Jag har missat några avsnitt och det finns en risk att jag felbedömer karaktärena i den svenska teveserien Molanders.
Först har vi den karikerade kapitalisten Mats – en obildad mobbare som tar alla chanser att genom sina pengar förtrycka omgivningen. Tror att Pour Adeline är klassisk musik och vet inte vad en konsertmästare gör. Ren ondska i en form vi sällan ser nu för tiden.
Den halvkriminelle och inkompetente L-G Wärn är styrelseordförande i konserthusföreningen. En mardröm för sin omgivning på alla sätt. Lismande och skrupelfri. Ynklig och lömsk.
Den kvinnlige prästens man kantorn är ytterligare ett exempel på män som har gått vilse, Han är manipulativ och oattraktiv på ett sätt som närmast tvingar prästen till otrohet – av ren tristess.
Olofs pappa tycks leva i skuggan av sin dominanta och okänsliga fru. På något sätt har de fått sin relation att fungera genom att han underordnar sig sin odrägliga och okänsliga fru.
Sonen är seriens känslomässiga centrum. Han vill egentligen uppnå den patriarkala maktdrömmen (att bli dirigent) men misslyckas i olika musikaliska sammanhang. Hans prestationsinriktade mamma försöker tvinga honom till fysiska aktiviteter och försöker styra bort intresset från självdestruktiv och inåtvänd pianomusik. Sonen förundras över att flickan han är kär i dras till vanliga töntiga killar.
Till sist har vi Olof som är den egentlige huvudpersonen. Ensam och instängd i sig själv försöker han rekonstruera sitt självförtroende efter en misslyckad karriär i storstaden som konsertpianist. Han dirigerar amatörorkestern men dras in i intriger och har inte förmågan att såga nej. Olof är en snäll men svag person som ständigt kompromissar med sitt samvete. Han drömmer om att vara otrogen med prästen men vågar inte riktigt ta steget.
Olofs fru föraktar honom (eftersom han inte kan säga nej till sin mor) och är otrogen med en ung arbetskamrat av utländsk härkomst som antagligen representerar en mer äventyrlig form av maskulinitet.
Är detta seriens budskap till den svenska mannen?
Måste alla relationsserier ha ett budskap till mig, dig, mannen, kvinnan, könet, vår generation o dyl.?. Den här serien visar väl på hur det kan vara. Jag känner igen mig själv i många scener.
LikeLike
Du har rätt – budskapet kan också handla om igenkänning. Det är normalt att vara alienerad.
LikeLike
Om än inte i samma klass som “30°C i februaru” tycker jag Molanders är riktigt bra drama. Mats är en mycket dryg översittartyp men inte särskilt ondsint. L-G tycker jag är suveränt skildrad, medelmåttan utan trygghet i familjen som på sitt hopplösa sätt med alla medel söker bekräftelse samtidigt som han klamrar sig fast vid sin sjuka mor. Olofs pappa är genialt skildrad som grinig gubbe som är utled fruns ständiga tjat. Hon i sin tur är överbeskyddande och klängig men präglad av en otrygg uppväxt. Sonen har drömmar om att bli något men lider under skolålderns konformism, blir brädad av den coola killen och får nöja sig med klassens ännu värre kuf. Dottern är plågad av familjens allmänna dysfunktion. Fanny lider av prestationsångest i 40-årskris och söker bekräftelse. Olof är alltför snäll och hans konfliktundvikande leder till allt större problem. Den som avviker rejält från de övriga är kantorn som är en ganska obehaglig typ med sjukligt kontrollbehov, vilket hittills varit oförklarat.
LikeLike
Tycker du träffar rätt i din analys. Molanders är fascinerat obehaglig på nåt konstigt sätt, hälsar rektorn i periferin
LikeLike
Tack Bertil!
Det kan handla om klasstillhörighet också. Frågan är om män i övre medelklassen är extra vilsna. (jag vågar inte skriva “utsatta”)
LikeLike
Är det inte just detta som snart är problemet med all svensk TV drama. Tröttsamt övertydliga arketyper. Dvs som musiken i schlagerfestivalen. Jag vill ha jazz.
LikeLike
Jo det är lite övertydligt men ändå ganska bra gjort, i ovan nämnda 30 grader i februari tycker jag att samtliga karaktärerna var utomordentligt komplexa. När det gäller musiken är Molanders ganska unik i och med att man låter musikstyckena spelas i sin helhet utan att tonas bort.
LikeLike
Jag hann aldrig med att upptäcka musiken. De destruktiva insinueringarna vart tydliga redan efter en kvart i första avsnittet.
Då väljer jag numera bort. Tvärsnabbt.
LikeLike
För övrigt tycker jag att Jacob Eriksson ska få pris för sin briljanta tolkning av den vedervärdige L-G Wärn.
LikeLike
Möjligen sevärd om det inte finns något bättre. Men den är lite för småputtrig mitt upp i alltsammans. De där gubbsen har man sett flera gånger tidigare. Kvinnorna slipper lätt undan, vilket inte gör serien speciell heller.
Håller med om att 30 grader i februari var bättre.
LikeLike
Kan du ge exempel på en serie som skildrar män på ett, enligt dig, bättre sätt?
LikeLike
Nja – jag försöker undvika all form av normativitet. Men “Våra vänners liv” hade ändå ett stänk av ljus i tanken på att manlig vänskap var möjlig i en värld där alla andra relationer brutit samman.
http://allehanda.se/noje/1.2408720-en-ny-bild-av-manlig-vanskap
Anders Ekborgs porträtt i av ett självupptaget svin kompletterad bilden av män som hopplösa varelser.
Kanske finns det hopp i säsong 2? För det kan väl inte sluta här?
LikeLike
Radioteatern gav för ett bra tag sedan en mycket rolig och tankeväckande pjäs som hette “Familjen Bra”. Allt gick dem väl i händer på alla sätt. Men sådana serier vill vi väl inte se. Mats?
LikeLike
Jag behöver inte några goda förebilder. Det är inte min poäng. Men jag letar efter sprickor i muren – någon som har lite riktning i sitt liv?
LikeLike
Riktning Avgrunden i Molanders.
LikeLike
Vårt behov av dystopier tycks vara oändligt.
LikeLike