Jag läser om den amerikanska mansrörelsens försök att sprida tanken på god maskulinitet.
De verkar ha ganska kul. Jag undrar om det är politiskt möjligt att få bidrag för liknande aktiviteter i Sverige?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Förutsättningarna är nog litet annorlunda i USA, både kulturellt och när det handlar om statskassan. Synen på familjen som en tätt sammanknuten enhet är betydligt mer positiv i staterna, det är också fler familjer som i stort sett klarar sig på en enda lön – mannens.
En svensk debattör som satt och sade att “jag brukar säga till barnen att pappa är vår hjälte” skulle bli utskrattad eller misstänkliggjord med en gång; byt ut pappa mot “mormor” så skulle det i varje fall passera utan att särskilt många ondgjorde sig över det, en del skulle nog också nicka instämmande. Orden fälldes av en bekant till mig, en sjuksköterska från St.Louis: hennes man hade hjälpt henne att bli fri från ett besvärligt föräldrahem med en bipolär och ibland alkoholiserad mor. Efter att de gift sig blev hon också tillräckligt säker på sig själv för att fullfölja sin utbildning och bygga upp en vuxen och stabil relation med sin mamma; maken hade också varit krigsplacerad i Irak under ett par år. Den sortens bild av en ansvarstagande, blodfull man som skapar trygghet för andra,. som vågar säga ifrån och som.förtjänar djup respekt för sin person, inte för sina pengar eller sina kläder är i stort sett avskaffad i Sverige, den ses i alla fall som en ren kvarleva som bara påträffas hos pingstvänner och muslimer. Sedan är ju USA en kultur där ordet ‘hjälte’ är mycket mindre sårbart för ironiserande än i Sverige, de flesta moderna storstadssvenskar känner nog ett tydligt motstånd mot att kalla andra än Raoul Wallenberg eller Ingemar Stenmark för hjältar, särskilt om det i grunden handlar om inre kvaliteter snarare än väl synliga yttre stordåd.
Så: det finns en mycket starkare grund för att lyfta fram, eller nyskapa, en positiv och trygg ny maskulinitet i USA än det gör i Sverige.
LikeLike
Det stämmer nog – i Sverige tycks det vara mer intressant att svara på frågor som “hur är män”?
Då blir de här försöken att diskutera god maskulinitet förvirrande.
LikeLike
Mmm. Medan du inte blir omkullsprungen av frågor som “Hur är (nutida) tonåringar?” eller “hur är skåningar egentligen?” – ingen förutsätter att en tonåring eller skåning vilken som helst behöver svara för vad några rötägg i Malmö eller Örkelljunga gjort.
LikeLike
Är det en fråga om medial logik? Vi måste hitta ett rubrikord som fångar företeelsen och den underliggande i generaliseringen “mäns näthat” verkar ligga bra i tiden.
Jag tror inte det går att skydda sig mot de här mönstren – behovet av en fiende är alldeles för starkt. Om bilden av män (eller nätet) blir alltför komplicerad riskerar vi att hamna i motsägelsefulla förklaringsmodeller som tvingar oss till eftertanke.
Huuuuuu…
LikeLike
Medial dramaturgi. Det verkar över huvud taget svårt att i dagens Sverige få igång en uthållig offentlig debatt om någonting, om ämnet eller vinkeln inte passar bra in i en medial eller politisk konjunktur – redaktionerna tittar på varandra, på almanackan och på sin profilering, även om de inte alltid är medvetna om att det är det man gör.
Dessutom vänder sig svensk media idag ofta rätt uttalat till kvinnor, och då är det svårt att köra en vinkel som kan uppfattas som ifrågaättande av medelklasskvinnor. Till och med min mamma, som ingalunda är någon machokvinna, noterade häromåret att svenska dagstidningar idag låter som och talar som damtidningar – det är massor av ‘livsstilsstoff’, skvaller, småputtrigt och ‘mysiga’ artiklar om hem och fritid och ett oooh-aaah-språk i rubriker och bildtexter..
LikeLike
Det finns försök till nyansering:
LikeLike
Intressant!
LikeLike
Den här tråden på en annan blogg belyser ganska tydligt problemen som uppstår när folk odlar medialt projicerade (och stiliserade) bilder av sig själva som privatpersoner och sedan kör ut dem i debatten – och faktiskt bygger sina case i media på dessa bilder av sig själva, vem man är och hur ens bakgrund ser ut. Man använder det som övertalningsmedel eller för att desaremra kritik innan den ens uttalats. Jag tillåter mig oblygt att länka till en diskussion där jag själv var med:
http://www.hakanlindgren.se/blogg/2011/11/heberlein-och-privilegiet/
Ann Heberlein i texten kan man idag till exempel ersätta med Maria Sveland; båda har en privilegierad position och en uppbackning som tillåter dem att göra logiska eller etiska kullerbyttor som andra skulle bli uthängda för.
LikeLike
Hmmmm – forgive and forget?
Utan att vara patriarkalt nedlåtande…
Jag försöker undvika hämndlystna personer utan självinsikt.
LikeLike
Jag har ingen personlig biff med Heberlein, och det tror jag inte att Lindgren har heller. Problemet som jag känner knyter ihop de där två linjerna handlar mera om hur personliga stories och projektioner tar över i media, i en debattkultur som inte längre tål komplikationer och som vill ha en personlig omslagspojke för varenda fråga som tas upp.
Posten ovan var egentligen en replik till det du skrev högre upp i tråden om medial logik, men jag lade den här för att inte riskera problem med länken om det blev för smal textyta.
LikeLike
Jag läser tråden och känner stark övermättnad. Det är möjligt att Heberlein och Sveland är toppen på isberget och därför bör granskas som symboler för tendenser i tiden.
Jag tänker att det finns ett stort problem med den nya kategorin “feministiska krönikörer” som verkligen inte är en homogen grupp. (Även om Guillou har hittat en sammanbindande egenskap hos dem)
https://twitter.com/mariatragardh/status/300225331678298112
LikeLike
Jag skulle också föredra om det var lättare att föra debatten gentemot personer och tankespår som befinner sig utomlands, att ha dem som sparringpartners om du förstår. I den här frågan – omdefiniering av maskulinitet, hur värderar vi män etc – vore det ju väldigt produktivt om den som initierar en debatt kunde välja att markera att det är personer i den amerikanska mansrörelsen – eller kvinnorörelsen – som man resonerar med, som man formar sina ståndpunkter emot. Även om man skriver i en svensk tidning.. Men det verkar inte fungera att ha den sortens referenspunkter på annat håll, och få den riktningen att styra upp debatten, är du med i Sverige måste du så att säga diskutera (enbart) med de grupper som har skaffat sig kontroll över ett debattfält just här och nu.
Jag skulle tro att förr i tiden var det litet mera öppet för att förhålla sig till traditioner eller teorier som var tydliga utomlands, men inte just i Sverige. Det är naturligtvis ofta en akademisk attityd.
LikeLike
Hmmmm… Bilden av att det är en grupp som har kontroll över debatten är oändligt deprimerande och delvis konspiratorisk .
Fast när jag läser de förfärade kommentarerna till Guillous krönika (på Twitter) anar jag att han lyckas bryta mot en del oskrivna regler.
LikeLike
Pär Lagerkvist tog det som en hedersbetygelse när Völkischer Beobachter efter kortromanen/pjäsen “Bödeln” 1933 kallade honom för “der Judenknecht Pär Lagerkvist” – och då handlade det i förlängningen om ett mycket verkligt hot. Jag kan önska mig att fler svenska kolumnister och journalister hade den sortens kalla mod, både modet att angripa verkligt farliga saker och att kunna ta reaktioner och hot utan att blinka. Guillou har det modet på något sätt; även om det är ett bra tag sedan han slutade vara journalist vet han en hel del om var de verkliga farorna i yrket, och i mediefabricerandet, finns.
Sedan tycker jag nog att “konspirationsteori” är ett väldigt enkelt argument – idag betyder det ordet ofta helt enkelt vilken analys som helst som ännu inte är 100% belagd eller erkänd, även om den visar på att det har skett uppenbara förändringar. Att kultursidor och debattprogram i tv jobbar på ett helt annat sätt idag än för femton eller trettio år sen låter sig nog inte snackas bort. Oftast är det snävare, snuttigare, och mycket mindre transparent, mycket mindre fokuserat på att undersöka något, resonera om något – och mycket mindre budgetar. Men det kommer förstås ingen på redaktionerna att erkänna.
LikeLike
Jag tänker att om vi ska lära oss något av den här uppskruvade diskussionen om näthat är det att vi ska vara extremt försiktiga med generaliseringar. Även om vi ser obehagliga mönster i vilka krönikörer om ges utrymme så är det viktigt att inte göra de enskilda personerna för någon form av enkel kultur.
Det finns sprickor i de här mönstren och idag upplever jag en nyfikenhet som gör mig glad. Kanske beror det på att jag följer många skiftande debattörer på Twitter och där pågår ofta ett levande samtal bortom kvällstidningarnas bräkande kommentarsfält.
För mig har det varit omskakande att så många av mina nya favoritskribenter inte är vänster. Tidigare trodde jag att det var en förutsättning för intellektuell kvalitet.
LikeLike
Jag kände också ett stick av obehag över att inte ha minsta lilla hatmejl att vifta med. Hur mesig – eller manligt skrämmande – är jag egentligen?
LikeLike