Jag pustar ut efter en lång och intressant studiedag tillsammans med kollegor. Vi pratar (som vanligt) om responsens betydelse och diskuterar tesen att dagens studenter behöver mycket stöd. Genom tydliga förväntningar, mycket respons och långsiktiga relationer kan den gode högskoleläraren lyfta och lotsa studenten under krävande utbildningar. Baksidan av teorin är att läraren tar ett mycket stort ansvar för studentens utveckling och att det finns en risk att vi utbildar bekräftelseknarkare.
I studien ovan beskrivs hur skolorna i Philadlphia höjt matematikresultaten i socialt utsatta omtåden med hjälp av självbelönanande spel. Barn som är vana vid omedelbar feedback från idrott och musik har svårt att motiveras av betyg – som dessutom ofta kommer långt efter lärandetillfället.
Därför lyfter författaren de digitala tävlingsmomentens möjligheter när det gäller att stimulera barn till att anstränga sig hårdare för att nå de eftersträvansvärda målen.
Det känns lite osvenskt. Vi romantiserar samarbete men konkurrerar under ytan.
Märks det att jag längtar efter lätträttade tentor?

Direkt återkoppling kan vara kontraproduktiv i en lärandeprocess.
Den omedelbara feedbackloop som bekräftelseknarkare lever av behöver brytas och en inlärning av senarelagda belöningar skall påbörjas redan i tidig ålder för att träna individerna att tänka långsiktigt och utanför sina direkt upplevda behov och njutning.
Detta är bara mina funderingar kring uppfostran och utbildning.
En fågel i handen nu är inte alltid bättre än tio fåglar senare…
LikeLike
Jo – och här sätter du fingret på gamificationromantikens svaga punkt. Det jag inte belönas för omedelbart upplevs som meningslöst.
På en yrkesutbildning blir det förödande och leder till osjälvständiga lärare. Det långsiktiga målet är ju att våga ta svåra beslut i komplicerade situationer UTAN att snegla på privata belöningar.
LikeLike
Jag hoppas att det blir du som lär upp mina barns blivande lärare, Mats!
LikeLike
Tack – just idag behövde jag nog lite uppmuntran!
LikeLike