Det känns som att Sveland ägnar sig åt kraftfull historieförfalskning och att de traditionella medierna och kulturjournalisterna inte ville peta i variga sår utan låter bli sin djupgranskande roll. Jag hoppas att de alternativa medierna, bloggarna och FB ser till att detta inte går!
För mig som tror att vi kan använda statistik för att veta mer så är Eva Lundgren och projektet Slagen Dam som ett rött skynke. Det är ett paradexempel på missbruk av statistiska data och gjorde att arbetet för misshandlade kvinnor tog flera stora kliv bakåt.
Vissa människor har förbrukat sitt förtroende för alltid och borde byta yrke. Dit hör utan tvekan Eva Lundgren! Frågan vi borde ställa är om det samma borde gälla Sveland.
Större dagstidningar samt etermedia verkar i stort sett ha fimpat sin uppgift att driva någon sorts granskande bevakning av Sveland – med granskande menas då att inte bara i stort sett svälja hennes historieskrivning och hennes mytologiserande, hypen kring henne. Det ses tydligen som för känsligt att inte visa sig lojal eller “snäll” mot henne. I stort sett allt som är kritiskt på allvar motas ut till småtidningar – Altstadts recension prickar in svårigheterna med brio, men hon skriver ofta i Aftonbladet, det är naturligtvis där den borde ha stått – eller trycks ner. Jag kan sätta tio tusen på att många helt vanliga skribenter, inte minst frilansare och vikarier känner att Sveland m fl idag räknas som untouchable; redaktionerna tolererar inte att hon behandlas som en vanlig dödlig eller att någonting skrivs som ens kan ge intryck av att ge ett par poäng åt t ex Pelle Billing.
Man kör bara vidare med Svelands fräsiga historia och framställer den som i princip faktasäkrad. Den kritiska bevakningen blir en fråga för bloggarna, ofta bloggare som på förhand har en viss distans till medias “feminism” – och den kan då dömas ut som kvinnofientligt näthat av mediefrälset. Eländigt.
Det är helt enkelt löjligt att det (i gamnmelmedia) bara är Altstadt och kanske ledarskribenter på Svenskan (om dessa bryr sig) som vågar påpeka att Sveland gör en grotesk övervärdering av Evin Rubars roll, att medias (inklusive Timbros) granskning av FI var helt normal och att det inte finns för mycket intern kritisk debatt inom svensk feminism idag, utan mycket för litet och alltför litet *öppen* debatt. Den slags debatt där man faktiskt diskuterar med sina motståndare och utåt med publikens frågor, inte bara med det egna gänget.
Tysta tankar 
Hakelius har bara delvis rätt. Även Nina Lekander på Expressen var långt ifrån hyllande, trots att hon själv är feminist.
LikeLike
Det känns som att Sveland ägnar sig åt kraftfull historieförfalskning och att de traditionella medierna och kulturjournalisterna inte ville peta i variga sår utan låter bli sin djupgranskande roll. Jag hoppas att de alternativa medierna, bloggarna och FB ser till att detta inte går!
För mig som tror att vi kan använda statistik för att veta mer så är Eva Lundgren och projektet Slagen Dam som ett rött skynke. Det är ett paradexempel på missbruk av statistiska data och gjorde att arbetet för misshandlade kvinnor tog flera stora kliv bakåt.
LikeLike
Förtroende är ömtåligt. Jag hoppas att det går att reparera tilltron – men det känns om om en del skyttegravar har blivit en livsstil.
LikeLike
Hon är väl öppet statsfeminist och vänster murvel. En sådan där som tidigare haft tolkningsföreträdet. Läs gäran http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/marknaden-ar-kvinnans-basta-van_7982584.svd
LikeLike
Vissa människor har förbrukat sitt förtroende för alltid och borde byta yrke. Dit hör utan tvekan Eva Lundgren! Frågan vi borde ställa är om det samma borde gälla Sveland.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/antligen-ska-eva-lundgren-granskas_429435.svd
LikeLike
Större dagstidningar samt etermedia verkar i stort sett ha fimpat sin uppgift att driva någon sorts granskande bevakning av Sveland – med granskande menas då att inte bara i stort sett svälja hennes historieskrivning och hennes mytologiserande, hypen kring henne. Det ses tydligen som för känsligt att inte visa sig lojal eller “snäll” mot henne. I stort sett allt som är kritiskt på allvar motas ut till småtidningar – Altstadts recension prickar in svårigheterna med brio, men hon skriver ofta i Aftonbladet, det är naturligtvis där den borde ha stått – eller trycks ner. Jag kan sätta tio tusen på att många helt vanliga skribenter, inte minst frilansare och vikarier känner att Sveland m fl idag räknas som untouchable; redaktionerna tolererar inte att hon behandlas som en vanlig dödlig eller att någonting skrivs som ens kan ge intryck av att ge ett par poäng åt t ex Pelle Billing.
Man kör bara vidare med Svelands fräsiga historia och framställer den som i princip faktasäkrad. Den kritiska bevakningen blir en fråga för bloggarna, ofta bloggare som på förhand har en viss distans till medias “feminism” – och den kan då dömas ut som kvinnofientligt näthat av mediefrälset. Eländigt.
Det är helt enkelt löjligt att det (i gamnmelmedia) bara är Altstadt och kanske ledarskribenter på Svenskan (om dessa bryr sig) som vågar påpeka att Sveland gör en grotesk övervärdering av Evin Rubars roll, att medias (inklusive Timbros) granskning av FI var helt normal och att det inte finns för mycket intern kritisk debatt inom svensk feminism idag, utan mycket för litet och alltför litet *öppen* debatt. Den slags debatt där man faktiskt diskuterar med sina motståndare och utåt med publikens frågor, inte bara med det egna gänget.
LikeLike