En ny avhandling är på gång “Bångstyriga barn”, skriven av en tidigare lärarstudent Klara Dolk som jag har haft. Men hon disputerar inte förrän i juni, så vi får vänta ett tag till.
Det verkar äntligen vara en bok som inte handlar om alla dessa “läraktiga” barn som pedagogisk forskning i vanliga fall svämmar över av, utan om barn med egen vilja och egna intressen som ligger utanför pedagogens makt och kontroll. Härligt!
Genuspedagogik har slagit igenom stort i förskolan.
Men hur fungerar det i praktiken? Vad händer när
barnen inte alltid tacksamt tar emot vuxnas
välmenande försök att fostra, utan istället gör
motstånd? Och hur skulle ett jämställdhetsarbete
kunna se ut som inte enbart utmanar normer om
»kön«, utan också normer om »barn« och »vuxna«?
I Bångstyriga barn möter vi barn och pedagoger på
en förskola där man aktivt arbetar med genuspedagogik,
likabehandling och barns rättigheter.
Boken handlar om hur vi vuxna, lärare såväl som
föräldrar, försöker påverka barnen åt »rätt« håll.
Om hur svårt vi har att låta barnen vara delaktiga
och få makt att påverka på riktigt – och om hur
barnen inte alltid låter sig styras, utan istället blir
just bångstyriga. Men barnens motstånd kanske
inte är ett problem, det kanske i själva verket är
ett sätt att utöva demokrati?
Boken vänder sig till alla som är intresserade av
pedagogik och barnuppfostran i relation till makt,
normer och delaktighet.
Klara Dolk är verksam vid Stockholms universitet och utbildad förskollärare. Hon föreläser om genuspedagogik och normkritisk pedagogik och har bland annat medverkat i antologin En rosa pedagogik(2011). Bångstyriga barn är
hennes doktorsavhandling.
Jag har upplevt något mycket likt genuspedagogik. Söndagsskola och kristendomsundervisning på 1950-talet . Välavlönade fanatiska vuxna ,oftast löjliga och patetiska figurer som försökte övertyga oss barn om saker som fullständigt stred mot vårt förnuft och våra egna empiriska erfarenheter och var totalt irrelevanta för vårt riktiga liv. Inte brydde vi oss om va de sade, vi fnissade tyst åt deras haranger och lärde oss själva av det riktiga livet och av andra barn. Mina vänner från fd Sovjet har samma erfarenhet . Pionjärerna vaccinerade 90 % av alla barn för resten av livet mot kommunismens förljugenhet. Vi lärde oss alla att säga “jaja” , och teg och led för annars tog skiten bara mer tid. Själv lärde jag mig sova med öppna ögon, har jag haft mycket glädje av i mitt liv.
Jag försöker att inte generalisera. Det är en brokig skara som ryms under det genuspedagogiska paraplyet. Det är möjligt att arbeta generöst pluralistisk och verkligen tro på barnets förmåga att göra egna val – men de flesta ramlar nog ner i moralistgropen.
Tysta tankar 
En ny avhandling är på gång “Bångstyriga barn”, skriven av en tidigare lärarstudent Klara Dolk som jag har haft. Men hon disputerar inte förrän i juni, så vi får vänta ett tag till.
LikeLike
Aha – spännande titel!
LikeLike
Jo, och jag väntar på hennes spikex …
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9170377251
LikeLike
Det verkar äntligen vara en bok som inte handlar om alla dessa “läraktiga” barn som pedagogisk forskning i vanliga fall svämmar över av, utan om barn med egen vilja och egna intressen som ligger utanför pedagogens makt och kontroll. Härligt!
LikeLike
Javisst, låter det lovande!
LikeLike
En lockande beskrivning:
Genuspedagogik har slagit igenom stort i förskolan.
Men hur fungerar det i praktiken? Vad händer när
barnen inte alltid tacksamt tar emot vuxnas
välmenande försök att fostra, utan istället gör
motstånd? Och hur skulle ett jämställdhetsarbete
kunna se ut som inte enbart utmanar normer om
»kön«, utan också normer om »barn« och »vuxna«?
I Bångstyriga barn möter vi barn och pedagoger på
en förskola där man aktivt arbetar med genuspedagogik,
likabehandling och barns rättigheter.
Boken handlar om hur vi vuxna, lärare såväl som
föräldrar, försöker påverka barnen åt »rätt« håll.
Om hur svårt vi har att låta barnen vara delaktiga
och få makt att påverka på riktigt – och om hur
barnen inte alltid låter sig styras, utan istället blir
just bångstyriga. Men barnens motstånd kanske
inte är ett problem, det kanske i själva verket är
ett sätt att utöva demokrati?
Boken vänder sig till alla som är intresserade av
pedagogik och barnuppfostran i relation till makt,
normer och delaktighet.
Klara Dolk är verksam vid Stockholms universitet och utbildad förskollärare. Hon föreläser om genuspedagogik och normkritisk pedagogik och har bland annat medverkat i antologin En rosa pedagogik(2011). Bångstyriga barn är
hennes doktorsavhandling.
LikeLike
Jag har upplevt något mycket likt genuspedagogik. Söndagsskola och kristendomsundervisning på 1950-talet . Välavlönade fanatiska vuxna ,oftast löjliga och patetiska figurer som försökte övertyga oss barn om saker som fullständigt stred mot vårt förnuft och våra egna empiriska erfarenheter och var totalt irrelevanta för vårt riktiga liv. Inte brydde vi oss om va de sade, vi fnissade tyst åt deras haranger och lärde oss själva av det riktiga livet och av andra barn. Mina vänner från fd Sovjet har samma erfarenhet . Pionjärerna vaccinerade 90 % av alla barn för resten av livet mot kommunismens förljugenhet. Vi lärde oss alla att säga “jaja” , och teg och led för annars tog skiten bara mer tid. Själv lärde jag mig sova med öppna ögon, har jag haft mycket glädje av i mitt liv.
LikeLike
Jag försöker att inte generalisera. Det är en brokig skara som ryms under det genuspedagogiska paraplyet. Det är möjligt att arbeta generöst pluralistisk och verkligen tro på barnets förmåga att göra egna val – men de flesta ramlar nog ner i moralistgropen.
Och har man väl hamnat där är det lång väg upp.
LikeLike