44 thoughts on “Bevara mig från skadeglada antifeminister

  1. Jag håller helt med men har en undran, vem skall sätta tonen? Kawa Zolfagary? Nina Ruthström? Lady Dahmer? Eller kanske Katarina Janouch själv.
    Det finns ingen debatt. Vem som ansvarar för det kan man undra, men det finns grova tillmälen från båda sidor av det vida gapet.
    Dock har ingen avkrävts att sluta med ironin, även om alla inte förstår den.

    Like

  2. Håller med där, feministerna har inte precis bidragit till en hövlig ton i debatten.

    Egentligen är det hela rätt enkelt, många av de normer vi uppfattar som manligt och kvinnligt är helt enkelt baserade på vad en förkrossande majoritet av heterosexuella män och kvinnor finner attraktivt hos det motsatta könet. Det är också därför de är så seglivade.

    Om du då ser det som din moraliska och samhälleliga plikt att bryta mot alla dessa normer så riskerar du ju att tappa i attraktionskraft, detta gäller såväl radikalfeministiska män som kvinnor. Och när män och kvinnor inte längre uppfattar varandra som särskilt attraktiva så tar sexlivet stryk.

    Det förklarar aftonbladets stora sexundersökning som ju kom fram till att just de segment av befolkningen där genusivrare är som vanligast (urbana utbildade storstadsbor) hade sex mest sällan i fasta parrelationer, kände minst lust och hade störst andel singlar.

    Like

  3. Min tvådelade poäng är:
    1) ingen över fem år borde få tänka :
    – Det var dom som började!

    2) Jag finner liten tröst i att det skulle stå “Han hade i alla fall rätt” på min gravsten.

    Like

  4. I ärendet del ett. dvs inte inte det skadeglada.

    Inte för att jag har frågat. men jag känner mig helt säker på att frugan föredrar att jag läser Playboy jämfört med feministiska artiklar.

    Like

    • Fast skall jag vara helt ärlig har jag mest att vinna på att bygga ett växthus, fixa värme till poolen, köpa en husbil, beställa en cykelresa över USA och annat prestationsinriktat.
      Hon älskar när jag gräver djupa gropar i backen. Det är viktigt att jag blir svettig av hårt arbete.

      Like

  5. Fråga från en lantis: Vad gör sådana där hipsters. Vad jobbar dom med och vad har de för utbildning. Är de kulturknuttar – reklamare och sånt där eller vad?
    Jag har nog aldrig sett någon i verkligheten.
    Klart att det strular med partnervalet i sådana miljöer som Söder och andra urbana stenmiljöer. Vad fan skall man göra där. Gå på café, bio och dricka Imperial Stout och IPA? Sen då?

    På radion har man hört att dom börjat odla tomater och sallad i hängrännorna och på balkongerna. Herregud landsbygden växer igen. Kvadratkilometer efter kvadratkilometer.

    Like

    • Jag är inte säker på att de finns. Kanske har myten om hipstern börjat leva ett eget liv och ingen vill kännas vid den här identiteten.

      Tomater är gott – hängrännor är bra.

      Like

      • Kan så vara – men det låter rätt kul när dom på P1 har program om folk som på fullt allvar tror att man kan föda en befolkning genom att odla ekotomater i skokartongstora blomlådor på balkonger i Söderläge på Söder.
        Bor man granne med riktiga åkrar på flera hundra ha har man svårt att ta sånt på fullt allvar och då har jag inte ens nämnt åkrarna i Skåne och på Uppsalaslätten.

        Like

          • Woooops – Fredrik Sjöberg verkar vara en ganska självbelåten typ. Vad har HAN uppnått?

            Wiehe har i alla fall skrivit en del bra musik och Guillou sålt en mängd böcker.

            Like

          • Det har visst blivit högsta mode bland kulturskribenter av olika sort att verkligen “råsopa”. Nu tänker jag även på några andra som vi länkade förra veckan.

            Löjeväckande, flashbackidioter, förlorarnas förlorare, gubbdagis, “så dåligt att det inte ens går att ta på allvar” och ett antal andra moderna avlönade skribenters uttryck.

            Om inte sådant smittar ut i bloggvärlden blir jag förvånad.

            Men kanske är det så här tvärtemot din hypotes:

            Råsopar många under en period så kanske det uppstår en kollektiv trötthet varefter lugnet succesivt innfinner sig – likt krigströtthetheten efter andra världskriget.

            Var inte 80-talets “gyllene skor” en sådan reaktion på 70 talets alla tvärsäkra och allvarliga “sekter”

            Like

          • Adrenalin är en kraftfull drog. En av de mest vanebildande tror jag.

            Men jag gillar Gandhis förargliga strategi.

            Like

          • @Anders 10.44; du glömde “muppar” (med valfritt prefix eller kvalifikativ, t ex ‘patriarkala muppar’ eller Grävmuppar! 🙂

            Håller f ö med om att Sjöbergs recension var duktigt dryg och självgod, men upplägget i just den intervjuboken inbjöd förmodligen till det om man ville nedlägga några mediemän.

            Like

          • Nedlägga – det är verkligen ett försåtligt ord. Lite milt och omtänksamt – en vänlig kula mitt i hjärtat!

            Like

      • Jag skulle inte betrakta det som en medgång att ha förutspått ett annalkande problem. Om man inte räknar in att det nu kanske öppnar upp för att välja alternativa vägar för kommande generationer.

        Like

    • Instämmer med bashflak, det skulle väl i så fall,vara turerna kring Anna Anka när hon blev känd: de visade upp både hur lätt det är att uppfinna (konstruera) snackisnyheter idag och vilket tomrum tuggfeministerna i media driver fram. Annas mediala attraktionskraft berodde ju till 90% på att hon sade en massa saker som var förbjudna av feministerna, visserligen på ett litet skruvat sätt men ändå. Om t ex Bang-gänget inte var lika självrättfärdigt och dekreterande så skulle Annna Anka aldrig haft en lika stor marknad.

      Och ja, man kan reagera på andra sätt än att säga “pilutta du, där fick du” men idag används dejting och partnerval som undertext i väldigt mycket som skrivs om genus i tidningar och pratmedia (inkl twitter). Om du inte håller med fräcka söta mig så är du nog en sån där grinig gubbe som ingen tjej vill ha, det är mycket ofta den insinuationen som ligger och trycker tätt under vad folk som Lisa Magnusson eller Natalia Kazmierska skirver.

      Like

      • Jag ser poängen och tycker också att det är roligt när självrättfärdigande pösmunkar spricker – men på ett allvarligt plan handlar det om ett generellt problem. Vi försöker få ihop tankar och känslor på ett uthärdligt sätt, och de flesta av oss brottas väl med komplikationen kring de här frågorna.

        Jag tror inte att feminister (?) är mer ideologiserade i sina partnerval än andra grupper. Möjligtvis har de lyckats kommunicera sina ideal mer framgångsrikt – men när jag kollar i media känns det som om de traditionella könsmönstren aldrig har varit starkare.

        Frågorna hopas:
        Vad vill jag?
        Vad tillåter jag mig?
        Vad tillåts jag av min grupp/samhället?
        Vad belönas jag för?

        I utopin drömmer vi om att älskas för den vi verkligen är – och nu hör jag kören skandera:
        – ESSENTIALISM!!!!!

        Like

      • Feminister i media *är* kanske inte mer ideologiserade i sina (reella) partnerval än andra, men de gör ofta anspråk på att vara det, på att ha gjort de val som ALLA borde gjort. Man anklagar andra journalister, politiker, författare, forskare, skådespelare för att ha gjort sexistiska val i sina privatliv, eller man ömkar dem på ett sätt som är avsett att vara klart nedlåtande och ‘raljant’ (ett av samtidens mest missbrukade ord). Eller så gör man samma sak inte med dem själva, utan med de personer de skrivit om, diktat upp, spelat på film. Och det greppet funkar i media bara om du underförstår att du själv inte gjorde samma misstag, inte har låtit dig köpas av din (manliga) partner eller av ett patriarkalt system. Och att dina idoler inte heller har gjort det. Annars har din röst ingen kraft. Att säga “jag vet hur det här fungerar, för jag har själv blivit tuktad, varit kuvad som kvinna in i vuxen ålder, medan jag hade det här yrket” det funkar förvisso inte.

        Jag skulle tro att det är detta som gör diskussioner om fenomenen kuttersmycken, utseendefixering och hur unga kvinnor i media lanseras (“snygga brudar med bett i lyxförpackning” kunde man säga) så laddade. För de här unga, moderiktigt snygga tjejerna själva också – det är tydligt att många reagerar väldigt snarstucket (okej, de här debatterna är kanske ofta mer uttalade på journalisters egan bloggar och konnetarfält än i tidningar och radfioprogram -.men mediepersoners bloggar är ju ofta faktiskt en förlängning av det samma personer gör i sitt vanliga jobb, en del av jobbet!). Unga kvinnliga krönikörer, ledarskribenter, stylister och reportrar skriker “jag tar ingen skit!” och “jag har alltid fått kämpa för att ta mig fram!” redan i sina presentationer och intervjuer i Journalisten – då kan man naturligtvis inte medge att man kanske spelat med i spelet genom att vara nätt och stilig på redaktionerna, byta look på håret en gång i månaden, låtit sig bjudas på drinkar, skrattat med och sedan rutit till mot *andra* män, utanför gänget, i sina artiklar. Eller kännas vid att man gift upp sig med någon som var mer etablerad för att få kontakter och den där tvåan med jacuzzi på Söder. Nej, kuttersmycken och utseendekrav beskrivs bara som att manliga chefer eller äldre kolleger – Guillou eller Tingsten, typ – enväldigt tvingar in vissa unga kvinnor i den schablonen, aldrig som att tjejerna själva aktivt spelat med därför att valet inte stod mellan “att vara snygg eller inte vara det, att inte bry sig och göra uppror” utan mellan att vara snygg och ta sig fram snabbt eller att inte få igång någon karriär i media alls.

        Like

        • Det låter pessimistiskt. Till sist är vi alla egoistiska hycklare som försöker spela våra kort väl och helst vill drapera våra handlingars djupare drivkrafter med någon form av guldöverdrag.

          Jag anar att det går att analysera maktspeklet utifrån socialpsykologiska modeller där det gäller att signalera tillhörighet med vissa grupper genom rätta åsikter, käder och partnerval.

          http://www.svd.se/kultur/understrecket/lucifereffekten-ar-en-del-av-evolutionen_254437.svd

          Like

        • Jag medger att det var en luttrad beskriving, men jag har följt (och ibland deltagit i och/eller diskuterat med mediefolk och yngre journalister) tillräckligt många debatter av det slaget för att ha knäckt koden. Medieklättrare idag vill framstå som unga och preppy, som om de helt själva hade skjapat sin karriär, och därför vill man inte gärna ta upp att man kanske använt sig av vissa dolda konventioner, strukturer och tjuvknep. Dessutom använder man ofta greppet att ställa frågor eller fläta in beskrivningar till den man intervjuar på ett sätt som bygger ett kokett “vi” – “såna som vi från ghettot, vi vet ju att av betonghäckarna på tidningar och teatrar får man ingenting gratis, eller hur?” och den intervjuade skrattar “Yeah right sista!”

          Det är ju ett rätt tydligt sätt att smyga in att så här ser jag. som yrkesskribent, på min egen status.(kommer t ex Mona Masri från ghettot’, dvs den härda förorten? Det vet vi inte). Och det går egentligen inte alls att kontrollera eller diskutera öppet, inte ens från andra journalister. Tidningarna accepterar inte den sortens diskussioner kring någon i sitt eget stall av skribenter.

          Det handlar om en brist på redaktionell ambition, man vill ha egenfabricerade stjärnnnamn och inte verklig diskussion.

          Like

        • Jag anar att du har en poäng och ibland är kejsaren (och kejsarinnorna) osedvanligt nakna. Det är nog svårt att ställa sig utanför cirkusen – jag gissar att de här tendenserna även finns inom akademin. Även om vi vårdar myten om den absoluta meritokratin.

          Like

        • Förr skrev man ju inte “jag” i vetenskapliga texter – avhandlingar, sammanfattningar av en rapport etc – och inte heller i tidningen, utom ibland på sportsidorna och i kåserier. Idag ropas det “JAG anser.. – JAG har visat…- JAG var med om hur…JAG var först med….” hela tiden. Tonfall och personlig story som argument. Jag menar nog att det här har stigit somliga åt huvudet; dessutom är en hel del yngre kulturskribenter och tyckare ovana vid tanken att någon skulle kunna läsa deras texter kritiskt och ställa dem mot annat som personen har sagt eller gjort.

          Like

          • jag hör ju till dem som gillar ett personligt tilltal (om nu någon bloggläsare skulle ha undgått den detaljen) men det händer att JAG reagerar mot studenter som ställer sig själv i centrum vid uppsatsskrivande.

            Det ska helst inte skymma empirin…

            Like

          • Visst, en kritiker ska ju vara personlig och vetenskap drivs naturligtvis också av personliga erfarenheter. Men det blir värre när det är oklart vilka värdeskalor eller metoder det egentligen är som tas i bruk, utom att JAG tycker så här (är en viss gestaltning t ex förkastlig, rasistisk och dammig eller prov på pigg ironi som skojar med fördomar och klichéer? det där sorterar många kritiker idag bara upp i eget huvud och säljer det sedan med att så här borde ni tycka för JAG anser…)

            Om man bygger rakt av på en personlig story så bör man i alla fall göra den heuristiskt begriplig för publiken, visa att det är troligt el. logiskt att de här erfarenheterna återkommer hos en del andra. Anser JAG.

            Like

          • Nej, inte handlett – men opponerat på några stycken och diskuterat med andra som skrivit uppsatser i olika ämnen, och med somliga lärare (inte om mina egna opus, då). Och läst en hel del historia och litteraturkritik, i olika format. Så man har haft anledning att fundera över hur maskineriet ser ut under texten.

            Like

          • Jo – det finns stora skillnader mellan institutioner, men också en rörelse över tid. Just nu arbetar många högskolor med att förbereda sig inför granskningar som kommer att fokusera på examensarbeten.

            Låt mig försiktigt säga: *det råder inte koncensus om vad som är kvalitet*.

            Like

  6. Som jag ser det är det alldeles för tidigt att visa varken skadeglädje eller storhet i medgång, eller motståndares motgång. Hittills har feministernas dumheter drabbat andra mångfalt mer än de drabbat dem själva.

    Like

    • Hmmm – man kan inte mäta lidande så enkelt.

      Men på ett ekonomiskt plan handlar det naturligtvis om mycket pengar. Hur ska miljarderna till jämställdhetsarbete fördelas?

      Like

Leave a reply to lavazza1891 Cancel reply