att det såklart leder till taktikval, slarv och tentafokuserad läsning. och därmed ger man inte heller elever/studenter något som är oberoende av vad man sysslar med just hör och nu, som de kan förhålla sig till på ett genomtänkt sätt och diskutera utan att känna att “det är majjen som tvingar på oss det här, därför måste det läsas men det har egentligen ingen betydelse annat än för att få betyg”.
Och antagningssystemen i Sverige är ju också byggda för att minimera all inblandning av enskilda individer (lärare eller rektorer), allt inslag av omdömen. Man söker i princip på siffror och kvotvärden, enbart detta. I t ex USA måste du ofta ha skriftliga, personliga rekommendationsbrev och omdömen av några av dina lärare om du vill söka till ett framstående universitete eller college, det kan naturligtvis sägas att det ger läraren vissa möjligheter att köra med enskilda elever men det ger också chanser att vara mycket mer nyanserad i fråga om sådant som är viktigt för den där utbildningen, och tillfällen för eleven, föräldrarna och läraren att föra ett öppet samtal, att byta erfarenheter. Men tänk diog vilket skri av protest vi skulle få i Sverige med det upplägget. *Alla* skulle säga “nej fan, jag låter inte mina barn stoppas av Caligulas diktat!”
LikeLike
Jag delar din beskrivning – just nu slår jag på teven och ramlar in i SVT Forum – utfrågning i utbildningsutskottet den 11/6.
Fack, arbetsgivare och politiker slår knut på sig för att lösa skolfrågorna. Forskarvärlden är frånvarande – just nu diskuteras förhållandet mellan metodik och didaktik.
Bo Jansson LR prisar didaktikbegreppet och tycks mena “hur gör man?”.
Suck – här slår man in öppna dörrar och sprider myter.
LikeLike
Hum, om de upplever sig sitta i knät har de i varje fall lagen på sin sida. Huvudmännen har inte ett pillskit att göra med undervisningen i dagens skolsverige. Problemet är att de inte kan skollagen. Den inre organisationen har rektor makt över. Inre organisationen tolkade jag som den pedagogiska verksamhet för fyra år sedan. Sedan dess har Skolinspektionen gjort samma tolkning. Detta stör givetvis huvudmännen när de inte lärt sig skilja på utbildningen=verksamheten och undervisningen=skolans kärnprocess.
LikeLike
Hmm – men de där tio punkterna då? Det kan väl inte vara facken som ska avgöra hur lärarna ska arbeta?
Inte ens om arbetsgivarna och utbildningsministern hänger på.
LikeLike
Helt rätt. I okunskapen eller medveten strategi från facket har man noll koll på lagstiftningen. Kanske i maskopi med huvudmän och andra aktörer.
För övrigt kan du läsa min syn här: http://www.pluraword.blogspot.se/2013/06/kultur-avgor.html
LikeLike