Kanske kan man se det som en sen könsbestämningsprocess. De män som lyder blir till könlösa arbetarbin och de män som trots det hårda trycket lyckas behålla sitt manliga kön blir drönare, som kan/får föröka sig. Män som lyckats behålla sitt manliga kön kan dock inte tillåtas att delta i pojkarnas uppfostran, då andelen arbetarbin måste hållas så hög som möjligt och det inte behövs så många drönare.
Män skulle nog helst kunna bestämma att både vara arbetarbi och drönare, eller att vara arbetarbi ibland och drönare ibland.
Den vanligaste uppfostran av pojkar går inte ut på att de ska bli oberoende, manliga, okänsliga män som går sin egen väg, utan att de ska lyda sina härskare i rädslan för att anses som otillräckliga och gnälliga.
Eh, på ett grövre plan är det i alla fall så. På ett högre plan är det förstås möjligt för en mycket utvecklad individ att både vara mycket känslig, och på detta sätt få mer fullständig information, och kunna ställa sig utanför sina känslor, på samma sätt som en uppmärksam utomstående.
Spännande ämne – närhet och distans – tanke och känsla – ibland känns det som om det är skenbara motsättningar och att ska vara försiktiga med att konstruera maskulinitet utifrån sådana fyrkantiga kategorier!
Jag undrar lite över en sak. Jag skrev precis ett inlägg om att vara introvert och en hel del om att våga vara sårbar. Och jag undrar hur du ser på det här när det gäller skolan. (Gå gärna in och kommentera om du orkar/ känner dig manad) http://www.vackraliv.com
Jag minns nämligen min skoltid som att om man inte var extremt extrovert, sådär som de flesta arbetsgivare också vill att man ska vara, så hade man/ har man det ganska tufft. Ändå vill jag envisas med att “alla typer behövs”.
Jag tycker att skolan borde vara till för alla, individanspassat och mänskligt. Men jag tycker verkligen att skolan misslyckades med det när jag var liten. Så som jag var, det var FEL. Dvs jag var aldrig särskilt kollektiv eller någon vidare grupparbetare. Aldrig någon riktig lagmedlem på gympan direkt. Men jag var duktig på en himla massa andra saker.
Och det är klart att alla ska testa på allt och träna på vissa saker – förstås. Men till vilken gräns? Hur mycket är det okej att “tvinga” in individer i saker och aktiviteter som inte fungerar för dem? Vi gör inte så med vuxna, men vi gör så med barn. Bit ihop nu säger vi. Det är bara 12 år!
Det jag är ute efter är att jag tycker att det är så synd att människor (barn) ska få självkänslan sabbad bara för att toleransen och förståelsen för barnens perspektiv är så snäva. Jag minns det som om jag satt i en underlig “barnbox” och tittade upp mot de vuxna i deras “vuxenbox” och att de hade så konstiga regler för sig, regler som de inte ens själva följde ibland. Det kändes ensamt. Utsatt. Maktlöst och obehagligt.
Det var som att distansen mellan “de vuxna” och “barnen” var så himla stor trots att vi alla är människor. Jag gillar egentligen inte de här “boxarna” riktigt som du kanske hör. 🙂
Och nu när jag har skrivit inlägget om sårbarhet på min egen blogg, så får jag direkt ont i magen för att jag har vågat vara autentisk. Sårbar. Och är det inte lite det handlar om detta med uppfostran av pojkar som du beskrev här ovan, fast ännu värre. VE DIG om du är sårbar eller individuell. Du ska “in i ledet, älska fotboll och vilja marschera i långa rader med militärer och vara superdisciplinerad. Inga känslor, bli en robot. Visa aldrig vem du ÄR innerst inne, för då riskerar du stryk så det bara visslar om det.
Tack för uppmuntran!
Min egen hållning är extremt inriktad på att vara autentisk i mötet med studenterna och jag driver tesen att de därigenom vågar vara autentiska i mötet med barnen som färdiga lärare.
Vi arbetar just nu med begreppet aktörsskap och diskuterar två rivaliserande tolkningar – antingen är man en skådespelare som spelar en roll i8 en pjäs där någon annan skrivit manuset (så kan det kännas ibland) eller så tror vi att varje människa är ett aktivt subjekt. Den senare positionen innebär att vi lärare ibland får tagga ner våra ambitioner att styra barnens utveckling – trots att läroplan och strukturer pekar i en viss riktning.
Toppen! Det där är dessutom en fråga som går att applicera utanför klassrummet också, i allra högsta grad! Det handlar egentligen om vilka vi upplever att vi ÄR. Jag har ytterligare ett inlägg som handlar om depersonalisationssyndrom och som har tagit riktning mot en väldigt filosofisk/ andlig riktning. Välkommen där, kanske hittar du något spännande? Tack för ditt andra svar på min blogg också. Jag fortsätter att följa dig via mail.
Det går nog inte att undvika den filosofiska och andliga nivån. Sedan är frågan om Buber och Lavinas går att förena med rationell målstyrning? Jag tror det.
Tysta tankar 
Kanske kan man se det som en sen könsbestämningsprocess. De män som lyder blir till könlösa arbetarbin och de män som trots det hårda trycket lyckas behålla sitt manliga kön blir drönare, som kan/får föröka sig. Män som lyckats behålla sitt manliga kön kan dock inte tillåtas att delta i pojkarnas uppfostran, då andelen arbetarbin måste hållas så hög som möjligt och det inte behövs så många drönare.
Män skulle nog helst kunna bestämma att både vara arbetarbi och drönare, eller att vara arbetarbi ibland och drönare ibland.
LikeLike
Den vanligaste uppfostran av pojkar går inte ut på att de ska bli oberoende, manliga, okänsliga män som går sin egen väg, utan att de ska lyda sina härskare i rädslan för att anses som otillräckliga och gnälliga.
LikeLike
Måste de verkligen vara okänsliga för att bli oberoende?
LikeLike
Eh, på ett grövre plan är det i alla fall så. På ett högre plan är det förstås möjligt för en mycket utvecklad individ att både vara mycket känslig, och på detta sätt få mer fullständig information, och kunna ställa sig utanför sina känslor, på samma sätt som en uppmärksam utomstående.
LikeLike
Spännande ämne – närhet och distans – tanke och känsla – ibland känns det som om det är skenbara motsättningar och att ska vara försiktiga med att konstruera maskulinitet utifrån sådana fyrkantiga kategorier!
LikeLike
Om du vill lära dig riktigt spännande saker om medvetandet, så sök på “chitta”, “buddhi”, “manas” och “ahamkara”.
LikeLike
Ouppps – jag är mottaglig för indisk visdom!
http://veda.wikidot.com/chitta
LikeLike
Hej igen Mats!
Jag undrar lite över en sak. Jag skrev precis ett inlägg om att vara introvert och en hel del om att våga vara sårbar. Och jag undrar hur du ser på det här när det gäller skolan. (Gå gärna in och kommentera om du orkar/ känner dig manad) http://www.vackraliv.com
Jag minns nämligen min skoltid som att om man inte var extremt extrovert, sådär som de flesta arbetsgivare också vill att man ska vara, så hade man/ har man det ganska tufft. Ändå vill jag envisas med att “alla typer behövs”.
Jag tycker att skolan borde vara till för alla, individanspassat och mänskligt. Men jag tycker verkligen att skolan misslyckades med det när jag var liten. Så som jag var, det var FEL. Dvs jag var aldrig särskilt kollektiv eller någon vidare grupparbetare. Aldrig någon riktig lagmedlem på gympan direkt. Men jag var duktig på en himla massa andra saker.
Och det är klart att alla ska testa på allt och träna på vissa saker – förstås. Men till vilken gräns? Hur mycket är det okej att “tvinga” in individer i saker och aktiviteter som inte fungerar för dem? Vi gör inte så med vuxna, men vi gör så med barn. Bit ihop nu säger vi. Det är bara 12 år!
Det jag är ute efter är att jag tycker att det är så synd att människor (barn) ska få självkänslan sabbad bara för att toleransen och förståelsen för barnens perspektiv är så snäva. Jag minns det som om jag satt i en underlig “barnbox” och tittade upp mot de vuxna i deras “vuxenbox” och att de hade så konstiga regler för sig, regler som de inte ens själva följde ibland. Det kändes ensamt. Utsatt. Maktlöst och obehagligt.
Det var som att distansen mellan “de vuxna” och “barnen” var så himla stor trots att vi alla är människor. Jag gillar egentligen inte de här “boxarna” riktigt som du kanske hör. 🙂
Och nu när jag har skrivit inlägget om sårbarhet på min egen blogg, så får jag direkt ont i magen för att jag har vågat vara autentisk. Sårbar. Och är det inte lite det handlar om detta med uppfostran av pojkar som du beskrev här ovan, fast ännu värre. VE DIG om du är sårbar eller individuell. Du ska “in i ledet, älska fotboll och vilja marschera i långa rader med militärer och vara superdisciplinerad. Inga känslor, bli en robot. Visa aldrig vem du ÄR innerst inne, för då riskerar du stryk så det bara visslar om det.
Gillar verkligen din sida.
Vänlig hälsning
Cecilia Frisell
LikeLike
Tack för uppmuntran!
Min egen hållning är extremt inriktad på att vara autentisk i mötet med studenterna och jag driver tesen att de därigenom vågar vara autentiska i mötet med barnen som färdiga lärare.
Vi arbetar just nu med begreppet aktörsskap och diskuterar två rivaliserande tolkningar – antingen är man en skådespelare som spelar en roll i8 en pjäs där någon annan skrivit manuset (så kan det kännas ibland) eller så tror vi att varje människa är ett aktivt subjekt. Den senare positionen innebär att vi lärare ibland får tagga ner våra ambitioner att styra barnens utveckling – trots att läroplan och strukturer pekar i en viss riktning.
jag återkommer på din blogg!
LikeLike
Toppen! Det där är dessutom en fråga som går att applicera utanför klassrummet också, i allra högsta grad! Det handlar egentligen om vilka vi upplever att vi ÄR. Jag har ytterligare ett inlägg som handlar om depersonalisationssyndrom och som har tagit riktning mot en väldigt filosofisk/ andlig riktning. Välkommen där, kanske hittar du något spännande? Tack för ditt andra svar på min blogg också. Jag fortsätter att följa dig via mail.
Med vänlig hälsning, Cecilia
http://www.vackraliv.com
LikeLike
Våra studenter läser en bok om relationell pedagogik
http://www.relationellpedagogik.se/
Det går nog inte att undvika den filosofiska och andliga nivån. Sedan är frågan om Buber och Lavinas går att förena med rationell målstyrning? Jag tror det.
LikeLike