Jag följer några engelsspråkiga sidor på Facebook. De har en positiv syn på pojkar och diskuterar maskulinitet på ett annorlunda sätt. Jag är inte van vid tonfallet.
Jag känner verkligen inte igen min son i ovanstående beskrivning. Han sprider glädje och sol omkring sig i varje vaken sekund. På ett väldigt ‘pojkaktigt’ och utåtriktat vis, utan våld eller aggressioner. När jag lämnar honom på dagis kommer de andra barnen springande fram och vill krama honom, både tjejer och killar. Han har en medfödd social kompetens och pondus som vare sig jag eller hustrun någonsin haft. Kanske brås han på sin farfar som var reservofficer och direktör.
Jag känner verkligen inte igen min son i ovanstående beskrivning. Han sprider glädje och sol omkring sig i varje vaken sekund. På ett väldigt ‘pojkaktigt’ och utåtriktat vis, utan våld eller aggressioner. När jag lämnar honom på dagis kommer de andra barnen springande fram och vill krama honom, både tjejer och killar. Han har en medfödd social kompetens och pondus som vare sig jag eller hustrun någonsin haft. Kanske brås han på sin farfar som var reservofficer och direktör.
LikeLike
Se det som en inledning till diskussion – inte en beskrivning av hur pojkar egentligen är.
LikeLike
Beskrivningarna handlar väl mer om synen på och attityden till pojkar, dvs olika sätt att objektifiera dem.
LikeLike