Jag läser Lpfö98 (s.13) och häpnar:
Arbetslaget ska
• visa respekt för föräldrarna och känna (min kursivering) ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer,
Frågan är hur jag ska förhålla mig till den här texten? Det känns fel att klaga över studenternas normativa tänkande när läroplanen går ner på känslonivå?
Uppdatering:
Pedagogiska magasinet har en spännande artikel om ansvar
I många länder tenderar fokus på det ålagda ansvaret att öka. Det som då förbises är lärares upplevda ansvar, som går utöver det sociala och handlar om hur unika människor upplever möten med andra. Även om det upplevda ansvaret är mer oberäkneligt har det fördelen att inte sätta kunskap som en sköld mot engagemang. Det sätter också fingret på hur våra handlingar påverkar andras, oavsett vad vi har lärt oss, och möjliggör uppmärksamhet på vad som händer mellan konkreta människor i konkreta möten. Ett ökat fokus
på lärares ålagda ansvar och en vidgning av det kan paradoxalt nog få till följd att lärare bara tar ansvar för det de kan hållas ansvariga för (av andra) och snäva in det upplevda ansvaret (som man själv upplever i mötet med andra). Som pedagogikforskarna Tone Dyrdal Solbrekke och Tomas Englund beskriver det blir det då omöjligt att diskutera de delar av lärares ansvarstagande som inte kan mätas och ställas till ansvar för i termer av professionellt ansvar. De delarna hänförs i stället till den personliga domänen där de riskerar att osynliggöras.
Tysta tankar 
Tack för observandumet. Hur ska man kunna bedöma känslor objektivt? Måste brunnit i huvudet på läroplansförfatteran på departemantet.
LikeLike
Jag hävdar att lärare tom behöver tycka om sina elever för att lyckas. Skulle det vara någon elev man har svårt för borde man sätta sig ner försöka förstå eleven och arbeta med sina känslor. E
Läraryrket innebär också att känna för att lyckas.
LikeLike
Man kan ställa sig frågan om det inte är möjligt att ta ansvar även om man kanske inte känner ansvar. Men, ju mer jag tänker på detta att känna ansvar, desto mer förbryllad blir jag. Det är som om någon har gett sig själv rätten att bestämma över mina känslor om de skulle säga till mig – du skall känna ansvar.
Jan
Det viktigaste är nog att kunna erkänna sina känslor, men att koppla bort dem från sitt uppdrag som lärare. Okey, jag har svårt för en elev, men det skall inte påverka mitt förhållningssätt. Om arbeta med sina känslor, innebär att arbeta bort dem – ja, då tror jag vi hamnar lite fel. För då handlar det också om att det finns en norm gällande känslor också.
LikeLike
Ditt recept fungerar faktiskt inte för alls för mig. Jag kan förstås separera uppdrag och mina egna åsikter och genomföra det mesta oavsett vad jag tycker om eleven. Det är många arbetsuppgifter som blir bättre utförda på detta mer objektiva sätt. Däremot finns det en länk mellan känslor och kreativitet, så när man behöver tänka nytt för att lyckas i mötet med eleven så måste man först ha lärt sig tycka om eleven.
LikeLike
Jag tror inte vi tänker så olika. Utan relation blir undervisning abstrakt. Från mitt förskoleperspektiv är det liksom förutsättningen för all utveckling.
Tanken på att “lära sig tycka om” låter underlig. Verksamhetn är liksom indränkt i tvångsmässig kärlek. De flesta tycker är ok!
LikeLike
Självklart tycker jag om studenter, annars skulle jag inte kunna verka som lärare. Men allvarligt talat har det ingen betydelse vad jag känner – om jag inte gillar en student, vilket iofs är mycket ovanligt, erkänner jag känslan och sen förhåller jag mig professionellt. Lika lite om vissa studenterna inte gillar mig. Jag är inte där för att bli omtyckt. Naturligtvis mycket roligt om alla tycker om mig som lärare och jag tycker om alla odelat, men det är naivt att tro att det kan ske hur mycket jag än skulle arbeta med mina känslor till den grad att jag glömmer bort varför jag är där.
LikeLike
Just så tänker jag också Monika. De flesta lärare har nog ett litet narcissistiskt drag och jag tänker att vi måste lägga band på den bekräftelsehungrande sidan av personligheten. Annars finns det gott om utrymme för att utveckla relationer och känslor – både som egenvärde och som instrumentellt redskap. (Barnen anstränger sig för att göra läraren glad…)
Men på sikt handlar det väl om att inte skapa beroende. Målet är att hjälpa barnen att hitta sitt eget driv.
LikeLike