Jag hade svårt att koncentrera mig. Sällan har en så väl förberedd intervjuare fått ut så lite av så många frågor.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag hade svårt att koncentrera mig. Sällan har en så väl förberedd intervjuare fått ut så lite av så många frågor.
Tysta tankar 
Att göra en skarp och genomträngande intervju med någon som bara glider undan och spelar fram sin trevliga, väna personlighet är nog omöjligt såvida det inte hör till programmets varumärke att här kommer man inte undan med fluff och här vågar vi bita till utan förvarning.
I BBC:s HardTalk hade hon naturligtvis inte kunnat köra detta “coy behaviour”-spår, men intervjuer av det slag som görs där förekommer ju knappast i svensk media.
LikeLike
Sakine Madon beskrev insatsen som “slipad”. Jag skulle snarare kalla den “slipprig”.
LikeLike
Förvånar mig inte. Sakine delar nog Filippa Reinfeldts inställning att många journalister bara är halvkommunistiskt slödder som inte förtjänar några svar och vars frågor förestavas av politisk propaganda.
(som FR förklarade för något år sedan som ursäkt för att hon i stort sett vägrade alla presskontakter om sitt politiska värv, utom med den egna hejaklacken)
LikeLike
Journalister har så mycket makt och utsätts för så liten offentlig kontroll i sin maktuövning att de inte ens behöver lära sig att vara “slipade” eller “slippriga”. Politiker måste övertyga eller åtminstone klara att ducka på ett snyggt sätt. Politiker har inte heller samma kåranda som journalister utan konkurrerar med varandra och exponerar varandras brister, vilket är något som journalister aldrig eller ytterst sällan gör.
LikeLike
Du beskriver ett läge som fanns för tjugo-trettio år sedan. I dagens svenska journalistik ser det inte ut så. Intervjuer görs oftast med silkesvantar och noll följdfrågor eller försök att tvinga politikern, författaren eller flimstjärnan till preciseringar; de får ofta köra sitt eget säljsnack helt enkelt.
Det där beror både på att reportern ofta har en svag position – den som bara är anställd på ett halvår i stöten vill inte riskera att komma hem med en intervju som ser “konstig” och grälig ut – och att redaktionerna vill ha en mysig och småputtrigt trevlig ton även när det är makthavare som intervjuas. Om Filippa duckar eller gör sig dummare/mer poulistisk än hon är borde hon tas i hampan och ställas inför raka frågor och kallt stål, det går utmärkt att göra det utan att bli orimligt aggressiv.
LikeLike
Fast det jag skrev handlade inte om journalisters ställning när de granskar andra makthavare, utan just om offentlig granskning av hur journalister utövar sin makt. Att det finns mäktiga personer som kan undgå eller manipulera jorunalistisk granskning är vi överens om. Jag beskriver bara hur det ser ut när dessa makthavare är journalister, och då behöver journalisterna inte vara slipade eller slippriga eftersom de helt kan undvika sådan granskning eller i värsta fall helt kan regissera den.
LikeLike
Okay, håller med om att vi länge har haft ett läge där journalister/mediamänniskor har *ett* slags yttrandefrihet och utrymme, och vi andra ett annat slags, oftast klart mindre – och där vissa personer (journalister, chefer eller politiker) undgår granskning.
Det kan vara påfallande likt dynamiken i tjejgäng på högstadiet och gymnasiet – vissa har hög status och tar sig rätten att regissera vad alla ska gilla, vilka frågor som får ställas, vilka som är fina och fula, inne och ute och så vidare.
LikeLike
Hmmmm – Ekots lördagsintervju är ju trots allt den mest prestigefyllda medieexponering en politiker kan utsätta sig för.
Jag var mest förvånad över att Karin Ericsson – trots uppenbart goda förberedelser fick ut så lite av sina frågor.
Vad var det som hände egentligen? Jag tror inte det handlade om anställningstrygghet.
LikeLike