En manlig revolution?

Posted on by

Jag läser en engagerad text om män och manlighet på Sydsvenskans aningen förutsägbara kultursida. Utifrån möten med en hycklande man på en kulturkonferens och en våldtäktsförsvarare drar Joumana Haddad slutsatser om hur mansrollen behöver förändras:

Det är därför vi behöver en ny sorts män: en sort som inte kräver kvinnans underordning, som inte behöver beröva henne hennes rättigheter eller förnedra hennes känslor för att känna sig ”manlig”. Vi behöver också en ny sorts kvinnor: en sort som kan slåss med näbbar och klor för sina rättigheter utan att utpressa eller utesluta männen. Kvinnor som inte strävar efter att ersätta patriarkatet med ett matriarkat utan efter ett verkligt partnerskap med det manliga könet.

Verkligt mod har ett pris. Och många män förstår inte vilket detta pris är. De förstår inte att det handlar om att motstå machismons enkla lockelse och istället stå upp för en anständig, ädel och rättvis uppfattning om sin egen makt, liksom ett frigörande erkännande av sina svagheter.

Det som behövs nu, jämsides med den kvinnliga revolutionen, är inget annat än en manlig revolution: en radikal, strukturell, fredlig och inte bara frasradikal revolution som leder till en mognare och mer tillfredsställande relation mellan könen.

Och medan ni gör det, kära män, kom ihåg det här: machismo handlar inte om män mot kvinnor. Det handlar om pojkar mot män. (min kursivering!)

Det är intressant att jämföra perspektivet med tonläget hos några av de mansgrupper jag följer på Facebook.

http://www.facebook.com/MenSupportingMen

http://www.facebook.com/meninchildcare

385200_559661467395181_88576063_n

Det finns olika uppfattningar om vilken roll män ska spela i barnens liv. Migrationsverket har en del att förklara.

Läs!!!!!

19 thoughts on “En manlig revolution?”

    • Hmmm… Jag tror du ska avhålla dig att försöka moralisera. Gruppen vill ju inte ge “dem privilegiet att definiera hur vi bör reagera på deras förtryck”.

      Det skulle jag aldrig drömma om. Jag undrar vad våra studenter tycker om filmen. Kursen handlar om konflikthantering.

      Like

      Reply ↓

      • Jag moraliserar ständigt. Speciellt över sådant som gör allt i svart och när det känns som “dödsriket”.
        Det är nog en betingad reflex skapad av av min morfars “bildbibel”. Allt gick i svart och jag kände som om jag drogs ned i ett slukhål.
        Jag har alltid reagerat med flyktinstinkt av svartsotade kvinnor med aggressiv hållning.

        Like

        Reply ↓

          • Jag väljer alltid bort sådant som på ytan vill skicka signaler om arrogans, hårdhet, tuffhet och medveten distans mot det varma och goa.
            Varför har de på hemsidan valt ett foto på tre st känslomässigt distanserade kvinnor.
            Vart finns tryggheten som gör att man vågar lita på dem?

            Överlag har jag uppfattningen att den sk alternativa teaterarenan har en extrem slagsida åt dystra svartkvinnor med en tröttsamt naiv uppfostrande attityd.. Jag vägrar att dela mitt min själ med dessa attityder.
            Jag fick nog av dessa personlighetsarketyper under det 70- tal som jag bevistade Göteborgs studentliv.

            Radioteatern har numera också blivit kidnappad av denna banalt uppfostrande studentattityd. (tror dom att jag är funktionshindrad tänker jag när jag försöker lyssna)

            Jag vill bli berörd när jag går på teater. inte uppfostrad och uppläxad av naiva socialkonstruktivister.

            Like

          • Den där känslan av att bli uppfostrad (eller “medvetandegjord”) är ganska svårsmält.

            Hur ska vi uppfatta tilltalet “Kära män” i texten ovan? Är det ironiskt?

            Like

          • Appropå Nora.

            Vi har en jävla verklighet.
            Ett av de större problemen är att såriga själar (av olika sort) har en tendens att likt magneter söka träff och umgänge.

            Ett annat obehagligt dilemma är att “sexcentra” och “våldscentra” ligger alldeles granne i vår kära hjärna. Hos vissa saknas den elektriska / biokemiska särkopplingen mellan dessa centra. Det blir besvärligt mentalt läckage.

            Både Lindberg och Nora är troligen sådana personer.

            Frågan följer: Vem bär skulden och ansvaret för den typen av läckage.

            Like

  4. Hon menade säkert väl men texten är typiskt grovluddig övertalningsretorik i högt, jagstarkt pumpat tonläge: Den slags texter som Mona Masri eller Anna Laestadius brukat spotta ur sig. Det hon vill kränga är att om du inte håller med henne och hennes kompisar – inte bara deras tankar utan lika mycket omfamnar deras *känslor*, och det kring mycket mer än bara grovt våld mot kvinnor eller hederskultur – ja, då är du själv en av de män som hatar kvinnor. Totalt svartvitt och självrättfärdigt.

    Det är som när Joanna Rytel stod på Ladyfest i Malmö för knappt tio år sen – jag var där – och sade till en publik där de flesta var tjejer runt 20: “Ni som har pojkvänner, nu ska ni gå hem till dem och säga: om du vill att vi ska fortsätta vara ihop så måste du deklarera inför dina killkompisar att “jag är en feministhora”” /obs dubbelbetydelsen i den sammansättningen: en feministisk hora eller en hora som betjänar, lyder eller pimpas ut av en feministisk tjej/. Ett drygare uttryck för manshat och anspråk på att sitta på sanningen och rätten till 110%, och att kunna diktera vad alla måste tycka för at få tas på allvar i en diskussion eller ens som personer, är svårt att tänka sig. Och hon omfamnades vid den tiden helt okritiskt av i stort sett alla svenska feminister som hördes och syntes.

    Haddads text drivs av samma slags anspråk: om du inte håller med mig till 110% om precis allt jag och mina väninnor säger – och inte bara om våld i sig, eller om moraliska principer – så är du inte värd att lyssna på, eller ens att dejta eller jobba ihop med.

    Like

    Reply ↓

  5. “Vi behöver också en ny sorts kvinnor: en sort som kan slåss med näbbar och klor för sina rättigheter utan att utpressa eller utesluta männen.”

    Han är ute och cyklar. Kvinnor har alla männens rättigheter och några specifika rättigheter som män inte har. Han måste ha några egna definitioner som gör resonemanget möjligt eller så upprepar han något som någon annan sagt utan att veta vad det är han egentligen säger.

    Like

    Reply ↓

  6. Instämmer med er båda, Mats och Lavazza – särskilt Lavazzas inpass att det är bara sexism när *andra* gör det. Men så här verkar det bli när grupplojaliteter och projektioner tränger undan en resonerande diskussion i offentligheten.

    Göran Dahl, sociolog här ifrån trakten, förutsade den här utvecklingen långt innan någon hade hört orden snoppskatt, könsmaktordning eller bloggbävning. I en spännande essä från 1990 om terapeutisering av socialiteten och av samhället (med inspiration från bland andra Richard Sennett) kastade han ner några rader som jag ofta har tyckt förutsade hur media och debatt fungerar idag.

    “Terapins grundläggande sociabilitet, at den är en social situation (—) misskänn av alla parter och den ses istället om ett medel för det egna jaget /och ibland för ett förbund av samstämda kompis-jag som heroiskt kämpar sida vid sida, min anm/. Till följd av detta uttunnnas det sociala och interaktionen blir till ett slags kampfält, vilket leder till ständiga låsningar. Samtidigt uttunnas även det samhälleliga. Samhälleliga relationer förstås som sociala. Libidinösa energier flyter ut i det offentliga rummet, vår kärlek och vårt hat flyttar ut på den offentliga arenan. Följden av detta kan til exempel vara att platsen för det obekanta i den offentliga sfären försvinner-. Det främmande hatas och skrämmer.” (‘Terapeutisering av sociala relationer’ – publicerad i tidskriften Kritisk psykologi 1990, omtryckt i Dahl,”Psykoanalys och kulturkritik” Symposion förlag 1992)

    Det här är en rätt slående beskrivning av det kultur- och debattklimat vi fått det senaste årtiondet eller så, där olika slags folktribuner och krönikörer med/utan bildbyline ställer sig på tvållådor i tidningarna och avkunnar bannstrålar och upprop eller skriver halvfiktiva dagboksblad och sedan förlitar sig på att det inte ska anses som okej att granska vad de sagt. Och följderna: olika människors eller gruppers rätt att bli lyssnade på, att få tala till punkt, att bli tagna på allvar, att bli respkterade och mottagna, kommer mer mer och mer att bero på vilka som är deras kompisar eller gudfäder, vad för slags story de kan leverera, vilka lösenord de vill skriva under, hur de klär sig och vilka lojaliteter de kan trigga. Att försvara den obekante medborgaren eller främlingen, den som man inte personligen känner eller möter på sexiga bilder i tidningen eller tv, har blivit väldigt underordnat att hänga med på vad ens idoler och krönikörsfavoriter talar sig varma för.

    Och jag skulle säga att han har alldes rätt i att den ökande rasismen och det slirande bruket av våldsmetaforer i debatten (som man ofta inte vill begränsa till att de skulle utgöra just metaforer, till exempel i diskussionen om SCUM-manifestet före och under den där pjäsuppsättningen: mycket få av dem som hyllade Solanas ville klart uttala att ropen på att skära upp män eller hämnas, kontrsrerade mot dödligt eller sexuellt våld mot kvinnor, var metaforiska, man glider hela tiden i en dimma mellan att köra det som metafor och att tala om det som verkligt behov, en verklig och oavvislig lösning) – detta kommer ur ett läge där egoboosten och dramafabriken har blivit viktigare än verklig, öppen diskussion, en diskussion även med motståndare eller med dem som inte är näst intill helfrälsta. Plus det nerbrutna samhällskontraktet. Då sluter sig olika grupper inåt och odlar sina egna krav på upprättelse och hämnd.

    Like

    Reply ↓

Leave a comment