Sydsvenskan har röstat fram en lista på de 101 bästa svenska deckarna.
1. Kerstin Ekman: Händelser vid vatten, 80
2. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen, 53
3. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Roseanna, 52
4. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle, 36
5. H-K Rönblom: Höstvind och djupa vatten, 27
6. Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor, 22
7. Leif GW Persson: Den döende detektiven, 21
8. Anders Roslund & Börge Hellström: Tre sekunder, 20
9. Henning Mankell: Mördare utan ansikte, 19
10. Leif GW Persson: Grisfesten, 18
11. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Det slutna rummet, 13
12. Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen på balkongen, 12 (5,5,1,1)
Jag kan inte låta bli att förundras över att Sjöwall & Wahlöös böcker dominerar listan. Av en tillfällighet tittar jag på ett boksamtal från bokmässan där Maj Sjöwall får frågan vad det egentligen är för ett brott som den gemensamma undertiteln “roman om ett brott” syftar på.
“Det är socialdemokratins svek mot arbetarklassen”.
Aha – kanske skulle de här deckarna egentligen nominerats i en annan kategori? Bästa politiska roman? Lever verkligen böckerna på sina litterära kvaliteter?
Tysta tankar 
Litterärt så fungerar de flesta fortfarande men den politiska retoriken blir allt mer påfrestande desto längre fram i serien man kommer. Saknar Nesser, Edvardson och Åsa Larssons Solstorm på listan. Plus en kriminalroman av en annan svenska vars namn och titel jag inte minns (jag droppar alltid deckare på den plats jag avslutar dem).
LikeLike
Du hittar den långa listan på länken.
Nej – de har inte åldrats i skönhet. Antagligen är det nostalgi och politiska meriter som ligger bakom de höga placeringarna.
Jag tänker mig 2013 som ett deckarfritt år. Det gör inte ont.
LikeLike
Ja, jag läser enbart kriminalromaner när jag har semester. Överskattat genre men jag gillar också Fredrik Ekelunds senaste – det måste sägas!
LikeLike
Och Kristian Lundberg naturligtvis. Eldätarna, t ex är bättre än både S&W och Ekman.
LikeLike
Jag hade en Trentersommar – där kan man tala om deckare!
LikeLike
Jag förstår inte vad det är för fel med att ta politisk ställning. Det kan vara på plats även i en kriminalroman. Den som talar om “opolitiska” deckare menar oftast böcker som (indirekt) beskriver och hyllar det bestående.
LikeLike
Inget fel alls – problemet är väl att en del av de där ställningstagandena blir ganska tidsbundna. Och listan känns mer politiskt nostalgisk än litterär. Men S&W skapade ju en genre som många andra har mjölkat.
Ibland ha det varit ganska tröttande med löst påhängda kriminalgåtor som förevändningar för politiska brandtal.
LikeLike