Den killen verkar inte riktigt veta på vilket ben han ska stå. För bara en dryg månad sedan skrev han att alla män hatar kvinnor. Han verkar ha lite problem med sitt varande. Har han gått i terapi sedan senast?
Jag skiter i vad han skrev förra månaden.
Dagens kröninka är som ensamt dokument helt befriande underbart. Frugan skrev ut den på lasern och sa att vi skulle rama in den och sätta upp den på väggen i vardagsrummet.
AV
Jag läste den krönikan du åsyftade och förstår då din reflektion.
Bengt gör ju i den samma typ av generaliseringar som han i grunden kritiserar i den senare krönikan.
Han buntar ihop alla män till en enhet fast hans beskrivning egentligen stämmer på en viss grupp män likväl som på en viss grupp av kvinnor.
Något i uppväxten och möjligen i den genetiska personligheten skapar frustrationer.
Vissa personer har en förmåga att externalisera alla smärtor. Det är för jobbigt att internalisera och läsa av andras känslor och behov.
Då är det dags att träffa en jäkligt skickliga psykoterapeft.
Men alla har inte den turen och förmågan.
Kajsa Ekis Ekman satte fingret på något viktigt i den här artikeln: de som idag vill skaffa sig makt och ljudfång i media kommer inte med några tydliga argument, distinkta analyser av hur det ligger till, sådana som är relaterade till någon slags delad verklighet. Istället utropar man sig som tillhörig en hipp marginaliserad grupp, och ropar sedan att man är nedtystad. När debatten eller bara snacket tar fart använder man olika incidenter eller ordval inom denna debatt, denna mediala teater för att ivrigt bekräfta att man är nertystad. men för att detta ska fungeta måste du i själva verket veta vad som fungerar att säga, du måste kanske också känna rätt personer. Du måste med andra ord i realiteten vara en insider.
Det är en av de senaste årens viktigaste svenska kultrusidesartiklar, en som fångar upp något som många har sett men haft svårt att formulera.
Och jag skulle tillägga att många av de inlägg hon syftar på är mera dagsnoteringar än någon sorts generellt grundad kritik: ,man vill att det ska se ut som om man hade principiella skäl till sina fördömanden men tittar man närmare är det uppenbart att man inte har det. Fienden är fiende i två, tre veckor, dvs så länge som krönikan, snackisen eller affären är vid liv. Sen kan man hoppa hage till nästa position.
“Här förlorar debatten alla kopplingar till verkligheten och blir ett spel mellan positioner. Är det därför jag får ont i magen? Min magkänsla reagerar på att jag, som kropp och själ i en fysisk värld, är frånvarande. Allt är reducerat till positioner. I Arena rör man sig i en abstrakt värld full av minerade positioner, där den som inte är väl bevandrad alltid riskerar att gå på en mina. Resultatet är, som Arena är ett exempel på, att den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor. Just i det skede där klyftorna i samhället ökar och en levande debatt behövs som mest försvåras inträdet alltmer. Det är en paradox att ju fler perspektiv som läggs till, desto svårare är det att få tillträde.
En värre följd är att andra tar över samtalet om livsfrågorna. Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama. Om man dubbelarbetar och får höra Arena fnysa ”livspussel” står alliansen redo med sina enkla lösningar om billig städhjälp. Kan vänsterns debattorgan inte se människors vardag och formulera analys och lösningar, kommer någon annan göra det.”
Ganska relevanta frågor han ställer, om man säger så? Vi har ju fått en kast av debattörer som ena dagen (och ofta) koketterar med hur upptagna de är av ‘livspusslet’ (liksom sina tilltänkta läsare då) för att nästa vecka försöka framställa sig som de som är marginaliserade av andras livspussel och normer, eller som vill slänga hela pusslet i väggen. Och hela diskussionen fokuserar mer på dramaturgin inom debatten än på några tydligt utskurna problem eller ståndpunkter. Det blir enklare att göra stegförflyttningarna då – och att avfärda andra, både inom den egna rörelsen och utanför.
Eller som *hon* ställer då, men jag är övertygad om att både Ekis Ekman och Suspensoarbloggaren lyfter fram något väsentligt i hur den här sortens diskurs och debattmetoder samspelar med en utåt alltmer avpolitiserad samtid, och lämnar över diskussionen till en kast av delvis självutnämnda mediala mandariner.
Som en antikhistoriker uttryckte det: “Platon var ingen demokrat, men han förstod dock att politik för det politiska spelets egen skull får katastrofala konsekvenser”. Byt ut “politik för det politiska spelets egen skull” mot “politiserande låtsasdebatt för debattspelets egen skull” och utan något ansvar, ja, så är vi hemma i samtiden.
Tysta tankar 
Den killen verkar inte riktigt veta på vilket ben han ska stå. För bara en dryg månad sedan skrev han att alla män hatar kvinnor. Han verkar ha lite problem med sitt varande. Har han gått i terapi sedan senast?
LikeLike
Jag skiter i vad han skrev förra månaden.
Dagens kröninka är som ensamt dokument helt befriande underbart. Frugan skrev ut den på lasern och sa att vi skulle rama in den och sätta upp den på väggen i vardagsrummet.
LikeLike
AV
Jag läste den krönikan du åsyftade och förstår då din reflektion.
Bengt gör ju i den samma typ av generaliseringar som han i grunden kritiserar i den senare krönikan.
Han buntar ihop alla män till en enhet fast hans beskrivning egentligen stämmer på en viss grupp män likväl som på en viss grupp av kvinnor.
Något i uppväxten och möjligen i den genetiska personligheten skapar frustrationer.
Vissa personer har en förmåga att externalisera alla smärtor. Det är för jobbigt att internalisera och läsa av andras känslor och behov.
Då är det dags att träffa en jäkligt skickliga psykoterapeft.
Men alla har inte den turen och förmågan.
Men som alternativ så går man en snabbkurs:
LikeLike
Kajsa Ekis Ekman satte fingret på något viktigt i den här artikeln: de som idag vill skaffa sig makt och ljudfång i media kommer inte med några tydliga argument, distinkta analyser av hur det ligger till, sådana som är relaterade till någon slags delad verklighet. Istället utropar man sig som tillhörig en hipp marginaliserad grupp, och ropar sedan att man är nedtystad. När debatten eller bara snacket tar fart använder man olika incidenter eller ordval inom denna debatt, denna mediala teater för att ivrigt bekräfta att man är nertystad. men för att detta ska fungeta måste du i själva verket veta vad som fungerar att säga, du måste kanske också känna rätt personer. Du måste med andra ord i realiteten vara en insider.
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-vansterns-arena-gar-at-hoger
Det är en av de senaste årens viktigaste svenska kultrusidesartiklar, en som fångar upp något som många har sett men haft svårt att formulera.
Och jag skulle tillägga att många av de inlägg hon syftar på är mera dagsnoteringar än någon sorts generellt grundad kritik: ,man vill att det ska se ut som om man hade principiella skäl till sina fördömanden men tittar man närmare är det uppenbart att man inte har det. Fienden är fiende i två, tre veckor, dvs så länge som krönikan, snackisen eller affären är vid liv. Sen kan man hoppa hage till nästa position.
Bra kommentar här: http://suspensoarg.wordpress.com/tag/majoritetssamhallet/
LikeLike
Oj då!
Den här slutklämmen var jag inte beredd på:
“Här förlorar debatten alla kopplingar till verkligheten och blir ett spel mellan positioner. Är det därför jag får ont i magen? Min magkänsla reagerar på att jag, som kropp och själ i en fysisk värld, är frånvarande. Allt är reducerat till positioner. I Arena rör man sig i en abstrakt värld full av minerade positioner, där den som inte är väl bevandrad alltid riskerar att gå på en mina. Resultatet är, som Arena är ett exempel på, att den urbana medelklassen tar över arbetarrörelsens arenor. Just i det skede där klyftorna i samhället ökar och en levande debatt behövs som mest försvåras inträdet alltmer. Det är en paradox att ju fler perspektiv som läggs till, desto svårare är det att få tillträde.
En värre följd är att andra tar över samtalet om livsfrågorna. Om Bangs intellektuella ägnar sig åt att utropa sig själva till marginaliserade och därmed tar spjärn mot heterosexuella mödrar, kommer en nybliven mamma i stället att gå till livsstilsmagasin som Mama. Om man dubbelarbetar och får höra Arena fnysa ”livspussel” står alliansen redo med sina enkla lösningar om billig städhjälp. Kan vänsterns debattorgan inte se människors vardag och formulera analys och lösningar, kommer någon annan göra det.”
LikeLike
Ganska relevanta frågor han ställer, om man säger så? Vi har ju fått en kast av debattörer som ena dagen (och ofta) koketterar med hur upptagna de är av ‘livspusslet’ (liksom sina tilltänkta läsare då) för att nästa vecka försöka framställa sig som de som är marginaliserade av andras livspussel och normer, eller som vill slänga hela pusslet i väggen. Och hela diskussionen fokuserar mer på dramaturgin inom debatten än på några tydligt utskurna problem eller ståndpunkter. Det blir enklare att göra stegförflyttningarna då – och att avfärda andra, både inom den egna rörelsen och utanför.
LikeLike
Eller som *hon* ställer då, men jag är övertygad om att både Ekis Ekman och Suspensoarbloggaren lyfter fram något väsentligt i hur den här sortens diskurs och debattmetoder samspelar med en utåt alltmer avpolitiserad samtid, och lämnar över diskussionen till en kast av delvis självutnämnda mediala mandariner.
Som en antikhistoriker uttryckte det: “Platon var ingen demokrat, men han förstod dock att politik för det politiska spelets egen skull får katastrofala konsekvenser”. Byt ut “politik för det politiska spelets egen skull” mot “politiserande låtsasdebatt för debattspelets egen skull” och utan något ansvar, ja, så är vi hemma i samtiden.
LikeLike