Regeringens framtidskommision har fortfarande inte publicerat texterna i antologin Framtidsutmaningar på nätet. Bo Rothsteins text förtjänar att läsas och diskuteras av många. Han beskriver konsekvenserna av att en stor grupp män hör till de tredubbelt ratade – och avslutar med att ställa den retoriska frågan om det finns något politiskt parti som framstår som attraktivt för dessa?
Rothstein argumenterar övertygande om att mäns status är avgörande för om de ska lyckas på partnervalsarenan. För män med akademiskt yrke är sannolikheten att de ska leva i hushåll med barn omkring 75%, för LO-anslutna omkring 50% och för arbetslösa/långtidssjukskrivna 23%. För kvinnor finns inga sådana skillnader.
Det finns en hård kärna av allvar i den här dystopin. Stig-Björn Ljungren har kommenterat texten i Dagens samhälle – bakom betalväggen.
Tysta tankar 
Även Warren Farrel pratar om de problem pojkar möter. Tydligen så kontroversiellt att ett gäng kvinnoorganisationer försökte stoppa folk att lyssna och bråkade med polisen.
LikeLike
Oj – jag brukar beskriva Ontario som en spegling av Sverige. Kanske har jag alldeles onödigt rätt nu?
http://www.joshuakennon.com/the-warren-farrell-protest-at-the-university-of-toronto/
LikeLike
Kombineras Rothsteins dystra siffror med jobbmigrationsprocessen så är det inte svårt att förstå bakgrunderna till SD;s ökade röstetal.
Ve och fasa för det som komma skall om vi inte lyckas lösa detta dilemma.
LikeLike
Den poängen är svår att värja sig från. Och Billström… Nej, jag vet inte.
LikeLike
Konstigt. Det inte där problemet ligger utan att grabbarna finns på orter där det är liten invandring. Det gamla brukssverige. Bara å läsa Stefan Fölsters debattartikel i söndagens DN och möjligen måndagens reportage i SvD om utlandsföddas arbetskraftsinvandring.
LikeLike
Den där hopkopplingen mellan invandring och bruksorter är inget annat än antiintellektuell.
Den är av samma art som som att påstå att mörk hud är orsaken till att Afrika är fattigare än norra Europa.
Orsakerna till att bruksorterna hamnat på efterkälken beror naturligtvis att vi misslyckats med att anpassa skolan till landsbygd kontra storstad.
Behovet av kreativa entreprenörer inom tekniksektorn är naturligtvis procentuellt större på landsbygden.
Ändå så skippade man teknikämnet även på landsbygden istället för att göra precis tvärtom. Dvs att utveckla och modernisera långt innan krisen kom.
LikeLike
Jasså!
LikeLike
Det var ett neutralt svar. Har du någon alternativ hypotes?
Turismen kanske?
LikeLike
Samma problem kring unga män, familj och status finns förresten i Kina, något som skymtat i BBC:s reportage från landet ett par gånger. Också i Kina är det yngre kvinnor från landsbygd och småstäder som kan göra klassresan via tjänstesektorn (i mycket vid mening) när tsorstäderna i landets östra delar växer som svampar. De män som tvingas stanna hemma på landet för att ta hand om föräldrarna eller som fastnar i ett fabriksjobb med alltför låg lön och status ser sig som helt chanslösa på partnermarknaden: vilken kvinna vill ha dem när det finns mängder av män med fetare plånböcker i staden? I Kina tillkommer ju också ett långsiktigt underskott på kvinnor, men i grunden är det samma statusklyftor som öppnar sig.
Approå Farrell så känns det allt svårare att förlåta en ‘feminism’ som är så fixerad vid entitlement och sitt eget anspråk på kvinnligt offerskap att de inte ser realiteterna i det han beskriver. Våga inte ta ifrån oss vissheten att (mest medelklass-)kvinor alltid är de mesta offren, typ.
LikeLike
Den där offermentaliteten är väl det tråkigaste – tyvärr är den smittsam!
LikeLike
Mmm, den utgör ofta ett slags kortslutningsargument, en stopper: ingen får tydligt ifrågasätta någonting som jag och mina polare säger, för då har ni ställt er på Patriarkatets och förtryckets sida. Motsvarigheten för en generation sen, i 70-talets mest doktrinärt röda korridorer, var tanken att din klasstillhörighet alltid sätter gränserna för tänkandet, för vad du alls kan tänka, uppfatta eller förstå (Lars Andersson, som kände de här SKP/kpml(r)-kretsarna inifrån en del, påpekade någon gång att “den tjuvkopplingen används idag /kring 1980/ bara av de mest extrema övervintrande stalinisterna”).
LikeLike
Jag känner igen och blir extra ledsen när vanligtvis kloka människor ramlar ner i gropen:
– Det var ni som började…
LikeLike
En del av problemet är att de här människorna ofta inte har någon annan tung arena att diskutera på än just massmedia, sina krönikor och intervjuer, debattartiklar och protester – och det nyhetsflöde de genererar. De har liksom inget utrymme bakom scenen där en litet mer prestigelös diskussion skulle kunna föras. De har makt inom massmedia, särskilt tidningar, även om det inte är de själva som är chefredaktör eller VD – de påverkar starkt det offentliga samtalet och ibland politiken – men någon tydlig maktbas utanför offentligheten har de ju inte. Och då känner de antagligen att jag kan inte backa en millimeter i den här frågan., för backar vi i media förlorar vi allt.
FI hade liknande problem, kan påpekas: de trodde att god exponering i media kunde ersätta ett partiprogram och ett sammanhållet parti där man kan diskutera internt och lokalt utan att hela tiden göra det ute i medierna (intervjuer där folk anklagar varandra osv). När konflikterna inom partiet kom upp till ytan flög de direkt ut genom den mediala megafonen.
LikeLike
Usch – jag minns de där plågsamma uppgörelserna i morgonsofforna. Tonläget var liksom uppskruvat till max och besvikelserna allmänna.
Svek, svek, svek…
LikeLike
@Mats: Ja, jag gjorde några kommentarer på Elin Alvemarks dåvarande blogg (nu nerlagd), måste ha varit runt 2007, en tid, innan hennes antologi Könskrig kom ut. Hon hade varit (och var då fortfarande) knuten till FI och hade en närmast apokalyptisk inställning till behovet av att kväsa männen. – Jag sade i stort sett samma saker om politik, media och FI som här ovan, och i ganska lugnt tonläge: driver man en politisk eller kulturell rörelse kan man inte vänta sig att media alltid ska äta ur ens hand eller beskriva ens tankar just på det sätt man själv vill., det är fullständigt normalt att journalister börjar leta efter motsättningar och sprickor, inget konstigt – och hos FI fick de som sagt dessa serverade på silverbricka eftersom alla tvättade sina bykar ute i media och började beskylla varann för förräderi. Dessutom fungerar det inte att använda positiv uppmärksamhet i media som intern partitidning, anmärkte jag.
Det hade gått minst ett år sedan FI imploderade men reaktionen från Alvemark och hennes fans i kommentarfältet blev skandaliserad och våldsam. Det var tydligen närmast oanständigt att påpeka de här sakerna, särskilt när det kom från en man och inte kryddades med beundran för bloggens ägare. Kan nog säga att jag blev litet besviken…
LikeLike
Det som kom med den gången var alltså ungefär motsvarande den sista biten i midnattsrepliken här ovan 12.09, det som konkret gäller FI och media, och hur de bäddade för sin grillning och sitt nederlag genom att de inte hade (inte ville ha?) någon verklig basorganisation. Att många inom, tja, “mediefeminismen” har tydligt inflytande inom media men nästan ingen bas att falla tillbaka på utanför just medievärlden är något som har blivit tydligare sedan dess; hade jag skrivit det då, hade reaktionen från Alvemark nog blivit blodstörtning.
LikeLike
I princip avråder jag från varje form av rådgivning till feminismen – det går nog inte att undvika att den uppfattas som nedlåtande (patroniserande?).
Men jag känner igen de mönster du pekar på och blev tvungen att googla Alvemark:
http://www.expressen.se/halsa/elin-27-jag-ar-alkis/
Det var en oväntad artikel.
LikeLike
Ja, i praktiken blir det ju ofta så men om mönstret i debatten är att alla förbehåller sig rätten att bara diskutera med sina kompisar, och samtidigt ge sken av (för att inte säga iscensätta) att jag och mina polare äger debatten, hörru! vi definerar debatten på detta fält, då har man som jag ser det ingen offentlig debatt längre utan mest bara en massa olika fårskockar som bölar internt.
Och jag tror dessutom att det speglar ett samhälle utan någon verklig tro på framtiden – i alla fall inom de grupper som uppträder på det viset (idag många fler än feminister). Och då kan följderna längre fram bli mycket obehagliga.
LikeLike
Kanske ligger det i krönikans natur att vara oblygt självbelåten – och öppet hånfull mot dem som inte håller med?
I värsta fall beskriver du något djupt mänskligt – snarare än ett fenomen i tiden?
Vilka motkrafter finns?
Akademin? (fniss)
LikeLike
Nej, den typen av krönika är ett ganska nytt format, och det handlar om tidningar och radiokanaler som viggar läsare inom vissa målgrupper. Läsarna ska kunna känna det gosigt med krönikören som halvprivat person. De senaste tio-femton åren har vi ju sett en verklig explosion i antalet krönikörer, och de har också blivit allt mer pekigt självbelåtna och teatrala. Samtidigt rasar tidningarnas upplagor och läsarna flyr, det är ju ingen tillfällighet (kan Liza Marklund, Carlos Rojas och Anna Laestadius komma med den sortens backhandargument så kan jag det också!)
Allvarligt talat, går du utomlands så är det inte alls givet att krönikor ser ut på det sättet, så dumkaxigt och IQ-befriat. Det är den samtida svenska bananmonarkin, mentalt, medialt och politiskt, som ger utslag här.
LikeLike
Okay, visst fanns det liknande “Jag-är-bäst-och-så-här-ligger-det-till”-format tidigt i dagspressens historia, t ex på Swifts tid (The Tatler, the Spectator etc).. Men då handlar det om en litet annan stilistisk nivå och dessutom har folk som Skugge, Kristin Lundell, Mona Masri eller DN-Viktor säkerligen aldrig läst de där tidningstexterna. Möjligen har anglofilen Johan Hakelius gjort det, men han är mycket mer begränsad stilistiskt än de killarna var.
LikeLike
Jag är nog mer förströdd – det är liksom bara texter som flaxar förbi och nu när kvällstidningarnas upplagor välförtjänt sjunker behöver jag inte ens lägga ett miljöperspektiv på användningen av pappersmassa – på internet kan alla höra dig flåsa.
Frågan handlar väl om hur intellektuella (nåja…) bygger ett varumärke idag? Vilka drömmar och försörjningsmöjligheter finns för oss som är lite misstänksamma mot partipolitik och akademi.
Vilken häftig dröm det är att få betalt för att tycka!
LikeLike
Men i längden tjänar inte ens tidningarna speciellt mycket på de här jagstarka megafonerna. De säljer inga prenumerationer och ide sänker faktiskt varumärket i ögonen på en ganska stor del av läsarna.
Och hur kul är det att skriva så förutsägbara krior, tusen gånger om?
LikeLike
Jag borde nog inte uttala mig i frågan eftersom jag har en fast inkomst från annat håll – och dessutom relativt fria arbetstider som gör att jag kan leka intellektuell när andan faller på. Därför försöker jag att inte moralisera över dem som är desperat angelägna om att bygga upp ett varumärke på den här underliga marknaden.
Men när det gäller förutsägbarhet tror jag att det ibland är en merit – man vet vad man får.
Redundans kan vara ganska skönt…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Redundans
LikeLike
Om dom enbart höll till i sin egen lekstuga skulle jag inte heller bry mig om det, givetvis handlar det om billig spaltfyllnad. probelmet är att de ockuperar medial primetime och den är en begränsad resurs. Hela debattklimatet och det sätt en mängd frågor behandlas på, ehm, nyhetssidorna påverkas av den här krönikörsmaffian. De tränger undan den slags diskussioner som verkligen skulle behövas föras – nej, jag skäms inte för att vara litet elitist här.
LikeLike
Lite diskret hobbyelitism kan vara trevligt. Om den sköts snyggt.
LikeLike
Vänta bara några år så ska du få se hur mycket mer nergrottat och nihilistiskt smutsigt det kan bli här i landet… 😉
LikeLike
Nänänänänä – nu vänder det!
LikeLike
För att travestera en man i plommonstop i filmen “The Great Rock’n’Roll Swindle”: Man borde spränga ett stort hål i Södermalms berggrund och knuffa ner alla egokrönikörer och pr-konsulter i trakten där, för att sedan täcka över hålet med stenar och asfalt.
LikeLike
Jag tror att Agenda kommer att handla om hot i kväll – det är tyvärr fel dag att skoja om eländet.
LikeLike
Den diskussionen kommer väl till 99% bara att handla om vem som kan dra kränktkortet snabbast och mest effektivt?
Nej, jag försvarar inte påhopp, men “näthat” är ett hopplöst dimmgt ord, särskilt i ett så personinriktat debattklimat som i Sverige. Och en hel del av det som klassas så – av journalister och politiker – är helt enkelt en spegelbild av den aggressiva, egomana, medvetet förolämpande retorik som krönikörerna kört med på senare år.
Hänvisar f ö till det nästan 25 år gamla citat som jag ryckte in sist i den här tråden – det är en slående riktig beskrivning av hur den offentliga debatten förvandlas till en arena för skrän, skitsnack, hat och hajp och hyperboler – och vilka följder det kan få för samhället i stort:
LikeLike
Ouppps – det är inte Agenda utan uppdrag granskning och jag är lite undrande över upplägget.
Normaalt sett menar jag att anonyma hot ska polisanmälas och glömmas. Nu upphöjs det till någon form av ideologiskt mönster och det är antagligen en grov feltolkning av något som en liten grupp bittra idioter roar sig med. Antagligen kommer någon att försvara dårskaperna genom att säga “det var ni som började” och sedan har vi ytterligare en låtsasdebatt där de goda förfasar sig över att de onda inte kan sköta sig.
Jag vet inte vart den här upprördheten ska leda. Vem ska jag bli arg på? Känner inga näthatare. Vill inte känna några heller.
LikeLike
LikeLike
Lisa Magnusson har jag ärligt talat noll respekt för, och det säger jag utan att det är personligt. En totalt hållningslös klätterdocka som skriver puckade och överaggressiva krönikor och blogginlägg..
LikeLike
Jag vet inte hur en åsikt kan vara annat än personlig?
LikeLike