Patrik Svensson skriver fint om Maurice Sendak.

Länk

Man kan undra varför just Maurice Sendak blivit en så älskad barnboksförfattare. Han hatade själv att kallas så. Han menade att det förminskade honom. Han var ju i högsta grad en intellektuell. Han läste massor, behärskade sin konsthistoria, pepprade sina berättelser med referenser till filosofin och världslitteraturen. Men det var som om han alltid också tillät genvägar in i sina böcker. Den bästa barnkulturen fungerar alltid så, den konstruerar olika nivåer. Det finns olika vägar in i och genom den.

Han förband sig också till en slags principfast ärlighet. ”Jag vägrar ljuga för barn” sa han. Fast i ett avseende ljög han. På ett sätt anpassade han sin konst till barnens värld. Han besparade dem nämligen det lidande hans föräldrar, och i förlängningen han själv, genomgått. Hans karaktärer och sagohjältar kunde utsättas för de mest dramatiska, besynnerliga och tragiska äventyr, men de fick i slutändan alltid göra det som Philip och Sadie Sendak aldrig fick göra. De fick komma hem.