Jag njuter av att inte behöva skriva om den obehagliga soppan. Många andra känner sig manade. Ovanstående infograf lyfter diskussionen från det begränsade svenska perspektivet.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag njuter av att inte behöva skriva om den obehagliga soppan. Många andra känner sig manade. Ovanstående infograf lyfter diskussionen från det begränsade svenska perspektivet.
Tysta tankar 
Jo, jag är faktiskt lite trött på näthat vid det här laget. Speciellt när en person som just uppträtt med ledsen min i UG själv ägnar sig åt att håna folk på nätet. Inte direkt manligt (jag ska…, trycka upp…) utan på det där kvinnliga högstadieskolgårdssättet, de tusen nålarna i ryggen sättet.
LikeLike
Idag ska jag ägna dagen åt att vara vänlig.
LikeLike
Jag är mycket trött på propagandan om det sk “näthatet”. Det hatas definitivt på nätet, men det görs en horribel skillnad på hat och hat.
En massiv hatpropaganda via alla officiella mediakanaler ignoreras medans enstaka individers övertramp används av samma mediarepresentanter för att stigmatisera alla som inte håller med dem. Man gör praktfulla självmål utan att förstå det. Se exvis här:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16211171.ab
LikeLike
Mycket av det som huvudlöst kategoriseras som näthat och sedan diskuteras utan referens till vad som egentligen sades eller skrevs är bara någons kommentar om den där jättelika elefanten mitt i rummet.
LikeLike
En sak till, hela näthatskampanjen är skapad för att behålla makten över “bilden” utan att behöva bevisa den och svara sakligt på kritiska invändningar. Men jag fortsätter att tro på att vi kan röra oss mot mer demokrati. Jag delar värdegrund med demokratiskt sinnade personer, oavsett om de prioriterar miljö, resuresfördelning eller annat. Den offentliga debatten domineras av personer som inte sätter demokrati som högsta princip. En del är nog inte alls intresserade av demokrati. Som det verkar….
LikeLike
Nu gör du väldigt generaliserande påståenden om diffusa grupper. Jag är glad om du avstår från det. Här diskuterar vi och försöker undvika den typen av positionering.
LikeLike
Jadu, du kör samma härskarteknik vid behov som alltid. Men det är ju din blogg och jag är ju inte direkt inbjuden att framföra dessa synpunkter. Passar det bättre om Sanna Rayman säger samma sak? http://blog.svd.se/ledarbloggen/2013/02/11/hat-som-inte-gills/
LikeLike
Alltid?
Hmmm – har vi träffats förut?
LikeLike
Du får gärna vara konkret – det var de allmänna påståendet som jag inte gillade.
Konspirationsteorier är obehagliga.
LikeLike
Organisera hela samhället som man gjort inom längdskidor och skidskytte. Kvinnor och män lever i en trevlig och mysig gemenskap – fast det verkar vara på blodigt allvar att vilja vara bäst.
Skidskyttets mixstafett är ur evolutionär synvinkel genial. Alla har förmånen att kunna påfågla utan destruktiva könskonflikter.
Redan 1946 skrevs böcker i ämnet.:
http://books.google.se/books/about/Hur_m%C3%A4nskliga_konflikter_uppst%C3%A5.html?id=RJUHMgAACAAJ&redir_esc=y
LikeLike
Den finns fortfarande att få tag på för 80 kr.
http://www.bokborsen.se/?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=1&mediatype=0&screator=Brend%20William%20A
LikeLike
Jag blir lite nervösa av innehållsdeklarationen om att det är de här konflikterna som ligger bakom klasskampen – Marx kom tillbaka!
LikeLike
Det är poänglöst, eller ska vi säga vilseledande att köra fram bilden av ett allmänt manligt hat mot kvinnor, eller de ondas hat mot de goda, när samma debattörer blundar för hur man själva talar. I sina egna artiklar, bloggar och twitterflöden har de här medieproffsen inga som helst problem med att kalla vem som helst för ignorant pellejöns, machosvin eller beskyddare av våldtäktsmän. och det är klart att de vet att det sprids ut i offentligheten.
Även de popfeministiska debattörer som inte själva använder riktigt så grova invektiv tolererar utan den minsta reaktion att andra gör det, de personer de beskriver som sina hederssystrar och finaste smartaste vännen. Inget snack om kollektivt ansvar för samtalstonen där inte. Av de andra begär man däremot med jämna mellanrum att alla måste “ta avstånd från” eller vägra arbeta ihop med den som sagt något förgripligt. Ungefär på samma sätt som när vissa liberala ledarskribenter, på bekvämt läktaravstånd, krävt att alla som på något vis står till vänster ska ta avstånd från Ilmar Reepalu, eftersom denne är antisemit och främlingsfientlig (nej det är han inte, de som läser honom på det sättet har helt missat situationen i Malmö och valt att tolka allting enligt sina egna preferenser).
Den här debatten är i hög grad uttryck för ett positionsspel: somliga vill hävda sitt anspråk på att alltid vara utsatta offer.
LikeLike
Just den positionen är både eftersträvansvärd och riskabel. Jag tycker att det är många män som kör samma knep:
– Det är feministernas fel….
LikeLike
För att reda ut en sak: det handlar mindre om feminismen som ideologi än om ett klättrargång som vill göra medial karriär med vilka medel som helst. Många av dem är inte feminister i nån särskilt hållfast mening. även om de lyckats sno den etiketten. Men de utgör en hyfsat homogen grupp i media och i det intellektuella nöjeslivet, och agerar ofta med gemensamma intressen, som en flock alltså.
Det är därför jag ganska konsekvent kallar dem mediefeminister eller popfeminister. Sex-and-the-City-feminister kunde man också säga.
LikeLike
Jag antar att det finns en hel del gränsfall och tror det blir svårt att sätta upp skarpa kriterier för vem som kvalar in i gruppen. Men som arbetshypotes behöver vi kanske inte bekymra oss om sådant.
Feminismen har alltså i någon mening blivit kidnappad? Ungefär som vänstern?
LikeLike
Ja, den feminism som syns och hörs i Sverige idag har ju inte speciellt mycket gemensamt med vad som fanns på banan före säg 1990-talet. Man låtsas att man försvarar krav på lika villkor och lika rättigheter, men i själva verket är det mest sin egen livsstil och sina moraliska prerogativ – det är jag som ska få döma och ni som måste avstå den makt ni har fått med modersmjölken – som den här gruppen medietjejer försvarar. Och det *är* media som är första stoppet för nästan alla som vill göra karriär inom den griuppen, i många fall blir de också kvar där, och skaffar sig makt där.
Det var tydligt redan med Fittstim: “frigörelse” där tycktes nästan alltid innebära att få komma till Stockholm, att ta sig dit och bli upptäckt av media, att får komma in i medieklassen. Tanken att en kvinnlig förebild kunde vara en läkare, en tung jurist, en författare som *inte* gjorde anspråk på att vara tydligt feministisk, en vetenskaplig nydanare – hela det fältet var utsuddat i texterna i Fittstim och det har väl förblivit så. Det är media man vill ha som arena, media och i viss mån politiken och akademin, men massmedia är hela tiden basplattan. Det beor förstås också på att det är lättare att ta sig in där och snabbare att påverka,
Och ända sedan nån gång vid 90-talets mitt vill svensk media ha arga unga tjejer.
LikeLike
Vi kanske inte behöver väcka liv i diskussionen om vilka forskningsprojekt som får bidrag inom akademin. Den ideologiska styrningen var inte särskilt vacker – frågan är om de här mönstren har blivit mindre uppenbara idag?
LikeLike
Och ja, den här “feminismen” är ofta genomdränkt av sexism, det behöver man inte vara Pär-Ström-hangaround för att se. Den är sexistisk *både* när det gäller kvinnor och män, men tydligare när det handlar om män. Både dess retorik och en del av dess praktiska förslag óch attityder.
Tror att det pekades ut ganska tydligt t ex i kommentarerna till Guillou-posten här på bloggen.
LikeLike
Jag har problem med ordet “sexism”. På ett plan handlar det kanske om att människor inte ska bedömas utifrån stereotypa normer när det gäller utseende – å andra sidan vill vi har frihet att uttrycka vår personlighet och attraktivitet utan att någon ska värdera mitt eventuella djup eller autenticitet.
På ett privat plan förstår jag det nästan korta stunder…
LikeLike
Kön har mycket större förklaringsvärde idag, i kulturen i stort, än det hade på 60-70-talet – människor tilltros inte och tllåts inte att stå fria från könsligt kopdade förväntningar. Visst är det mycket mer som har öppnats upp för kvinnor – en del nya fält har öppnats för män också, i själen och i samhället – men kravet på att spela upp någon form av roll som ska vara uttalat kön-lig – som ska matcha genusmässiga förväntningar – är mycket starkare idag än på 70-talet . Och det där backas upp av dagens nyfeminism, de lever i symbios med det och stödjer upp det.
Eller så här: de backar upp behov av mer eller mindre traditionellt kvinnlig bekräftelse och självbekräftelse – shopping, snygga kläder, presenter, att bli bjuden på middagar och fringisar, att få ha en större trovärdighet på olika sociala scener än män, att bli gullad med, att ha rätt till att vara bitchigt nyckfull – men drar ett streck över alla motsvarande manliga/socialt maskulina behov. Den senare sorten ses bara som förtryck och uttryck för patriarkal makt.
Man kan nog också säga att det handlar om att manligt och kvinnligt, var för sig, som livssfärer och sociala roller, har blivit mer polariserade: det är betydligt hårdare tag idag mellan *olika* slags män (gynnade män och trashade män) och dito kvinnor. Men idag är det nästan bara storstadsmedelklassen som hörs i det offentliga rummet. Offentligheten i Sverige har inte varit så kompakt medelklassig på många årtionden som den blivit sedan år 2000 ungefär.
LikeLike
Skall man vara krävande så finns det egentligen bara en sorts riktiga feminister.
Dvs den sortens kvinnor som startar och bygger framtidens stora exportföretag och som då med automatik skapar arbetstillfällen till den stora mängd unga män som inte förstod sig på hur kvinnoskolan var funtad.
Resten som skriker feminism är egentligen bara avundsjuka på den yta av frihet som äldre tiders män verkar ha haft – sett i ett efterhandsperspektiv.
Farsan hade alltid redan gått till jobbet när jag och mamma kom upp i köket!
LikeLike